kindofblue

Så där ja. Nu har jag två bloggar. Och jag som inte lyckas hålla igång en, tänker du säkert. Jag förstår dig. Men så är det. Min tanke är att separera "pappbloggandet" till en renodlad pappablogg. Och så skriver jag vidare här om allt annat som gör livet värt att leva.

Vägen vidare är inte alltid så rak som man tror. Jag hade suttit framför min chef som i över en timmes tid ingående utvecklat hobbypsykologiska tankar kring mina goda och dåliga sidor, när han till slut konstaterade att jag nog inte skulle jobba med det här. Utvecklingssamtalet kändes som en teater där vi båda spelade de roller som förväntades av oss, men som ingen av oss riktigt trodde på. "Alltså, du är väldigt duktig och så", sa han, "men det känns som om du hellre skulle vilja vara någon annanstans."

... frågan är bara vad jag ska skriva om? Förslag, någon?

Naturligtvis blev Totte första barnet att testa konstnärsådran på väggarna. Det var givet. Och det gick fort. En snabb svart krita längs vardagsrumsväggen och in i köket. En EKG-linje i förbifarten sådär. Nästan som om det inte hade hänt. Sedan. Oskyldigt uppdragna axlar som en italiensk back som just sparkat ner motståndarstjärnan. Gissar att han blir mittback.

Jag har varit i Stockholm några dagar. Träffat släkt, ätit god mat, gått på konsert. Varit barnfri. Kunnat sitta och titta på när svågerns barn vaknat upp i spjälsängen, lutat mig tillbaka med ett glas rött. Och så har jag promenerat, mycket, i allt för tunna kläder. Det var vinter i huvudstaden.

På vägen hem slog febern och frossan ner på mig strax efter Katrineholm. M tog på pannan och såg moderligt empatisk ut. Ända tills jag i höjd med Skövde nämnde att jag vid hemkomsten borde bädda ner mig i soffan framför Champions League.

 

Så igår var jag alltså sjuk, och pappaledig. Jag var knappt närvarande. Sådant straffar sig... Innan lunch hade Totte skapat tre nya mappar på M:s "fridlysta" Mac. Han hann också med att ringa ett långdistanssamtal från min iPhone innan han övergick till lite hederligt maroderande. I rask takt gjorde han sönder ett fotoalbum, Sofie Oksanens "Utrensningen" samt mina glasögon. "Pappas", sa han när han räckte mig ena skalmen, med den oskyldigaste av miner. "Fan också!" sa jag.

 

"Moormoo" hörde jag honom ropa från vardagsrummet medan jag ute i köket gjorde ett tappert försök att laga glasögonen med ICA:s osynliga tejp. Ett gnissel från vardagsrummet, kall luft som plötsligt svepte in där jag stod. Jag gick tillbaka.

 

Altandörren stod öppen. Mina Graningekängor var försvunna.

 

Genom den vintervissna häcken framför vår lilla gräsplätt, såg jag skuggan av en enmetare som med höga knän klev framåt mot mormor som bor tvärs över gården. Jag hade inga skor i närheten. Så jag hoppade i mormors fyra nummer för små Birkenstocks och tog upp jakten. Snöslasket blötte snabbt upp tårna på strumporna.

 

Jag hann upp rymlingen tjugo meter från huset, han var iförd Up & Go-blöja, t-shirt och gigantiska Graningekängor.

 

Idag var han lugnare.

 

Istället kontrade Elias med att fontänkräkas i soffan. För att sedan på toaletten -  i förvirringen över om han skulle kissa eller vänta på att kräkas mer - kissa ner toalettgolvet. Hela toalettgolvet!

 

Då var man hemma igen.

 

---

 

 

Jag sitter med två konsertbiljetter till mitt favoritband, Band of Horses. Stockholm i februari, respektive Göteborg i juni. Och samtidigt som jag sitter här och klämmer på mina biljetter och längtar, lägger min fästmö upp ett klipp på Facebook som berättar följande historia:

Det är 16 april 2010. Njal och Elin är på väg till Oslo för att gå på Band of Horses konsert på Rockefeller Music Hall. Förutom att njuta av First Song, Funeral och Ode to LRC har Njal stora planer för kvällen. Han ska fria.

Det blir en fantastisk spelning och under en av låtarna ställer han frågan till Elin. Hon svarar "Ja". De bestämmer sig för att gifta sig i september.

Varje år i september har Tromsö en musikfestival och strax innan bröllopet får paret höra att Band of Horses kommer att vara en av akterna. Samma dag som vigseln. Förutom att de älskar varandra, älskar paret verkligen Band of Horses. Så när de hör talas om detta, tar de chansen. Njal ringer till bandet. Han berättar om hur han friade på deras Oslokonsert och frågar om de kan tänka sig att lira på bröllopet.

"Ja", säger bandet.

Band of Horses dyker upp strax innan vigseln, och inför häpna bröllopsgäster, en strålande lycklig brud och en brudgum som är så tagen av stunden att han under större delen av sången inte ens förmår se på bandmedlemmarna, spelar de sedan "Marry Song".

Naturligtvis.

..

Sekunden innan jag kliver in i Akademibokhandeln, tvekar jag. En tvekan, förmodligen skapad av den manshöga hyllan precis innanför entrén fullastad med böcker av den svenska deckarförfattarinnan, Pernilla Lorne. Det får mig att väga fram och tillbaka. Jag tittar på scenen jag står inför: vid hyllan står två kvinnor i femtioårsåldern med varsitt exemplar av Klippklättraren. Båda har blekblont hår och röda Canada Goose-jackor. Den ena av dem har en scarf. Knuten har gått upp och den hänger som en tjock slips mot hennes bröst. De läser baksidestexten, vänder sig mot varandra och säger något som jag uppfattar som en hyllning om bokens storhet. De har redan läst den, förstår jag av deras detaljerade redogörelser av handlingen. Jag tittar på dem och känner för att gå vidare, att istället beställa något från Adlibris eller Amazon. Lite litterärt tuggmotstånd.  Men alldeles strax ska jag med tåget och jag behöver en bok för att stå ut med ledan som sträckan Göteborg-Västerås innebär. Så jag tittar bort och går in.

 

Vem som helst med god smak skulle känna tveksamhet inför den ironi som damerna utgör. Jag är här för att hitta något läsvärt. Inte litteratur som är själva antitesen till sig själv. Jag inser min dryghet, men kan inte motstå frestelsen att ta fram en nyckel ur jeansfickan och i smyg repa ett exemplar av Sirapsdrottningen som ligger på det vita bordet framför hyllan. Medan jag tittar mig omkring i lokalen, ristar jag ordet "dynga" på omslaget. Tilltaget är omoget. Men det förvandlar min inledande tvehågsenhet till kall effektivitet.

 

Jag går vidare in i butiken. Mot hyllan med engelskspråkig litteratur. Belysningen är skum där. Som om personalen inte brytt sig om den efter att ha satsat månadsbudgeten på ljussättningen av deckarhyllan. När jag kommer fram till avdelningen för engelsk litteratur ser jag henne. Det råder ingen tvekan om att det är hon. Pernilla Lorne. Hon står bakåtlutad och för ena handen snabbt över bokryggarna, stannar till vid en roman av Paul Auster, Man in the dark. Hon plockar ut den och lägger ned den i korgen. Auster är min favoritförfattare. Jag stirrar på henne. Hon vänder sig om, får syn på den staty som jag förvandlats till, och ler. Jag blir varm. Känner hur jag rodnar. Jag fånstirrar, tänker jag och bestämmer mig för att säga något.

 

"Vad bra du är."

 

Hon tittar mig djupt i ögonen. Hon är ganska vacker i verkligheten, ser ut som Snövit. Gröna, sneda ögon, fin blek hy.

 

"Tack", säger hon. "Har du någon favoritbok?"

 

Frågan kunde lika gärna varit ett slag i mellangärdet. Jag tänker: vad fan säger jag nu. Insikten att jag inte läst något av henne och att jag omöjligen kan svara, höjer värmen ännu mer och jag föreställer mig att de gröna ögonen betraktar ett illrött ansikte. Då slår det mig att jag visst känner till lite grand om en av hennes böcker.

 

"Klippklättraren", säger jag.

"Vad var det du gillade med den?"

 

Mina händer är svettiga. Jag gnider handflatorna mot varandra medan jag återger det jag nyss hört Canada Goose-jackorna säga. Att det var omöjligt att lägga ifrån sig boken, att den var så spännande att jag läste till långt in på natten och så berättar jag om intrigen. Det lilla jag vet. Vilket inte är mycket.

 

Pernilla ser nöjd ut. Hon nickar leende mot mig medan jag talar om boken jag aldrig läst. Hon rodnar, för hastigt bort en lock från ansiktet samtidigt som hon frågar mig om jag skulle vilja ta en fika med henne. Jag svarar att jag inte hinner, att jag måste tillbaka till firman, men att jag gärna tar hennes telefonnummer. Hon plockar upp en penna och skriver ner siffrorna på baksidan av ett kvitto. Sedan skiljs vi åt.

 

På vägen hem går jag förbi Bokia och köper alla Pernillas böcker. Efter det tar jag upp kvittot jag fått av henne och sätter in det i plånboken på platsen för foton. Jag tittar ner i Bokiapåsen. Den är proppfull.

 

Det kommer ta några dagar innan jag kan ringa henne.

 

För några veckor sen lade jag ut ett par oanvända högtalare på Blocket. Jag skrev några väl valda rader och satte priset till 1 400 kronor, och väntade.

Efter en vecka hade inte en enda spekulant hört av sig, så jag gick in på annonssidan och målade upp en än mer frestande beskrivning av de körsbärsfärgade golvhögtalarna av märket Polk Audio Monitor 50, och sänkte samtidigt priset till åtta hundra kronor.

Men det var fortfarande lika tyst i telefonen.

Två veckor senare ringde det. En spekulant! Jag stod i kön på ICA Maxi, och samtidigt som jag lade upp varor på bandet, svarade jag myndigt på frågor och höll anförande om högtalarnas förträfflighet för mannen i andra änden av luren, som av rösten att döma verkade vara en mycket gammal man.
"Ja, dom är helt oanvända ... Ja, jättefina ... Ska ha kanonbra ljud. Prisbelönta! Varför jag inte använder dom själv? Behöver dom inte. Har andra högtalare."
"Det låter riktigt intressant", sa mannen och "Jag återkommer!", varpå han lade på luren för att inte återkomma.

Dagarna gick. Jag började misströsta. Högtalarna verkade osäljbara, och jag hade ingen lust att sänka priset ytterligare, hellre behöll jag dem. Jag hade nästan gett upp, när Världens Bästa Köpare ringde.

I princip finns det två sorters köpare på Blocket. Klipparna och De Blåögda. Klipparna synar minutiöst varan för att hitta fel, för att sänka priset. Detta alldeles oavsett om man varit ärlig om varans beskaffenhet och överens om priset och har andra köpare på kö. Klipparna är dealbreakers och har aldrig för avsikt att köpa utan att pruta. Förmodligen har de inte ens med sig hela den överenskomna köpesumman när affären ska avslutas. Sedan har vi den andra sorten: De blåögda, som redan har bestämt sig, och som gör en snabb översyn, och som förutsatt att varan inte står i lågor vid köptillfället snällt betalar den överenskomna köpesumman. 

I luren hade jag alltså nu en, tidigare okänd, tredje kategori: Världens Bäste Köpare.
"Tjena! Har du kvar högtalarna?"
"Ja, dom är kvar."
" Jag vill ha dom! Det är bara ett problem. Jag bor i Uddevalla och jag har ingen bil och att hyra känns onödigt. Skulle du kunna tänka dig att leverera dom. Jag ersätter naturligtvis alla utlägg!"
"Okej. Jag har ju inte heller någon bil, men kan kanske ordna det."
" Det vore toppen! Min farsa har dött och jag behöver musik. Typ nu! Annars blir jag tokig."

Jag lovade att höra av mig så snart jag kollat upp transportmöjligheterna, dvs. om min svärfars svarta Renault Megane kunde tänkas vara ledig. Jag sparade killens mobilnummer. Eftersom jag inte uppfattat namnet döpte jag honom till Herr Högtalare. Det var tisdag.

Vi bestämde att jag skulle komma med högtalarna under onsdagen, då bilen var ledig, men bilen blev oturligt upptagen då svärmor i den västkustska snålblåsten fick något skit i ögat och akut tvingades åka till sjukhuset med en skrapad hornhinna. Jag ringde Herr Högtalare för att berätta om missödet.
"Ta det lugnt", sa han. "Jag kände mig lite dum sist, vill inte stressa dig. Kom när du kan. Det enda jag vill veta är att jag har ett par högtalare."
"Det har du", sa jag.
"Och vad gäller ersättning för transporten. Sex mil fram och tillbaka blir tolv totalt. Ska vi säga att du får femton hundra spänn? Känns det som det är värt det?"
Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Jag hade tänkt mig cirka två hundra kronor, vilket motsvarade bensinkostnaden plus lite extra. Nu erbjöd han mig sju hundra kronor extra, alltså ren vinst på fem hundra kronor och frågade om jag tyckte det var värt besväret.
"Absolut", svarade jag.
"Då säger vi det. Hör av dig när du kan komma."

Det blev torsdag, strax innan läggdags. Bilen var ledig under fredagen. Jag hade precis tänkt meddela Herr Högtalare när meddelandetonen på min mobil pep. Displayen visade Herr Högtalare. Uppenbarligen hade han skickat ett sms till mig istället för sin flickvän. Det löd: Saknar dig, JMXGC! Jag knappade raskt in ett svar: Jag saknar dig också! Har bil imorgon. Funkar det? Anders

Jag log nöjt åt min lustighet, men när det korta svaret, Det funkar!, kom en timme senare blev jag orolig att skämtet inte gått hem. Men det var en onödig oro.

När jag på fredagen kryssade fram på motorvägen med Leonard Cohens Live In London på högsta volym, tänkte jag att det borde varit jag som betalade Herr Högtalare. Jag älskar ju att motorvägsköra och sjunga med till musik på maxvolym. "First we take Stora Höga, then we take Stenungsund", sjöng jag och njöt av ett strålande vackert och soligt Sverige som flimrade förbi i sidorutan. Jag passerade skogar, röda stugor, hav, oändliga åkermarker, betande kor och får. Solen stod lågt på himlen och kastade långa skuggor, vilket gjorde omgivningen än mer trolsk och vacker. Herr Högtalare hade sagt till mig att ringa när jag kom till serpentinvägarna vid Uddevallas kustband, så det gjorde jag och blev sedan via telefonen guidad till rätt adress.

Herr högtalare kom ut. Han var yngre än vad jag hade trott, kanske trettio år. Han hade ett trevligt utseende, spenslig, rakat huvud och med blå ögon som alldeles uppenbart hade filtrerats genom några glas rödvin. Han hoppade in i bilen.
"Tack som fan för att du kom, farsan har dött och det har varit helt galet den senaste tiden."
" Jag förstår det. Inte roligt!"
" Nej! Är det Leonard Cohen du spelar?"
" Ja! Det är liven från London."
" Vilket jävla sammanträffande. Min pappa var Cohen-fan, vi ska spela Ain't No Cure For Love på hans begravning. Kör du bort till bankomaten så fixar vi pengarna."

Jag körde honom de fyra hundra meterna till bankomaten. Han hoppade på lätta steg ut och när han kom tillbaka smällde han upp en sedelbunt på instrumentbrädan.
"Du får dubbelt mot vad du begärde. Sexton hundra spänn. Är det okej?"
"Helt."
Sedan åkte vi till hans hus, som låg tvåhundra meter längre bort, lastade av högtalarna.
"Vad fina dom är", sa han. "Jag är så jävla tacksam. Skitschysst, verkligen."
"Det var inget. Och jag beklagar sorgen!"
"Tack!", sa han, och gav mig sedan en kram. "Kör försiktigt!"

Han hette Staffan.

Framför mexitegelhuset stod en Saab parkerad och trots att han inte kunde urskilja registreringsnumret i det skumma månljuset kände Frank genast igen bilen när han svängde in på gatan. Hur skulle han kunna glömma den? Han hade köpt den själv. Dekalen från advokatbyrån satt fortfarande kvar på bakrutan. Likaså bucklan i sidodörren.

För ett par år sedan hade bilen stått där varje torsdag. Men då hade han förväntat sig den, längtat efter den, upprymd sett fram emot att se den stå där, nonchalant uppkörd med högra framhjulet uppallad på trottoaren. Men inte nu. Nu innebar den bara magsyra.

Han stannade till vid vägkanten, sträckte sig mot handsfacket och plockade fram burken med Losec. På vägen mot ytterdörren skakade han fram en tablett ur burken medan han höll ögonen fästa på huset. Det var mörkt. Han svalde den sträva tabletten hel. Den rev i strupen och den plötsliga smärtan fick honom att kvida.

Även om huset var nedsläckt, förstod han att hon var där. Hon hade nyckeln kvar. Originalet hade hon lämnat tillbaka, men han visste att hon gjort en kopia. För sådan var hon. Förslagen. Hänsynslös. Och nu hade hon slagit klorna i Mikael.

Fan, tänkte han.

Han hade fortfarande inte sagt något till Mikael om Josefine, hade inte kunnat berätta sanningen. Något hade hindrat honom. Sonen hade ju varit så lycklig att han först inte kunnat förmå sig till det och ju längre tiden gick desto omöjligare blev det.

Hon satt i soffan när han kom in i vardagsrummet. De sa saker till varandra, först lugnt, sedan allt hetsigare. ”Skitstövel”, skrek hon. Han bestämde sig för att säga sanningen: att hon aldrig skulle få tillbaka honom, att det var över. Det var då han såg pistolen i hennes hand. Men då var det för sent.

 

---

 

Jag har väntat i timmar när Frank äntligen dyker upp. Jag har min röda klänning på mig, hans favoritfärg. Jag har suttit så länge i mörkret att det gör lite ont i ögonen när han tänder ljuset. Han är lika stilig som vanligt. Åh, Frank förstår du inte, tänker jag när han tittar på mig och frågar vad jag gör här. Som om du inte vet, vill jag säga men istället säger jag:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

”Mikael då?”

”Han betyder ingenting för mig.”

”För mig betyder han allt.”

”Han skulle förstå.”

”Nej.”

Sedan ber han mig att gå.

Den jäveln ber mig att gå! Han tror alltså att han kan slippa undan så lätt, att han kan kasta bort mig, ur sitt liv, köpa ut mig med en rostig jäkla Saab, men det går inte. Du är min Frank, vi är kärlek, vi hör ihop. Jag har gått genom eld och vatten och till och med tvingat mig att ha sex med ditt finniga äckel till son för att få dig att förstå att det är vi två, för evigt. ”Skitstövel”, skriker jag. Jag hatar, hatar, hatar dig. Älskar dig. Jag öppnar handväskan som ligger i mitt knä och tar fram pistolen. Frank talar med låg, allvarlig röst men jag hör inte längre vad han säger utan höjer långsamt pistolen mot hans bröst. Han ser förvånad ut när jag trycker av.

 

---

 

”Vad gör du här?” sa Frank.

Josefine tittade upp med tårar i ögonen. Hon sa:

”Jag vet att jag varit dum. Men jag älskar dig.”

Han betraktade henne där hon satt uppkrupen i sin röda klänning i soffhörnet, det blonda håret utsläppt. Fortfarande lika vacker, tänkte han. Fortfarande lika galen.

”Du har ett konstigt sätt att visa det på.”

”Men du vet att det är sant.”

Hon ville säga att de hörde ihop, att allt bara varit ett stort misstag, men kunde inte hålla ihop tankarna, än mindre uttala dem. Hon kramade om handväskan som låg i knät.

”Mikael då?” sa han. Tanken på att hon använt hans son för att vinna tillbaka honom fyllde Frank med äckel, fick det att bränna i magen. Den Losec han tagit innan han klev in i huset hade ännu inte hunnit verka.

"Han betyder ingenting för mig", sa hon.

”För mig betyder han allt.”

Sedan bad han henne att gå.

Hon ställde sig mitt emot honom. Skrek åt honom. Han, däremot, var lugn nu och talade till henne med låg röst, metodisk och kontrollerad. Som alltid. Hatet sköljde över henne, och hon stod där utan att höra orden som Frank sa, och hon älskade och hatade honom och tog fram pistolen som legat gömd i handväskan och lät hatet löpa längs handleden ner mot pekfingerleden. Sedan talade han inte mer.

 

 

Under lunchrasten idag tog jag en sväng på stan. Hösten lockade ut mig. Löven skiftade i rött och gult och föll och virvlade runt i luften för att samlas upp längs trottoarerna i rombformade högar. När jag kom till den nerslitna affärsgatan i centrum såg jag en man stå utanför SE-Banken. Han var blek, uppsynen allvarlig. Håret låg vattenkammat i en sidbena och den grå kostymen var minst en storlek för liten. I handen höll han en bibel med nötta läderpärmar. Han talade entonigt på engelska, sa att Jesus minsann är den bäste vän vi människor någonsin haft. ”Oh, I thought it was the dog”, sa jag. Engelsmannen vände sig mot mig. ”Oh no! The dog is fine, but just a pet. Think of all the good things Jesus has done for us.” Han sa det med ett ansiktsuttryck tömt på det kärleksbudskap Jesus förkunnade. Jag svarade inte utan fortsatte gå mot parken framför min arbetsplats. På gräsmattan stod en fin äldre dam och drog i kopplet till sin labrador som hade huvudet begravt i en lövhög. Hon talade till den som om den vore ett olydigt barn. "Sluta slicka på bajset", sa hon och hytte med fingret. Hon såg förnärmad ut, som om hunden medvetet generade henne. Hon håller säkert med engelsmannen, tänkte jag medan jag gick över till andra sidan gatan. Och när jag klev in genom dörren till jobbet kunde jag fortfarande höra den gamla damen skälla på hunden därborta i parken. Förmodligen för att den betedde sig som en hund.

Hon ser litet grand ut som Goldie Hawn i sina onaturligt stora och ljusblå ögon. Hon är yngre än jag, tre år yngre, men jag upplever henne som äldre. Att jag gör det har inget med verkligheten att göra. Det säger mer om min självbild än om hennes hy – som är felfri. Hon är smal och har nära till leendet och rör sig fram och tillbaka över stolen och gestikulerar livligt med välmanikyrerade händer. Hon talar snabbt och öppenhjärtigt. Folk gör ofta det när de kommer till mig. Jag är inte någon psykolog men tas ofta för en samtalspartner av den kalibern, och jag slås över hur lättvindigt många människor öppnar sig för mig. Hur villiga de är att på några minuter släppa in en okänd människa in i sitt innersta så länge denne lyssnar, så länge denne bara tittar dem i ögonen och verkligen lyssnar.

 

Hon säger att hon inte bara söker jobb utan dessutom just nu befinner sig mitt inne i en personlig kris. Samtidigt som hennes chef gav henne sparken, sparkade hennes man sig lös med en annan kvinna.

 

Men det är inte slut ännu, säger hon. Hon går i parterapi med sin man, och hon får inte uttala sig bittert under samtalen. Därför tvingas hon spy sin galla över mannen till alla förutom honom själv.

 

Nu väntar hon på att han ska bestämma sig för om han ska komma tillbaka eller inte. Hon väntar på domen. Är skräckslagen för den. Och hennes galla är så mild att jag känner mig manad att säga till henne att det är normalt. Att vreden är okej. Jag försöker göra det med glimten i ögat, vill opponera mig över att det är upp till honom, att det är hon som väntar, men jag tiger. Och jag vill brista ut i en närmast tvångsmässig lustighet om svinaktiga män som plötsligt slår mig, men jag tvingar mig att hålla inne med den. Min roll tillåter inte den sortens humor – även om syftet är gott. Istället hummar och nickar jag så taktfullt jag förmår.

 

Hon berättar om sin bakgrund som studieadministratör, vad jobbet innebar, vad som krävdes av henne. Sedan säger hon att det är här är en bra dag, att hon normalt inte kan fokusera på jobbsökandet sedan allt hände. Jag hummar och nickar och säger att jag förstår och någonting om tid och sår och hur saker går upp och går upp och ner. Jag generas över mina banaliteter, men hon ser lättad ut. Hon säger att hon vill se framåt, så gott det går. Jag svarar att det är klokt. Sunt och svårt, men klokt. Så jag frågar henne vad hon gör just nu.

 

Hon säger att hon gråter mycket.

 

---

 

Det är lustigt hur vissa personer plötsligt dyker upp i ens liv.  Någon som inte fanns där dagen innan. Och då menar jag inte ens livs kärlek eller barn eller några liknande sentimentaliteter. Nej, jag tänker på de där andra, de där uppseendeväckande originalen som man aldrig känner, men som under en kort period tillhör ens liv därför att de tycks dyka upp överallt. Som om ens dagliga rutt plötsligt synkroniserats genom någon okänd naturlag. Jag talar om lustifikationerna, de som sätter lite färg på tillvaron.

För mig är dessa färgkluddar i den grå vardagen utan undantag gubbar i de övre åren. Kort och gott: manliga seniorer med det lilla extra.

 

I somras, till exempel, mitt i den värsta hettan, såg jag Toppluvemannen vart jag än gick: nere på gatan, vid affären, utanför jobbet. Alltid i ny toppluva i någon iögonfallande kulör (som om inte toppluvan i sig var nog iögonfallande). Efter ett tag kom jag på mig själv med att längta efter våra oplanerade möten. Jag lekte gissningslekar som "Dagens färg" och "Randigt eller rutigt".

 

Men lika plötsligt som han dök upp, försvann han ur mitt liv.

 

Under mina morgonpromenader året dessförinnan mötte jag nästan dagligen en man i rutiga shorts, knähöga vita strumpor och ryggsäck. Med ett leende som gav intrycket av att han spatserade i stark motvind, höll han tummarna käckt instoppade i ryggsäcksremmarna och såg ut som någon slags överårig scout. Ah, vilken kärlekshistoria var inte det! Efter honom var det "Mannen i svetsglasögonen". Och i flera års tid har jag ju haft mina tête-à-têtes med Bakåtlutarmannen, mannen som bara genom sin uppenbarelse hånskrattar åt Sir Isaac Newton. Fast honom träffar jag ju fortfarande och han räknas därför inte in bland dessa tillfälliga och anonyma bekantskaper då vi numera har en relation. En relation som i och för sig endast består i att han, när han får syn på mig, hälsar med en långsam, yvig armrörelse från höften högt över huvudet, varpå jag förväntas göra detsamma.

 

Nu har jag en ny favorit. Varje dag sedan en vecka tillbaka möter jag en krumryggad, vithårig farbror som tar sig fram på en slags överdimensionerad trehjuling. I klassisk beige gubbpoplin, bekymmersrynka i pannan och bister min trampar han frenetiskt på pedalerna, men lyckas trots frenesin inte få upp cykeln i en hastighet högre än normal promenadtakt.

 

Jag har inte döpt honom ännu, men han är fantastisk!

 

Undrar om han är släkt med Toppluvemannen?

Förr hände det att man missade ett telefonsamtal för att man inte hann fram till telefonen i tid. Numera handlar det mer om att man inte hinner nysta upp sladdhärvan till öronpluggarna. Om man överhuvudtaget hittar telefonen.

Ägnar dagen åt att planera kvällen. Försöker få tag på min bankman som innan han blev "min bankman" aldrig var mer än ett telefonsamtal bort.
Nu, däremot, är han omöjlig att få tag på.
Gång på gång meddelar den pojkaktiga telefonsvararrösten att han är tillbaka om en halvtimme. Oavsett när jag ringer. 
Känner mig som en prisjägare i vilda västern som hela tiden möts av en pyrande, halvdöd lägereld.

Nere i trapphuset möter jag och Elias surtjejen ovanför. Cirka 25 år. Hälsar aldrig. Ler aldrig. Mimik som om en osynlig fransk grönmögelost besvärar henne. Elias ler och hälsar. Hon ignorerar honom, ansiktet en plywoodskiva. Lik är mer uppsluppna. Precis innan hissdörren slår igen bakom henne gör Elias ett högljutt pruttljud med munnen i hennes riktning och jag är stoltare än någonsin.

Man glömmer saker, kanske förtränger dem. Som att man är 41.

Torsdag: Framför hallspegeln, i profil. Håller andan, suger in magen, Clint Eastwood-kisar. Nöjd. Går med fjädrande steg upp till motionsslingan. Kaxig, osårbar, spåndum. Utan uppvärmning springer jag sedan raskt sönder högervaden i tre lika ystra som verklighetsfrånvända intervallrusher. Linkar hem som en skadeskjuten räv, men tvingas innan dess passera den grupp tonåriga hockeykillar jag fem minuter tidigare traskat förbi med ett överseende leende, stöddigt uppbröstad i den nya funktionströjan. Hockeytjockisar, tänkte jag. Nu ler de åt mig. Också överseende.

Idag tar jag cykeln.

Som alla andra pensionärer.

Jag går över Drottningtorget, på väg till Centralstation. En mamma med barnvagn rammar mig bakifrån och fortsätter sedan som om ingenting hade hänt. Smärtan är omedelbar. Jag blir stående med flimrande ögon och blodsmak i munnen och undrar vad som hänt. Brast hälsenan, tänker jag, väl medveten om hur det kändes förra gången det hände, då jag utan uppvärmning spelade squash med D. och trodde att någon slagit upp dörren och träffat min vad, bara för att liggande på golvet inse att dörren till squashplanen fortfarande var stängd. Den här gången är insikten den omvända.

En dag fick jag nog av dörrknackningarna. Det hade skett gradvis, men till slut höll grannkärringarnas välvilja på att kväva mig fullständigt. Från den ena dagen till den andra hade jag gått från att vara en relativt anonym granne, en medelålders man, far till två små killar, till att bli husets riddare som om man kallade honom, genast dök upp på sin vita springare, redo att bistå damer i nöd.

 

Bakgrunden till grannkärringarnas tämligen ohämmade dyrkan av min person, var att de ständigt såg mig i tvättstugan. Förklaringen till detta var enkel. Caroline ville inte gå ner till tvättstugan kvällstid, hon tyckte att den dunkelt belysta källaren var obehaglig - spöklik, kallade hon den. Alltså blev jag den som fick huvudansvaret för mörk och ljus fyrtiotvätt. Förvisso ganska snällt av mig, fast det låg ingen uppseendeväckande godhet bakom min hjälpsamhet, snarare kärlek. Men för grannfruarna var detta en sensation. En man! I tvättstugan! Att varje vecka se en ung man (i deras ögon var jag det) i tvättstugan hade samma effekt på dem som en entrecote dränkt i brunsås har för Peter Harryson. I deras ögon var jag oemotståndlig. För dem var mitt tvättande en social markör som fullkomligt skrek "en fin man", och att jag dessutom tvättade barnkläder var rena kattmyntan för de grånade kvinnorna i huset. De log vänligt när de passerade mig medan jag hängde upp tvätt i torkrummet, de smackade gillande med munnen när jag vek tvätt på bänken i det gemensamma tvättrummet, de suckade drömmande när jag framåtböjd separerade den ljusa tvätten från den mörka. De stannade till, tindrade med ögonen så att kråkfötterna skrynklade sig som dragspel, de smickrade mig och sa saker som "En sån karl skulle man ha.".

 

Det hela hade kanske varit gott och väl om det stannat vid dessa komplimanger. Men snart såg kärringarna sin chans och en dag knackade det på dörren. Utanför stod Rut, en smal, litet skinntorr dam med guldblänk i tänderna, änka sen tjugo år. Hon undrade om jag kunde tänka mig att montera upp den taklampa hon dagen innan köpt på Centrumbelysning. Hon höll sina ådriga händer knäppta framför kroppen och log ett inställsamt leende som fick henne att se betydligt äldre ut än sina åttiofyra år. Ljuset i trapphuset var hårt och när hon smilade upp sig blev min son - som stod bredvid mig - så skrämd av synen att han skrikande sprang in på sitt rum i tron att ett det var ett troll vid dörren. Jag svarade henne vänligt att jag självklart kunde hjälpa henne, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Ett stort misstag. Redan nästa dag hade ryktet om min tjänstvillighet spridit sig bland de äldre damerna i huset - och de var otaliga - och inom loppet av några veckor tjänstgjorde jag sedan som rörmokare, elektriker, fönsterputsare och hundvakt åt en bjäbbig liten terrier som lystrade till namnet Ernst, namngiven efter de blåhåriga tanternas ögongodis nummer ett: Ernst Kirchsteiger.

 

Efter ett par månader med nästan dagliga knackningar på dörren, fick det som sagt vara nog. Riddaren på den vita springaren behövde gå i pension. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga? Jag ville till varje pris bli kvitt kärringarna, men ville inte såra dem, och framförallt ville jag inte riskera deras vrede, vilken var flerfaldigt värre än deras välvillighet. Det var då lösningen kom till mig. Det som uppstått i tvättstugan måste dö i tvättstugan. Jag måste göra mig omöjlig.

 

Dagen därpå tog jag bilen in till stan, närmare bestämt till Andra Långgatan. Jag parkerade och gick med snabba steg mot den nästan dolda butiken; jag tittade mig omkring för att kontrollera att ingen bekant skulle råka få syn på mig. Bortsett från en äldre man som på andra sidan gatan vallade en liten terrier (en kopia av Ernst), var jag ensam. Jag öppnade den gallerförsedda dörren, gick fram till kassan, förklarade för den tunnhårige mannen bakom disken vad jag ville ha. Sedan betalade jag kontant de varor jag behövde för att förverkliga min plan. Jag packade ner dem i en blå, anonym plastpåse och lämnade butiken. När jag kom hem smög jag upp i lägenheten. Jag hällde ut innehållet i påsen på sängen och skrattade litet för mig själv.  Sen rafsade jag ihop allt, gick ut till badrummet och tryckte omsorgsfullt ner min räddning längst ner i tvättkorgen.

 

Nästa dag hade jag tvättid. Tanterna passerade som vanligt förbi, med breda leenden, ivrigt fjäskande. Jag log och skrattade gott åt deras plattityder, som den goda granne jag ännu var. Men när jag blev ensam plockade jag upp mina nya persedlar, gick bort till torkrummet med dem i famnen. Sen hängde jag upp den nyinköpta gimpdräkten, glänsande i  svart latex, med dragkedjor i stål, väl synliga i dörrfönstret som vette ut mot källarkorridoren. Jag drog upp dragkedjan på huvan och placerade den på bänken i det gemensamma utrymmet. Sedan plockade jag fram kronan på verket, mitt äss i skjortärmen, la piece de resistance - den röda gummikulan med läderrem som man spänner runt huvudet. Jag placerade den väl synlig på en av strykbrädorna. Nöjd gick jag upp till lägenheten och väntade lugnt in nästa tvättpass, vilka var bokade av Rut och bostadsrättsföreningens vice ordförande, den femtioåriga Eva-Lena Ståhl. Hon var viktig för planens genomförande, dels var hon ung nog att känna till persedlarna jag planterat i tvättstugan, dels var hon en skvallerkärring av rang.

 

När jag väntat ett par timmar, gick jag ner. Det lyste i tvättstugan. Perfekt. Jag släntrade sakta bort mot det gemensamma utrymmet. Jag kunde höra hur det tisslades och tasslades; jag hörde ord som "äckligt" och "skamligt". Eva-Lena tystnade tvärt när jag klev in i rummet. Jag ursäktade mig och sa till henne att jag visst glömt kvar den här och pekade på den röda kulan. Jag tog upp den, andades några gånger på den så att den glansiga ytan blev alldeles immig, och polerade den sedan mot tröjärmen och sa: "Vilken tur att den var kvar. Den var dyr.". Sen lämnade jag de stumma damerna bakom mig.

 

Ingen har knackat på dörren sen dess.

 

---

När jag vaknar vet jag inte var jag är. Ryggen värker och på min högra arm sitter ett gips som löper från knogarna upp till armbågen. Jag skrapar lätt med pekfingernageln mot ytan, några flagor lossnar. Jag gnider den vita massan mellan fingrarna; den är fortfarande fuktig och tydligen alldeles färsk.

Den stela madrassen ger ifrån sig ett gnisslande ljud när jag reser mig upp i sängen, enbart stödd av vänsterhanden. Jag gnuggar ögonen och försöker orientera mig. Försöker minnas. Jag slänger av mig den tjocka, grå filt som fungerat som täcke och bestämmer mig för att syna rummet närmare. Det är kalt: vita väggar och stål. Golvet består av en ljusgrön plastmatta som är täckt av små, små korn. Ett manshögt skåp vid sängens fotända, ett handfat vid den bortre väggen och bredvid den: en dörr. Den är låst. Upptill sitter någon sorts skjutlucka som bara verkar kunna öppnas från utsidan.

Det skrovliga golvet river mot mina nakna fotsulor när jag långsamt undersöker rummet. Utanför dörren hörs avlägsna steg. Några röster talar upphetsat på ett främmande språk som låter som spanska, kanske katalanska?  

Vad gör jag här? Var är här?

Jag vänder mig om, tittar upp mot det högt belägna fönster som är den enda ljuskällan i det trånga utrymme jag befinner mig på. Fönster är kanske att ta i – en glugg är mer korrekt. Ur den letar sig en två centimeter tjock solstråle igenom och målar ett streck längs golvet, och som sedan breder ut sig som borsten på en sopkvast över den motstående väggen. Jag följer strålen med blicken. Dammkornen i den rör sig i ett, vad det verkar, förutbestämt roterande och uppåtsträvande mönster. De glittrar som små ädelstenar.

Vid sängkanten står en brun pinnstol. Ett par beiga strumpor, hoprullade till en liten boll, vilar på en vit t-shirt. Över ryggstödet hänger en tidning som jag inte riktigt kan urskilja i den dunkla belysningen, men som av storleken att döma verkar vara en dagstidning, troligen en morgontidning. Jag lyfter upp den och håller den mot ljuset. El Pais. Så jag är alltså i Spanien. En mörkröd fläck som jag misstänker är torkat blod har flutit ut över en bilannons i den nedre sektionen. Ovanför den ser jag rubriken som jag – trots min begränsade spanska – förstår alldeles utmärkt:    

”Ataque terrorista en el partido de fútbol”

Som om en tjock rök lättat från mitt inre dyker de upp – bilderna. Brottstycken från gårdagen (eller är det längre sen?) far förbi i sekundsnabba glimtar, först som oformliga spökfigurer, för att sedan avteckna sig allt tydligare. Jag ser ansikten, tusentals ansikten, ivrigt samtalande, på väg till matchen mellan Barcelona och Sevilla. Jag ser Z sitta mitt emot mig på den lilla bodegan Galle de Oro, med en San Miguel i handen och ett leende på läpparna. Och jag minns matchen, det snygga nickmålet, och sen – smällen. Skriken. Sedan inget mer.

Jag avbryts i mina tankar av ljudet av hårda sulor mot betong. Någon närmar sig dörren. En svag doft av kamomill sprider sig när den unga sköterskan kliver in i rummet. I handen håller hon en bricka.
Det är dags för frukost. Tydligen.

---

Spotfyfredag: Musikodysséen III

---