kindofblue

Det knastrar under skorna. Snön som täcker gången är moddigt brunaktig och full av småsten, vilka skär in i fötterna. Fel dag för lågskor. Fel dag att vara utomhus. Idag skulle jag helst suttit inne, gömd under ett täcke med en god bok. Men det går inte. Det är måndag och jag ska vara på jobbet om tio minuter. Det är fjorton minus och motvind. Kylan biter tag i kindbenen. Efter någon minut bestämmer jag mig för att gå baklänges för några sekunders respit från nordanvinden. Med ryggen mot vinden, inser jag att jag är andfådd, att jag frusit så pass mycket att jag glömt att andas med normal rytm, så jag tar några djupa, lugna andetag och ramlar. Isfläcken, som jag naturligtvis missar då jag inte tillhör dem som har ögon i nacken, hade varit svårbemästrad framlänges. Baklänges är jag chanslös. Jag faller som ett timmer mot den igensnöade gångstigen och räddar huvudet endast genom att i sista stund krypa ihop som en räka.

– Slog du dig?

Jag rullar runt på mage. Ett par meter framför mig: bruna vinterkängor. Högre upp thermobyxor och jacka, över det ett brunbränt, äldre mansansikte. Ett friskt, lite roat, ansikte som bara den har som dagligen går långa stärkande promenader.  Jag reser mig upp på stela ben, borstar av lite snö. Mannen står bredbent med ena handen utsträckt som om han förbereder sig för att jag återigen ska ramla. Vilket jag också strax kommer att göra eftersom jag fortfarande står kvar på samma isfläck som var orsaken till att jag lämnade de upprättas skara.

– Ta det försiktigt, säger han.
– Jag försöker, ropar jag gällt samtidigt som jag förgäves försöker få fäste med fötterna.

Inom loppet av en sekund lyckas jag på den en gånger en meter stora isen avverka tre olika sorters danser. Först en can-can där mitt utsträckta ben är nära att eunuckifiera mannen, sen en sprattlande jive. Jag avslutar det ofrivilliga dansmedleyt med en riverdance, och samtidigt som jag för andra gången drattar på ändan ser jag i ögonvrån hur mannen håller sig för magen och hur huvudet knycker fram och tillbaka.

– Hur gick det, säger han med och kniper ihop munnen.

Ögonen avslöjar honom dock. Han gapskrattar, tyst.

Jag reser mig upp på knä, sväljer stoltheten och kryper sakta bort från isfläcken mot fastare mark. Synen får spärrarna att släppa för den gamle mannen. Ett mullrande skratt, som verkar komma någonstans långt inifrån thermokläderna, ekar mellan husvägarna, och sprider sig även till mig. Och på en igensnöad gångbana någonstans i Sverige skrattar vi sedan så att tårarna rinner. Han stående bredbent, och jag krypande på alla fyra.