kindofblue

Jag har varit i Stockholm några dagar. Träffat släkt, ätit god mat, gått på konsert. Varit barnfri. Kunnat sitta och titta på när svågerns barn vaknat upp i spjälsängen, lutat mig tillbaka med ett glas rött. Och så har jag promenerat, mycket, i allt för tunna kläder. Det var vinter i huvudstaden.

På vägen hem slog febern och frossan ner på mig strax efter Katrineholm. M tog på pannan och såg moderligt empatisk ut. Ända tills jag i höjd med Skövde nämnde att jag vid hemkomsten borde bädda ner mig i soffan framför Champions League.

Så igår var jag alltså sjuk, och pappaledig. Jag var knappt närvarande. Sådant straffar sig... Innan lunch hade Totte skapat tre nya mappar på M:s "fridlysta" Mac. Han hann också med att ringa ett långdistanssamtal från min iPhone innan han övergick till lite hederligt maroderande. I rask takt gjorde han sönder ett fotoalbum, Sofie Oksanens "Utrensningen" samt mina glasögon. "Pappas", sa han när han räckte mig ena skalmen, med den oskyldigaste av miner. "Fan också!" sa jag.

"Moormoo" hörde jag honom ropa från vardagsrummet medan jag ute i köket gjorde ett tappert försök att laga glasögonen med ICA:s osynliga tejp. Ett gnissel från vardagsrummet, kall luft som plötsligt svepte in där jag stod. Jag gick tillbaka.

Altandörren stod öppen. Mina Graningekängor var försvunna.

Genom den vintervissna häcken framför vår lilla gräsplätt, såg jag skuggan av en enmetare som med höga knän klev framåt mot mormor som bor tvärs över gården. Jag hade inga skor i närheten. Så jag hoppade i mormors fyra nummer för små Birkenstocks och tog upp jakten. Snöslasket blötte snabbt upp tårna på strumporna.

Jag hann upp rymlingen tjugo meter från huset, han var iförd Up & Go-blöja, t-shirt och gigantiska Graningekängor.

Idag var han lugnare.

Istället kontrade Elias med att fontänkräkas i soffan. För att sedan på toaletten -  i förvirringen över om han skulle kissa eller vänta på att kräkas mer - kissa ner toalettgolvet. Hela toalettgolvet!

Då var man hemma igen.

---

Jag sitter med två konsertbiljetter till mitt favoritband, Band of Horses. Stockholm i februari, respektive Göteborg i juni. Och samtidigt som jag sitter här och klämmer på mina biljetter och längtar, lägger min fästmö upp ett klipp på Facebook som berättar följande historia:

Det är 16 april 2010. Njal och Elin är på väg till Oslo för att gå på Band of Horses konsert på Rockefeller Music Hall. Förutom att njuta av First Song, Funeral och Ode to LRC har Njal stora planer för kvällen. Han ska fria.

Det blir en fantastisk spelning och under en av låtarna ställer han frågan till Elin. Hon svarar "Ja". De bestämmer sig för att gifta sig i september.

Varje år i september har Tromsö en musikfestival och strax innan bröllopet får paret höra att Band of Horses kommer att vara en av akterna. Samma dag som vigseln. Förutom att de älskar varandra, älskar paret verkligen Band of Horses. Så när de hör talas om detta, tar de chansen. Njal ringer till bandet. Han berättar om hur han friade på deras Oslokonsert och frågar om de kan tänka sig att lira på bröllopet.

"Ja", säger bandet.

Band of Horses dyker upp strax innan vigseln, och inför häpna bröllopsgäster, en strålande lycklig brud och en brudgum som är så tagen av stunden att han under större delen av sången inte ens förmår se på bandmedlemmarna, spelar de sedan "Marry Song".

Naturligtvis.

..

Sekunden innan jag kliver in i Akademibokhandeln, tvekar jag. En tvekan, förmodligen skapad av den manshöga hyllan precis innanför entrén fullastad med böcker av den svenska deckarförfattarinnan, Pernilla Lorne. Det får mig att väga fram och tillbaka. Jag tittar på scenen jag står inför: vid hyllan står två kvinnor i femtioårsåldern med varsitt exemplar av Klippklättraren. Båda har blekblont hår och röda Canada Goose-jackor. Den ena av dem har en scarf. Knuten har gått upp och den hänger som en tjock slips mot hennes bröst. De läser baksidestexten, vänder sig mot varandra och säger något som jag uppfattar som en hyllning om bokens storhet. De har redan läst den, förstår jag av deras detaljerade redogörelser av handlingen. Jag tittar på dem och känner för att gå vidare, att istället beställa något från Adlibris eller Amazon. Lite litterärt tuggmotstånd.  Men alldeles strax ska jag med tåget och jag behöver en bok för att stå ut med ledan som sträckan Göteborg-Västerås innebär. Så jag tittar bort och går in.

Vem som helst med god smak skulle känna tveksamhet inför den ironi som damerna utgör. Jag är här för att hitta något läsvärt. Inte litteratur som är själva antitesen till sig själv. Jag inser min dryghet, men kan inte motstå frestelsen att ta fram en nyckel ur jeansfickan och i smyg repa ett exemplar av Sirapsdrottningen som ligger på det vita bordet framför hyllan. Medan jag tittar mig omkring i lokalen, ristar jag ordet "dynga" på omslaget. Tilltaget är omoget. Men det förvandlar min inledande tvehågsenhet till kall effektivitet.

Jag går vidare in i butiken. Mot hyllan med engelskspråkig litteratur. Belysningen är skum där. Som om personalen inte brytt sig om den efter att ha satsat månadsbudgeten på ljussättningen av deckarhyllan. När jag kommer fram till avdelningen för engelsk litteratur ser jag henne. Det råder ingen tvekan om att det är hon. Pernilla Lorne. Hon står bakåtlutad och för ena handen snabbt över bokryggarna, stannar till vid en roman av Paul Auster, Man in the dark. Hon plockar ut den och lägger ned den i korgen. Auster är min favoritförfattare. Jag stirrar på henne. Hon vänder sig om, får syn på den staty som jag förvandlats till, och ler. Jag blir varm. Känner hur jag rodnar. Jag fånstirrar, tänker jag och bestämmer mig för att säga något.

"Vad bra du är."

Hon tittar mig djupt i ögonen. Hon är ganska vacker i verkligheten, ser ut som Snövit. Gröna, sneda ögon, fin blek hy.

"Tack", säger hon. "Har du någon favoritbok?"

Frågan kunde lika gärna varit ett slag i mellangärdet. Jag tänker: vad fan säger jag nu. Insikten att jag inte läst något av henne och att jag omöjligen kan svara, höjer värmen ännu mer och jag föreställer mig att de gröna ögonen betraktar ett illrött ansikte. Då slår det mig att jag visst känner till lite grand om en av hennes böcker.

"Klippklättraren", säger jag.

"Vad var det du gillade med den?"

Mina händer är svettiga. Jag gnider handflatorna mot varandra medan jag återger det jag nyss hört Canada Goose-jackorna säga. Att det var omöjligt att lägga ifrån sig boken, att den var så spännande att jag läste till långt in på natten och så berättar jag om intrigen. Det lilla jag vet. Vilket inte är mycket.

Pernilla ser nöjd ut. Hon nickar leende mot mig medan jag talar om boken jag aldrig läst. Hon rodnar, för hastigt bort en lock från ansiktet samtidigt som hon frågar mig om jag skulle vilja ta en fika med henne. Jag svarar att jag inte hinner, att jag måste tillbaka till firman, men att jag gärna tar hennes telefonnummer. Hon plockar upp en penna och skriver ner siffrorna på baksidan av ett kvitto. Sedan skiljs vi åt.

På vägen hem går jag förbi Bokia och köper alla Pernillas böcker. Efter det tar jag upp kvittot jag fått av henne och sätter in det i plånboken på platsen för foton. Jag tittar ner i Bokiapåsen. Den är proppfull.

Det kommer ta några dagar innan jag kan ringa henne.