kindofblue

Det finns två saker man inte råder över. Väder och mardrömmar.

Jag lider av vädret, Elias av nattmaror. Och medan jag inte har något försvar mot vädergudarnas nycker, har Elias hittat en lösning på sitt problem med mardrömmar. Likt karaktärerna i filmerna om Freddy Kreuger, vägrar han att somna om när han haft en.

Klockan tre i natt väckte han mig. Han berättade att han drömt om en "läskig lek" och sa att han inte ville sova mer, "...för då drömmer man". Jag gav honom rådet att sitta en stund i sängen, för att lugna ner sig. Han svarade att han helst ville drömma om fiskar, eller om mamma. Sen somnade jag om. När jag vaknade fyra timmar senare satt han fortfarande bredvid mig, i samma position, alldeles tyst. Och just nu, just som jag skriver dessa rader, sitter han i sängen och försöker undvika sömnen. Han hoppas på fiskar, men är rädd för maror.

Hur som helst. I måndags promenerade jag och Elias till dagis. Snöslasket från söndagen hade stelnat och bildat en skorpa av lika knagglig som livsfarlig is. Vi gick med försiktiga steg nerför backen utanför huset. Elias överdimensionerade overall roade mig, den fick honom att se ut som en astronaut. Han rullade liksom fram, med armarna pekandes rakt ut från kroppen, samtidigt som han med hög röst berättade om alla fåglar han skulle "fuuta" (skjuta). Under morgonbestyren hade han konstaterat att det var märkvärdigt fågelfritt ute och ägnat resten av morgonen med att från vardagsrumsfönstret speja efter fåglar, med sin "fuutare" redo. "Fuutaren" är en innebandyklubba.

Några meter framför oss gick galna tanten. (Vi kallar henne "galna tanten" därför att hon är galen.) Insvept i en enorm, beige vinterjacka med påsydda rutmönster, vaggade hon med tio centimeter långa steg i taget. Uppenbart livrädd för att ramla. Den väl tilltagna kroppshyddan, vaggandet och jackans rutmönster, fick henne att bakifrån se ut som en bäddmadrass på promenad. Elias var fascinerad. Han sprintade i kapp galna tanten, och började gå jämsides; sedan granskade han henne på det oblyga sätt som är exklusivt för småbarn och galningar. För ett ögonblick vaggade astronauten och bäddmadrassen i takt. En formidabel syn. Bäddmadrassen lade dock inte märke till astronauten. Rädsla skapar tunnelseende.

Vi lämnade galna tanten bakom oss. Vi korsade gatan och började gå längs de ohyggligt fula HSB-längorna, vilka löper likt ett ärr genom den annars, med radhusmått mätt, vackra omgivningen. De smutsgula kuberna, med fasader av korrugerad plåt, hånar all estetik.

På andra sidan gatan började Elias gå med bäddmadrassfart. Han släntrade långsamt, sick-sackande framåt, ibland bakåt. Han stannade för att kolla in saker på marken, på himlen - spännande saker; och så spejade han efter fåglar att "fuuta", även om han förvisso lämnat sin "fuutare" hemma. Var tredje meter vände han sig om för att kontrollera bäddmadrassens framfart, som nu rörde sig med en hastighet av en meter per minut. Ungefär samma hastighet som Elias nu var uppe i, med andra ord.

Vi började att bli rejält försenade. Så för att få fart på Elias ökade jag takten; avståndet mellan oss var snart ett tiotal meter. Mitt utbrytningsförsök föll dock inte astronauten i smaken.

"Stoopp, paapaa! Gå itte ifrån mig. Om du gå ifrån mig kan det komma en läski fabbro och ta dig. Och såå lyfte han öpp dig. Och så kastar han öpp dig i luften. Och så ramlar du nee på markeen. Och så slår du dig ... Det är itte så bra!"

"Nej, det är inte så bra. Men tror du verkligen att farbror'n kan göra allt det där? Tror du inte att pappa är starkare än farbror'n?"

"Neeheej. Fabbrorn är mycket starkare."

Det finns tre saker man inte råder över. Väder, mardrömmar och läskiga farbröder.
.

Den som läser den här bloggen kanske förleds att tro att treåringar är glada gamänger, ständigt med en rolig kommentar på lager. Det är de inte. Inte alltid i alla fall. De är också små humörtyranner som driver sina stackars föräldrar till vansinne. Dagar utan trots är lika sällsynta som enhörningar. Eller mer konkret: trotsfria treåringar, liksom enhörningar, existerar inte.

Ett faktum som gårdagen understryker. Fredagen den 13e.

För fredagen den 13e nådde nämligen treårstrotset stratosfäriska höjder. Elias tog till alla tricks och knep i boken och mjölkade den sista droppen energi ur sin mor och far. "Jag vill" och "vill inte" jabbade effektivt mot mjuka föräldrahakor. Nyckerna, den ena godtyckligare än den andra, lämnade oss värnlösa. En av Elias bortskänkt, och av mig uppäten, morot ledde till ett smärre kaos. Den ville han ha tillbaka till varje pris. Trots att han precis nobbat den. Att den befann sig i pappas magsäck var inget hinder. En möjlig lösning på problemet var att skära upp magen för på så vis få tillbaka den. Att det sannolikt skulle innebära hans pappas död, bemöttes kallsinnigt med orden: "Då bli vii bara Elias, Mamma, Nallis å Nappen här hemma.".

Medan vi gick mot middagsbordet förklarade han att han inte var främmande inför idén att gräva ner mig i jorden. Och just då, var inte jag det heller.

Hursomhelst så vill jag inte orsaka sänkt nativitet genom att alltför ingående beskriva den skärseld jag tvingades igenom igår. Låt mig istället kort konstatera att Dantes vandring med Vergilius var en stärkande skogspromenad i jämförelse. Och det var innan käftsmällen och rövbettet.

Efter en tumultartad middag, som gav begreppet "fast food" en ny innebörd, var följaktligen behovet av lugn och ro maximerat. Jag bestämde mig därför för att ge matsmältningen en chans och lät Börje Ahlstedt & Co stå för barnpassningen. Med andra ord planterade jag Elias i sovrummet framför Ronja Rövardotter. Han verkade nöjd med upplägget. Sedan sjönk jag ned i soffan och började bläddra i Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons kärleksförklaring till musiken.

Lennarts första kapitel handlar om Solomon Burke. Så jag gick fram till skivspelaren och släppte lös Solomons "Don't give up on me", från albumet med samma namn.  Den fulländade rösten fyllde vardagsrummet:

"If I fall short
If I don't make the grade
If you're expectations aren't met in me today"

Solomons själfulla röst hade en lugnande effekt. Jag började slappna av. Free at last, tänkte jag. Trodde jag.

Ty då kom Elias in i Rummet. Jag hade fått exakt två minuters rast. Nu var den slut. Elias klättrade över soffan och landade ovigt på min mage och röt. "Oaaooo. Jaa e en tiiiger!". Sedan började han springa fram och tillbaka i soffan. Han vet att han inte får hoppa i soffan; genom att springa på densamma tycker han sig ha hittat en lucka i lagen. "Ta det lite lugnt, Elias, så att du inte slår dig, eller mig", sade jag. Förmanandet passerade obemärkt. Istället visade han demonstrativt ömsom sina "klor", ömsom sina mjölktänder. "Jaa e jäätefaali!", sade han och gick till attack. Tigern landade en klockren dansk skalle, rakt på hakspetsen. Rummet gungade. På balkongen stod vansinnet och knackade på rutan och bad om att få komma in.

"There's always tomorrow, or tomorrow night
Hang in there, baby
Sooner or later I know I'll get it right"

Jag räknade till tio, såg avfärdande mot balkongen och gick på vingliga ben ut i rummet bredvid. Där ställde jag mig framför bokhyllan, varpå jag hukade mig för att ta fram en bok i golvhöjd. Utan att jag märkt det hade tigern följt efter mig. Nu smög han fram och slog sina tassar runt mitt vänstra ben; sedan tog han ett rejält bett i min vänstra skinka. "Aaajj! Jäkla ungj....".

"Please don't give up on me
Oh please don't give up on me
I know It's late, late in the game
But my feelings, my true feelings haven't changed
Here in my heart I know, I know I was wrong, wrong, wrong"

Jag kunde höra balkongdörren öppnas, vansinnet sprang med snabba steg genom vardagsrummet, svepte ett varv förbi köket och tvärstannade vid mig, redo att ta min kropp i besittning. Exakt då, precis när jag var på väg att förvandlas till en atombomb, just när jag var på väg att vrida om nyckeln, trycka på knappen, då talade tigern:

 "Paappaa, jag tror jaa tar en paus nu!"

Atombomb desarmerad.

"And don't give up on me
Oh baby, oh baby, please don't give up on me
Whatever you do we'll make it through
Don't you give up on me,
Please, please, please promise me,
Don't give up on me"

Musik är inte bara musik, det är minnen. Vissa låtar är för alltid förknippade med personer, platser, händelser i ens liv. En ackordsföljd, en textrad, ett riff, kan likt Prousts Madeleinekaka förflytta en i tid och rum och göra dessa minnen lika levande som när de hände. Solomon Burkes "Don't give up on me" är alltså sedan igår ett sådant musikminne. Alldeles färskt, och i form av ett, ur ett rättstekniskt perspektiv, perfekt avtryck mjölktänder.
.

Ibland när Elias är riktigt jävla 3-årstrotsig brukar jag fråga vart den riktige Elias tagit vägen. Jag berättar om hur troll brukar byta ut barn mot trollbarn och att den riktige Elias förmodligen är uppe i skogen. Hos trollen. Och så kontrollerar jag om Elias har svans. Det tycker han är roligt; det punkterar trotset. Men det är inte utan biverkningar.

Inatt vaknade jag av att Elias skrek. Han var vettskrämd. Han hade drömt att jag lämnat honom hos ett troll och kört därifrån. Det tog en halvtimme att lugna ner honom. Och när han i eftermiddags plötsligt kom ihåg nattmaran började han att med stigande ilska skälla ut mig. "Varföö körde du ifrån mig, pappa?". "Du få itte köra ifrån mig!". "Varföö lämnade duu mig hos trollet?". Varför varför varför... Han var som en bisvärm av förebråelser. Han var Sverker Olofson på speed. Och jag var honom svaret skyldig. Det krävdes pedagogik i världsklass för att ta sig ur anklagelseakten. Det tog en timme. Men, nu kan han addera "dröm" till sin ordförståelse.

Trollet heter förresten Sven. Efter Sven Rydell, ÖIS legendariske fotbollsspelare.
Men det är en annan historia...
.

George Bernard Shaw var en skamlös sanningssägare. En underskön engelsk lady lär en gång i tiden ha skrivit ett brev till den inte fullt så undersköne irländske dramatikern. Hon erbjöd honom äktenskap och lockade med att barnen skulle få hennes skönhet och hans intelligens. Shaw nobbade. Han lät hälsa att han inte ville riskera att barnen skulle få hans skönhet och hennes intelligens. 

Sådan var han, Shaw. Obekväm, vass, elak.

Och han attackerade allt och alla. Inte bara etablissemanget, utan även kristendomen, militären och överklassegoismen fick smaka Shaws chockerande formuleringar. När han 1925 vann nobelpriset i litteratur, lät han sig trugas länge innan han tog emot priset. Han låtsades avsky sin publik och i tacktalet sa han att endast en mänsklighetens fiende kunde tänka ut något så förfärligt som Nobelpriset. George Bernard Shaw var rock 'n' roll. Och mycket kamikaze.
.

Det är torsdag morgon. Jag ligger i sängen. Jag vaknar till tonerna av en uppskruvad Elias, som springer fram och tillbaka ute i köket. Maria frågar om han vill ha en smörgås. "De hetee itte smöggås", svarar han. "De hetee råstatt brööd!". Två besserwissers i samma familj, tänker jag, det är minst en för mycket. (Den andre är naturligtvis jag.) Senast igår kväll hade vi en segdragen diskussion vid köksbordet, där Elias med en treårings totala tvärsäkerhet påstod att lättfilen med jordgubbssmak i själva verket var Yoghurt. Eller som han säger: "Jågypp". Elias vann diskussionen - mer tack vare uthållighet än vassa argument. Erfarenheten säger mig dock att han senast imorgon kommer föreläsa för mig om skillnaden mellan jågypp och lättfil, varpå han med högfärdig min kommer att säga att det där, förstår du pappa, det är lättfil. Småbarn har onekligen gemensamma nämnare med chefer av sämre typ. Samma oförmåga att lyssna till andras (underställdas) lösningar på ett givet problem, samma förmåga att returnera den avfärdade lösningen till upphovsmannen som en "ny" lösning, ompaketerad i eget namn.

Nåväl. Elias stumma period är över. Nu pratar han oavbrutet, om än det ena än det andra. Han trillar och trallar och kommer inhoppandes i sovrummet i en bisarr skritt, en skritt som för tankarna till de hästlösa kokosnötsriddarna i Monty Python and the Holy Grail. Han klättrar upp i sängen. "Jaa kan tala nuuv, pappa!". "Mmm, vad bra hörru!". "Ja-aa, jaa talar svenska." Jag sträcker på mig under det varma täcket, öppnar ögonen och möts av ett par strålande blå ögon, han är lika energisk som jag inte är. "Vi ska gå tiill daagis nuv. Jag talar på daagis också. Kom öpp nu, pappa!".

Jag reser på mig och går ut med Elias till badrummet. Vi gör oss i ordning. Jag byter blöja på honom. Han frågar om han får titta på bajset. Nej, säger jag. Han accepterar det och passar samtidigt på att upplysa mig om att man inte kan äta bajs. Sedan börjar jag, under ergonomiskt orimliga förhållanden, att klä på en son som inte står still mer än en sekund i taget. Det är som att klä en mekanisk tjur. Efter tjugo minuter, med pauser för diverse ärenden mellan varje påklätt plagg, lyckas jag till sist, svettig och högröd, kränga på Elias det sista klädesplagget. Sedan går vi mot ytterdörren.

Ute i trapphuset trycker jag på hissknappen. Hissen kommer efter några sekunder. I den står en ung mörkhårig tjej, rufsig och uppenbart nyvaken med joggingbrallor och en cigg i handen. Elias, som förvånansvärt godmodigt accepterar att hissknappen redan lyser, studerar flickan ingående under den fyra våningar långa resan. Hon märker inte hans fascination, men när hissen når bottenplan tittar hon upp, upptäcker Elias och ler. Elias ler tillbaka. "Man kan itte äta bajs!", säger han.

  

"William Zanzinger killed poor Hattie Carroll
With a cane that he twirled around his diamond ring finger
At a Baltimore hotel society gath'rin'.
And the cops were called in and his weapon took from him
As they rode him in custody down to the station
And booked William Zanzinger for first-degree murder. "

EN AV BOB DYLANS starkaste sånger är den om Hattie Carroll och ärkeskurken William Zantzinger. Den får åtminstone mig att knyta näven i fickan och kräva rättvisa. Men hur sann är den?

I februari 1963 satt den då 24-årige William Zantzinger i baren på Emerson Hotel i Baltimore. Zantzinger, rikemansson och tobaksplantageägare från Maryland, var på välgörenhetsbal, utklädd till Fred Astaire, komplett med hög hatt och leksakskäpp. Efter åtskilliga glas whisky fyllnade han till och blev alltmer oförskämd och irriterad över den - enligt hans mening - svarta personalens långsamma betjäning, varpå han hytte med käppen och ropade rasistiska tillmällen åt barservitrisen Hattie Carroll.

Hattie var en svart elvabarnsmor som led av förstorat hjärta. När Zantzinger i fylleilskan toppade tillmällena genom att slå på hennes skuldra med käppen, blev hon så upprörd att hon några timmar senare fick en stroke och avled. Eftersom detta var vid tidpunkten för The Civil Rights Movement blev rättegången en nationell angelägenhet. För att ha orsakat Hatties död dömdes Zantzinger till sex månaders fängelse och fick 500 dollar i böter. 

Bob Dylan läste om rättegången i tidningen och ödödligjorde Zantzinger som skurk genom sin "fria tolkning" av händelsen i The Lonesome Death of Cattie Harroll. Enligt Dylans textrader slog William ihjäl Hattie med leksakskäppen (knappast sant, eller ens möjligt, även om det indirekt kanske bidrog till Hatties stroke), och klarade sig undan rättvisan bland annat genom kontakter i Washington (tveksamt). 

Texten bör ses som en relativt hårt kryddad version av sanningen. På gränsen till förtal. (I en intervju i The New Yorker berättade Zantzinger innan sin död att han hade tänkt att stämma Dylan, men avstod då han inte orkade med mer uppståndelse kring sin person.) Men som protestsång slog den onekligen an rätt strängar. Och det är kanske i det perspektivet som Dylans Hattie Carroll skall ses. Att en bra historia sällan står särskilt stadigt på egna ben, eller som Picasso sa: Konsten är lögnen som visar oss sanningen. Och sett ur de perspektiven är The Lonesome Death of Hattie Carroll väldigt bra och framförallt - väldigt sann.