kindofblue

Det är lördag. Bebisen dröjer och Maria växer.
Hon halvligger i soffan. Den vackra magen svämmar över, vilket får henne att se ut som en ung Israel Kamakawiwo'ole. Fast blekare. Och utan ukulele.

Elias sitter vid köksbordet med blyertspenna och kollegieblock. Bordet är täckt av utrivna A4-papper. Alla har samma motiv, en krumelur, som påminner om elektroner som kretsar runt en atomkärna. Han ritar den om och om igen.

När jag kommer in i köket tittar han upp på mig: "Kolla pappa vad jag ritat!". "Ja, vad ÄR det för nåt?" "En triger!" "Wow! Vad fin!", säger jag, varpå Elias sliter upp ett nytt tomt papper för att återigen rita samma krumelur. Han automatritar den utan att titta på pappret. "Pappaa! Kolla nu då vad jag har ritat!". "Oj, vilken fiiin teckning. Är det en tiger igen?" "Neeej, det är juu ett monster, ser du väl!". "Ja, just ja, det är klart att det är. Det ser jag ju nu." "Mmmm. Ett farligt monster!" Jag är på vippen att berätta hur duktig han är, då jag kommer att tänka på den danske barnpsykologen Jesper Juuls tankar om föräldrars nästan tvångsmässiga berömmande av resultat. "Tycker du att det är roligt att rita?" frågar jag istället, nöjd med min egen insiktsfullhet. "Ja, det är roligt. Men det är inte enkelt att rita trigrar, förstår du pappa." Jag tycker det verkar vara väldigt enkelt, tänker jag. Högt säger jag: "Jag vet, tigrar är jättesvåra ..."
----
Dagens låt: Israel Kamakawiwo'ole: Somewhere over the rainbow

Jag sitter framför datorn med Elias i knät, och med stigande blodtryck. Datorn prövar mig. Först stänger Windows Explorer ner sig tre gånger på raken, och när datorn sedan toppar mitt debacle i cyberrymden genom att krascha mitt i ett viktigt ärende på Internet -- ja, då tappar jag till slut tålamodet och förvandlas till Basil Fawlty i Pang i Bygget. "Aaah, satans skitdator!" ropar jag.

Elias skrattar högt åt utbrottet. "Pappa! Du är rolig!" "Jo, jag vet ...", säger jag, stänger av datorn och lämnar rummet. Jag går genom hallen mot köket, samtidigt som jag för mitt inre formulerar ett hatmail till Bill Gates, där jag bland annat anklagar honom för att stå för hälften av min samlade grånad på huvudet (andra hälften är Olof Mellbergs verk). Bredvid mig skuttar Elias fram med händerna fladdrande över huvudet som en fotbollssupporter. "Fiitdatoor, fiitdator, FIITDATOOR", skanderar han. Jag går fram till köksfönstret. Ute skiner solen. "Nej, nu struntar vi i det här Elias", säger jag, "Ska vi gå ut och gå i skogen istället?" "JAAA!, vi måste hitta tre murstackar", säger Elias. "Tre myrstackar?" "Ja-aa, tre murstackar. Det måste vi leta efter. Sen kan vi gåå hem."

Att vi måste hitta tre myrstackar har sin förklaring.

Elias var i skogen med sin mormor i torsdags, och där såg de tre myrstackar, vilket genast blev en ny ritual. I Elias värld blir allt man gör ritualer. Ögonblickligen. Om jag, säg, råkar vissla när jag byter blöja på honom, då måste jag i fortsättningen alltid vissla när jag byter blöja.  Eller, om jag läser en nattsaga med pipig röst på torsdagskvällen, ja då måste jag även under fredagsnattandet kastratläsa "Nicke Nyfiken". Ritualerna balanserar livet för Elias. Och är jag dum nog att bryta dem, får jag skylla mig själv, för då riskerar jag att släppa loss den oresonliga vreden hos en treåring. En vrede jag helst undviker.

Tre myrstackar är alltså sedan i torsdags det samma som en komplett skogspromenad. Och viktigast av allt: en ny ritual. "Klart vi hittar tre myrstackar", säger jag.

Medan vi väntar på hissen lägger Elias ut texten om myrstackar. Myrstackspladdret får mig att drabbas av hysterisk blindhet, vilket gör att jag inte har koncentration nog för ett riskfritt hissinträde. På väg in i hissen drämmer jag därför - med full kraft - i mitt högra knä i dörrkarmen. Smärtan gör mig yr. "AAJ!...Jävlar!", säger jag. "Pappaa, du saa jävlaa." "Mmm, jag vet." Elias står bakåtlutad och studsar ryggen mot hissväggen och gestikulerar med händerna som en fransman inblandad i en dispyt om en parkeringsplats. "Man fåå itte säga jävlaa." "Jag vet. Det var dumt av mig." "Jaa-aa. Det var jättedymt. Man fåå itte säga såå."

Klockan är tolv på dagen. Det är söndag. Solen står högt på himlen och bländar oss när vi går ut genom porten. Vi går uppför skogsbacken som ligger några meter från vårt hus. Häromveckan lärde sig Elias skillnaden mellan höger och vänster, och när vi nu går längs den smala skogsstigen utnyttjar han sin nyvunna kunskap maximalt. Tilltron till den är dock en aning överdriven. Att kunna höger och vänster, det för Elias det samma som att veta vilken väg man ska gå, det är en inbyggd GPS, det är makt.  "Hööger, pappa. Vi mååstte gå höger!" "Men, om vi går till höger så går vi ju ut ur skogen, och då hittar vi ju inga myrstackar. Eller hur?" "Meen ... vi måste gå höger, säjje jaa!" "Ska vi strunta i myrstackarna då?" Elias stannar till och blir stående under några sekunder. Han skrapar med foten i gruset och tänker. Sen tittar han upp på mig, upphetsad, och med en blick som om han nyss uppfunnit krutet." Okeeej, jag vet. Vi går vänstee istället! Vi måste gå vänstee, förstår du pappa!"

Vi lämnar stigen och tar av till vänster, in i den djupare delen av skogen, där sannolikheten för myrstacksspotting är störst. Skogen är vacker i solen. Överallt bryter solstrålar igenom grenverken, vilket skapar en trollsk stämning. Elias kliver med höga knän fram bland sly, rötter och decimeterhöga uppstickande kvistar. "Kolla var du går nu, Elias! Det är fullt med kvistar, sly och annan skit på marken!" "Paappaa, du sa fiit." "Ja, jag gjorde det. Men det är faktiskt en massa skit här. Titta var du går, så du inte ramlar." "Fiiit!" säger Elias och fortsätter att gå. Naturligtvis ignorerar han mitt råd. Han snubblar och kravlar fram på alla fyra, reser sig och snubblar igen. Och igen. Men han ger sig inte, han kämpar vidare. Drömmen om myrstackar driver honom framåt, allt djupare in i skogen. Så vi går och går och går. Och letar efter myrstackar.

Men vi hittar inga myrstackar. Vi ser inte ens så mycket som en enda myrjävel.

Det här blir en lång promenad, tänker jag.

Det tar nästan en trekvart innan vi hittar den första myrstacken, som inte ens är en myrstack utan en stor stenbumling täckt av spräcklig grågrön mossa. "Då är det två murstackar som vi ska hitta, pappa!", säger Elias. Fint, tänker jag, han vet inte hur en myrstack ser ut. Fem minuter senare har vi "osannolikt nog" hittat de två återstående myrstackarna, två - för ändamålet - lämpliga kvisthögar. Frånvaron av myror fintar jag effektivt bort med orden: "de sover".

På vägen hem blir Elias trött i benen och ber (eller kräver) att få rida på mina axlar. Så jag lyfter upp honom, men redan efter en minut deklarerar han att han "vill gå själv". När jag lyfter ner honom kniper han ihop benen och drar på vägen över mitt huvud av mig mössan, som landar i en lerpöl.

"Elias, knip inte ihop benen när jag lyfter ner dig!"

"Varföö då?"

"Därför att mössan ramlar av och hamnar på marken."

"Fiiitmössa?"

"Ja nu är den väl en skitmössa" säger jag och torkar av leran.

"Vaa ska vi göra nuv paapaa?"

"Nu ska pappa gå hem och skriva lite om vår promenad på datorn."

"Hahaha ... fiiiitdatorn!"

---

PS. Dagens låt är fantastisk, nyupptäckt och omöjlig (?) att få tag på.

Justin Vernon (innan han blev Bon Iver): Hazeltons 

Det finns två saker man inte råder över. Väder och mardrömmar.

Jag lider av vädret, Elias av nattmaror. Och medan jag inte har något försvar mot vädergudarnas nycker, har Elias hittat en lösning på sitt problem med mardrömmar. Likt karaktärerna i filmerna om Freddy Kreuger, vägrar han att somna om när han haft en.

Klockan tre i natt väckte han mig. Han berättade att han drömt om en "läskig lek" och sa att han inte ville sova mer, "...för då drömmer man". Jag gav honom rådet att sitta en stund i sängen, för att lugna ner sig. Han svarade att han helst ville drömma om fiskar, eller om mamma. Sen somnade jag om. När jag vaknade fyra timmar senare satt han fortfarande bredvid mig, i samma position, alldeles tyst. Och just nu, just som jag skriver dessa rader, sitter han i sängen och försöker undvika sömnen. Han hoppas på fiskar, men är rädd för maror.

Hur som helst. I måndags promenerade jag och Elias till dagis. Snöslasket från söndagen hade stelnat och bildat en skorpa av lika knagglig som livsfarlig is. Vi gick med försiktiga steg nerför backen utanför huset. Elias överdimensionerade overall roade mig, den fick honom att se ut som en astronaut. Han rullade liksom fram, med armarna pekandes rakt ut från kroppen, samtidigt som han med hög röst berättade om alla fåglar han skulle "fuuta" (skjuta). Under morgonbestyren hade han konstaterat att det var märkvärdigt fågelfritt ute och ägnat resten av morgonen med att från vardagsrumsfönstret speja efter fåglar, med sin "fuutare" redo. "Fuutaren" är en innebandyklubba.

Några meter framför oss gick galna tanten. (Vi kallar henne "galna tanten" därför att hon är galen.) Insvept i en enorm, beige vinterjacka med påsydda rutmönster, vaggade hon med tio centimeter långa steg i taget. Uppenbart livrädd för att ramla. Den väl tilltagna kroppshyddan, vaggandet och jackans rutmönster, fick henne att bakifrån se ut som en bäddmadrass på promenad. Elias var fascinerad. Han sprintade i kapp galna tanten, och började gå jämsides; sedan granskade han henne på det oblyga sätt som är exklusivt för småbarn och galningar. För ett ögonblick vaggade astronauten och bäddmadrassen i takt. En formidabel syn. Bäddmadrassen lade dock inte märke till astronauten. Rädsla skapar tunnelseende.

Vi lämnade galna tanten bakom oss. Vi korsade gatan och började gå längs de ohyggligt fula HSB-längorna, vilka löper likt ett ärr genom den annars, med radhusmått mätt, vackra omgivningen. De smutsgula kuberna, med fasader av korrugerad plåt, hånar all estetik.

På andra sidan gatan började Elias gå med bäddmadrassfart. Han släntrade långsamt, sick-sackande framåt, ibland bakåt. Han stannade för att kolla in saker på marken, på himlen - spännande saker; och så spejade han efter fåglar att "fuuta", även om han förvisso lämnat sin "fuutare" hemma. Var tredje meter vände han sig om för att kontrollera bäddmadrassens framfart, som nu rörde sig med en hastighet av en meter per minut. Ungefär samma hastighet som Elias nu var uppe i, med andra ord.

Vi började att bli rejält försenade. Så för att få fart på Elias ökade jag takten; avståndet mellan oss var snart ett tiotal meter. Mitt utbrytningsförsök föll dock inte astronauten i smaken.

"Stoopp, paapaa! Gå itte ifrån mig. Om du gå ifrån mig kan det komma en läski fabbro och ta dig. Och såå lyfte han öpp dig. Och så kastar han öpp dig i luften. Och så ramlar du nee på markeen. Och så slår du dig ... Det är itte så bra!"

"Nej, det är inte så bra. Men tror du verkligen att farbror'n kan göra allt det där? Tror du inte att pappa är starkare än farbror'n?"

"Neeheej. Fabbrorn är mycket starkare."

Det finns tre saker man inte råder över. Väder, mardrömmar och läskiga farbröder.
.

Den som läser den här bloggen kanske förleds att tro att treåringar är glada gamänger, ständigt med en rolig kommentar på lager. Det är de inte. Inte alltid i alla fall. De är också små humörtyranner som driver sina stackars föräldrar till vansinne. Dagar utan trots är lika sällsynta som enhörningar. Eller mer konkret: trotsfria treåringar, liksom enhörningar, existerar inte.

Ett faktum som gårdagen understryker. Fredagen den 13e.

För fredagen den 13e nådde nämligen treårstrotset stratosfäriska höjder. Elias tog till alla tricks och knep i boken och mjölkade den sista droppen energi ur sin mor och far. "Jag vill" och "vill inte" jabbade effektivt mot mjuka föräldrahakor. Nyckerna, den ena godtyckligare än den andra, lämnade oss värnlösa. En av Elias bortskänkt, och av mig uppäten, morot ledde till ett smärre kaos. Den ville han ha tillbaka till varje pris. Trots att han precis nobbat den. Att den befann sig i pappas magsäck var inget hinder. En möjlig lösning på problemet var att skära upp magen för på så vis få tillbaka den. Att det sannolikt skulle innebära hans pappas död, bemöttes kallsinnigt med orden: "Då bli vii bara Elias, Mamma, Nallis å Nappen här hemma.".

Medan vi gick mot middagsbordet förklarade han att han inte var främmande inför idén att gräva ner mig i jorden. Och just då, var inte jag det heller.

Hursomhelst så vill jag inte orsaka sänkt nativitet genom att alltför ingående beskriva den skärseld jag tvingades igenom igår. Låt mig istället kort konstatera att Dantes vandring med Vergilius var en stärkande skogspromenad i jämförelse. Och det var innan käftsmällen och rövbettet.

Efter en tumultartad middag, som gav begreppet "fast food" en ny innebörd, var följaktligen behovet av lugn och ro maximerat. Jag bestämde mig därför för att ge matsmältningen en chans och lät Börje Ahlstedt & Co stå för barnpassningen. Med andra ord planterade jag Elias i sovrummet framför Ronja Rövardotter. Han verkade nöjd med upplägget. Sedan sjönk jag ned i soffan och började bläddra i Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons kärleksförklaring till musiken.

Lennarts första kapitel handlar om Solomon Burke. Så jag gick fram till skivspelaren och släppte lös Solomons "Don't give up on me", från albumet med samma namn.  Den fulländade rösten fyllde vardagsrummet:

"If I fall short
If I don't make the grade
If you're expectations aren't met in me today"

Solomons själfulla röst hade en lugnande effekt. Jag började slappna av. Free at last, tänkte jag. Trodde jag.

Ty då kom Elias in i Rummet. Jag hade fått exakt två minuters rast. Nu var den slut. Elias klättrade över soffan och landade ovigt på min mage och röt. "Oaaooo. Jaa e en tiiiger!". Sedan började han springa fram och tillbaka i soffan. Han vet att han inte får hoppa i soffan; genom att springa på densamma tycker han sig ha hittat en lucka i lagen. "Ta det lite lugnt, Elias, så att du inte slår dig, eller mig", sade jag. Förmanandet passerade obemärkt. Istället visade han demonstrativt ömsom sina "klor", ömsom sina mjölktänder. "Jaa e jäätefaali!", sade han och gick till attack. Tigern landade en klockren dansk skalle, rakt på hakspetsen. Rummet gungade. På balkongen stod vansinnet och knackade på rutan och bad om att få komma in.

"There's always tomorrow, or tomorrow night
Hang in there, baby
Sooner or later I know I'll get it right"

Jag räknade till tio, såg avfärdande mot balkongen och gick på vingliga ben ut i rummet bredvid. Där ställde jag mig framför bokhyllan, varpå jag hukade mig för att ta fram en bok i golvhöjd. Utan att jag märkt det hade tigern följt efter mig. Nu smög han fram och slog sina tassar runt mitt vänstra ben; sedan tog han ett rejält bett i min vänstra skinka. "Aaajj! Jäkla ungj....".

"Please don't give up on me
Oh please don't give up on me
I know It's late, late in the game
But my feelings, my true feelings haven't changed
Here in my heart I know, I know I was wrong, wrong, wrong"

Jag kunde höra balkongdörren öppnas, vansinnet sprang med snabba steg genom vardagsrummet, svepte ett varv förbi köket och tvärstannade vid mig, redo att ta min kropp i besittning. Exakt då, precis när jag var på väg att förvandlas till en atombomb, just när jag var på väg att vrida om nyckeln, trycka på knappen, då talade tigern:

 "Paappaa, jag tror jaa tar en paus nu!"

Atombomb desarmerad.

"And don't give up on me
Oh baby, oh baby, please don't give up on me
Whatever you do we'll make it through
Don't you give up on me,
Please, please, please promise me,
Don't give up on me"

Musik är inte bara musik, det är minnen. Vissa låtar är för alltid förknippade med personer, platser, händelser i ens liv. En ackordsföljd, en textrad, ett riff, kan likt Prousts Madeleinekaka förflytta en i tid och rum och göra dessa minnen lika levande som när de hände. Solomon Burkes "Don't give up on me" är alltså sedan igår ett sådant musikminne. Alldeles färskt, och i form av ett, ur ett rättstekniskt perspektiv, perfekt avtryck mjölktänder.
.

Ibland när Elias är riktigt jävla 3-årstrotsig brukar jag fråga vart den riktige Elias tagit vägen. Jag berättar om hur troll brukar byta ut barn mot trollbarn och att den riktige Elias förmodligen är uppe i skogen. Hos trollen. Och så kontrollerar jag om Elias har svans. Det tycker han är roligt; det punkterar trotset. Men det är inte utan biverkningar.

Inatt vaknade jag av att Elias skrek. Han var vettskrämd. Han hade drömt att jag lämnat honom hos ett troll och kört därifrån. Det tog en halvtimme att lugna ner honom. Och när han i eftermiddags plötsligt kom ihåg nattmaran började han att med stigande ilska skälla ut mig. "Varföö körde du ifrån mig, pappa?". "Du få itte köra ifrån mig!". "Varföö lämnade duu mig hos trollet?". Varför varför varför... Han var som en bisvärm av förebråelser. Han var Sverker Olofson på speed. Och jag var honom svaret skyldig. Det krävdes pedagogik i världsklass för att ta sig ur anklagelseakten. Det tog en timme. Men, nu kan han addera "dröm" till sin ordförståelse.

Trollet heter förresten Sven. Efter Sven Rydell, ÖIS legendariske fotbollsspelare.
Men det är en annan historia...
.

Det är torsdag morgon. Jag ligger i sängen. Jag vaknar till tonerna av en uppskruvad Elias, som springer fram och tillbaka ute i köket. Maria frågar om han vill ha en smörgås. "De hetee itte smöggås", svarar han. "De hetee råstatt brööd!". Två besserwissers i samma familj, tänker jag, det är minst en för mycket. (Den andre är naturligtvis jag.) Senast igår kväll hade vi en segdragen diskussion vid köksbordet, där Elias med en treårings totala tvärsäkerhet påstod att lättfilen med jordgubbssmak i själva verket var Yoghurt. Eller som han säger: "Jågypp". Elias vann diskussionen - mer tack vare uthållighet än vassa argument. Erfarenheten säger mig dock att han senast imorgon kommer föreläsa för mig om skillnaden mellan jågypp och lättfil, varpå han med högfärdig min kommer att säga att det där, förstår du pappa, det är lättfil. Småbarn har onekligen gemensamma nämnare med chefer av sämre typ. Samma oförmåga att lyssna till andras (underställdas) lösningar på ett givet problem, samma förmåga att returnera den avfärdade lösningen till upphovsmannen som en "ny" lösning, ompaketerad i eget namn.

Nåväl. Elias stumma period är över. Nu pratar han oavbrutet, om än det ena än det andra. Han trillar och trallar och kommer inhoppandes i sovrummet i en bisarr skritt, en skritt som för tankarna till de hästlösa kokosnötsriddarna i Monty Python and the Holy Grail. Han klättrar upp i sängen. "Jaa kan tala nuuv, pappa!". "Mmm, vad bra hörru!". "Ja-aa, jaa talar svenska." Jag sträcker på mig under det varma täcket, öppnar ögonen och möts av ett par strålande blå ögon, han är lika energisk som jag inte är. "Vi ska gå tiill daagis nuv. Jag talar på daagis också. Kom öpp nu, pappa!".

Jag reser på mig och går ut med Elias till badrummet. Vi gör oss i ordning. Jag byter blöja på honom. Han frågar om han får titta på bajset. Nej, säger jag. Han accepterar det och passar samtidigt på att upplysa mig om att man inte kan äta bajs. Sedan börjar jag, under ergonomiskt orimliga förhållanden, att klä på en son som inte står still mer än en sekund i taget. Det är som att klä en mekanisk tjur. Efter tjugo minuter, med pauser för diverse ärenden mellan varje påklätt plagg, lyckas jag till sist, svettig och högröd, kränga på Elias det sista klädesplagget. Sedan går vi mot ytterdörren.

Ute i trapphuset trycker jag på hissknappen. Hissen kommer efter några sekunder. I den står en ung mörkhårig tjej, rufsig och uppenbart nyvaken med joggingbrallor och en cigg i handen. Elias, som förvånansvärt godmodigt accepterar att hissknappen redan lyser, studerar flickan ingående under den fyra våningar långa resan. Hon märker inte hans fascination, men när hissen når bottenplan tittar hon upp, upptäcker Elias och ler. Elias ler tillbaka. "Man kan itte äta bajs!", säger han.

  

Ett fascinerande fenomen med området där vi bor är att populationen består av fler gångstavar än människor.

Det är måndagen den 15 december. Ute är det grått. Från fönstret kan man se pensionärerna promenera gatan fram med sina stavar hängande utmed sidorna, på väg upp i skogen, på jakt efter det lilla solljus som årstiden erbjuder. Själv ligger jag nerbäddad och läser Jonathan Safran Foer. Jag är förkyld. Återigen. Och det är HSB:s fel. Våra "panoramafönster" saknar lämplig isolering och värmen i elementen orkar inte ta sig högre upp i huset än till andra våningen. Vi bor på fjärde. Jag funderar på att skicka HSB ett kuvert med snor.

Elias är inne på sin fjortonde dag som bebis. Han vägrar prata. De enda ord han yttrar är "ja" eller "nej". Utöver det gnyr han likt en nyfödd. Denna fixering - sannolikt en konsekvens av Marias alltmer rundade mage - lämnar mig och Maria med dubbla känslor: å ena sidan är vi imponerade av hans uthållighet då han vägrar att kommunicera med annat än pantomim och grymtningar, å andra sidan har vi lärt oss avsky pantomim och grymtningar. Fuck Marcel Marceau, liksom.

Endast för korta ögonblick återgår han till sitt normala jag och börjar tala, och då uppseendeväckande välartikulerat, lillgammalt. Han är som en val som bryter havsytan för luft när han sprutar ur sig uppdämda ord och tankar.

Igår, efter 36 (!) timmars regenerering, bröt han äntligen tystnaden:

"Grodor har händer ... men dom har inga vantar!"

"Jaså? Fryser dom inte då?"

"Joo ... men dom haa inga penga att kööpa vantar föör!"

"Inga pengar?"

"Nää...inga penga ... det har dom itte ... alldeles riktitt..."

Det är första advent. För en liten stund sedan slog jag upp ögonen och möttes på 20 centimeters avstånd av en tålmodig och glad Elias, som presenterade en imponerande rad av bländvita mjöltänder. Ett mycket trevligt uppvaknande.

Det är svårt att tro att det är samma lille kille som igår startade kalabalik de luxe på ICA Maxi. En kalabalik som kom att involvera ICA-personal, mamma, pappa, ett stim pensionärer, samt ett lokalt fyllo. Ett lokalt fyllo som har den dåliga smaken att - medan han passerar den redan hårt prövade pappan - väsa orden "Slå ihjäl fanskapet, så det blir tyst på honom!".

Sådana kommentarer provocerar dock inte en svensk man. "Din mamma"-provokationer har ingen bäring norr om Bornholm. För att reta upp en man norr om Bornholm krävs verkliga provokationer: som stulna tvätt-tider, tillfälliga avbrott i spännande VM-fotbollsmatcher mellan Tyskland och Turkiet, eller Lars Lagerbäck.

Med andra ord låter jag både fyllot och kommentaren passera och bär istället vidare på min vilt fäktande son.

Men nu vill det sig inte bättre än att jag och fyllot blir stående vid samma korsning. Tio meter ifrån varann. Han skall åt höger, och jag, rakt fram. Det ger mig tid att tänka. Skall jag verkligen låta någon få säga sådana saker om min son. Till saken hör att jag för tillfället går igenom Sopranosboxarna, vilket på sätt och vis blir avgörande för vårt fortsatta samkväm.

Vad skulle Tony Soprano göra i en sådan här situation? Skulle han låta kommentaren passera? Naturligtvis inte.

Helt "out of character" vänder jag mig därför mot min rödnäste vän. "Vad sa du, sa du?", hör jag mig själv väsa med en röst och pondus som bär vittnesmål om mängden amerikansk-italienska epos jag plöjt igenom under åren. Det lokala fyllot vänder sig om och trampar på alkoholstinna ben fram till mig. Han upprepar sin tes att det bästa för alla vore att döda det lilla kräket, varpå jag svarar att jag han skall passa sig, tänka på vad han säger. Annars kanske han möter det öde han önskar "fanskapet".

Sedan skiljs våra vägar. Jag står kvar och undrar var allt det där kom ifrån. Jag står vid trafiksignalen, låter den gröna gubben slå om till röd; jag är fortfarande helt lugn, påtagligt oprovocerad - och känner mig väldigt, väldigt gangsta'.
.

Jag och den okände mannen sitter utanför klädbutiken. Vi väntar på våra respektive. Vi är varandras spegelbilder. Våra blickar möts i ett ögonblick av tyst men totalt samförstånd. Hans ansikte är tömt på innehåll. Jag har sett det ansiktsuttrycket förut - det är ett uttryck av totalt energiläckage.

Kvinnor kan i allmänhet botanisera bland kläder, prydnadssaker och krafs i timmar. De får energi av det. Fyndjakt är uppenbarligen självgenerande, och kunde man buteljera den kraftresursen, hade energifrågan varit löst en gång för alla.

De flesta män, däremot, förlorar sin energi vid dylika shoppingturer. Saven sugs ur kroppen som vore vi förmänskligade milkshakes. Vi har inte det som krävs. Helt enkelt.

Så medan kvinnorna med fjädrande steg sprintar genom butikerna, drar sig männen sakta mot ytterdörrarna. Där häckar vi - med hålögda blickar och i ömsesidig sympati, i väntan på respit.

Respiten är dock en funktion av lyckad jakt. Och lyckad jakt är i sin tur en funktion av vår skicklighet som smakråd. Inte i meningen att vi har bra smak, och absolut inte bättre än vår bättre hälft. Nej, snarare handlar det om timing. Att nicka gillande vid rätt tillfälle. Att läsa av och inte råka säga något som kan ge valmöjligheter. Ansträngt nickar vi uppmuntrande när vi får ett plagg viftat i vår riktning. Till slut nickar vi åt allt, i hopp om befrielse.

Nuförtiden har handlarna insett detta, och placerat ut stolar i de större varuhusen.
Där kan man sitta och nicka i alla fall.

----

Dagens låt: White Stripes - A martyr for my love for you

Ansvaret som förälder är större än jag tidigare förstått. Och framförallt riskerna. Att jag skriver så beror på Per Sinding-Larsen.

Jag brukar med stort intresse titta på hans videoblogginlägg "Festival med", där kända artister får skapa egna drömfestivaler. Det slår mig att nästan alla artister refererar till sin barndom. De säger saker i stil med: "Ja, jag måste ju ha med The Band. Farsan spelade ju deras vinyler under hela min uppväxt. De har format mig.", eller: "Jag hade förmodligen inte lirat i band idag om inte morsan hade varit så galen i Paul McCartney.", eller: "Att vårt band låter som det gör beror förmodligen på att våra föräldrar var stora Cream-fans". Och så vidare.

Aj då. Det gör uppfostrandet vanskligare. Vanskligare eftersom att jag, och framförallt min musiksmak, mitt musik-DNA, en dag kan komma att bli brödtext i tidningar som Sonic eller Uncut, om min son i framtiden (hypotetiskt, jag vet) skulle bli rockstjärna.

Mina föräldrar får väl tacka sin lyckliga stjärna att jag inte blev rockmusiker. Musikaliskt lämnade de mig under mina första levnadsår närapå vind för våg. Under större delen av min barndom hade vi inte ens en skivspelare hemma. På den tiden hade min far ett motstånd mot alla nymodigheter. Text-TV kallade han bland annat trendsäkert för en övergående fluga. Och vad värre var, så tillhörde han den alltför stora skaran män, vilka har ett så bräckligt musikintresse, att det dör i samma stund de gifter sig. En gubbe med andra ord. Det finns många sådana gubbar i min bekantskapskrets. Alltför många. (Jag föredrar att vara, som någon kallade det, en åldrande hipster - dvs. en medelålders man som förtvivlat försöker hänga med i den nutida musikens svängningar.)

Med andra ord låg alla gamla vinyler nedpackade i förrådet. Musikintresset var nollgradigt. Ett faktum som lämnade mig värnlös; jag var ett potentiellt offer för vilken musikalisk radiodynga som helst.

Räddningen var dock den "skivsamling" som vi faktiskt hade. Den bestod av fyra kassettband, fyra blandband av märket Maxell 60, med massor av godbitar från den nedpackade skivsamlingen. Under bilfärderna (och de var många när jag var barn) lyssnade vi på banden, om och om igen. Edith Piaf och Bob Dylan samsades med Simon and Garfunkel, Beatles och Rolling Stones. Och Bernt Stafs "familjelycka"! Så trots "tji skivspelare" var - ironiskt nog - min musikaliska daning alldeles ypperlig. För bättre musik får man leta efter.

Och hade det inte varit för blandbanden hade mina influenser i en potentiell Sinding-Larsen-intervju förmodligen varit "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" med Povel Ramel, "Jag vill ha blommig falukorv", med Hasse Alfredsson och "Help" med The Beatles. De var nämligen hitsen på dagiset jag gick på som barn.

1983 köpte vi till slut en skivspelare. Vi var sist i Sverige. (Åtminstone bland dem som hade fungerande elektricitet.) Jag var precis fyllda fjorton och hade fört en hård och uthållig kampanj för stereoinköpet. Det hade gått trögt. Kampanjen lyckades först då jag erbjöd mig att stå för halva kostnaden, med pengar jag tjänat på mitt första sommarjobb. Att inköpet sammanföll med min mest svårartade reggaeperiod, var en olycklig slump, och stor ironi, eftersom den tvingade mina föräldrar att genomlida två år med tunga baktakter, boastade av ett par rejält feta högtalare. Bob Marley, Black Uhuru och Jimmy Cliff fick vitrinskåpen att skallra därhemma. Jag tror det är rimligt att påstå att mina föräldrar lärde sig att hata reggae under de åren. Och jag tror inte de har mjuknat än. Reggae avnjuts bäst i rummet där musiken spelas. Mina föräldrar satt aldrig där, utan i rummet bredvid. Och i rummet bredvid är reggae jamaicansk tortyr.

Tillbaka till uppfostrandet.

Att musiken jag spelar präglar min son har jag naturligtvis redan förstått. Därför serverar jag honom rikliga mängder Dylan, Waits, Beatles, Pixies, Pendergrass, Elliott Smith, The Smiths, och allt vad de heter. Detta gör jag främst av två skäl:
1: Jag vill ge honom en god uppfostran. Jag ser det som min plikt att ge honom en god musikalisk grund.  
2: Jag vill vaccinera honom mot MTV.

Efter att ha sett Sindings blogg lägger jag till ett tredje skäl.
3: Att jag inte vill ställas i dålig dager i min sons hypotetiska framtid som rockstjärna.

Och jag har gjort vad jag kan. Förra året exempelvis, lotsade jag - med varsam hand - in Elias (2 år vid tillfället) i rockens magiska värld genom att låta honom se Bruce Springsteens konsert på Hammersmith Odeon, 75. När vi släckte ned ljuset och njöt till den magiska "Thunder Road", kände jag mig som "Årets Pappa". Och ett par veckor senare visste stoltheten inga gränser, när Elias trollbunden tittade på musikdokumentärerna: "Be Here To Love Me" (Townes Van Zandt) och "Joe Strummer: the future is unwritten".

Så när en åldrande Per Sinding Larsen om tjugo år frågar Elias, rockstjärna och frontman i The Dipers, om hur hans drömfestival skulle se ut, kan jag lugnt luta mig tillbaka och klia mig i skägget, i vetskapen att ingen kan klandra mig för dess innehåll.

Jag har gjort allt man kan begära av en far.

Elias har under en längre tid varit skeptisk till att lämna blöjstadiet. Toalettbesök har inte lockat nämnvärt. För honom har blöjor varit skiten.

Visst har han någon enstaka gång satt sig på pottan, men det har mest varit sekundsnabba sittningar för att glädja föräldrar och dagispersonal. Jag och Maria har misströstat.

Innan sommarlovet fick vi dock goda nyheter. Inför en häpen häpen dagispersonal hade Elias aviserat att det inte var otänkbart att han inom en snar framtid kunde tänka sig att påbörja sin potträning. Och lägga blöjan på hyllan.

Men sen kom sommaren. Och lättjan.

Toalettbesök var inte längre ett alternativ.

Vi misströstade igen. Och planerade för en framtid med ett femtonårigt blöjbarn.

Men igår hände det.

Helt otippat bad Elias mig följa med till toaletten. Han ville kissa.

Vi gick in till toan där jag varsamt placerade honom på sittringen (en tämligen svävande och livsfarlig sittplats för en treåring). Först trodde jag att det var falskt alarm. Att det återigen var fråga om en sittning för syns skull. Men se, då hände något. "Nu kommer kisset pappa!" utbrast han glatt. Och visst kom det. Först några droppar, sen en strid stråle. Sen en till. Och en till.

Inte sedan George Michael blev tagen med handen i kakburken har världen skådat en mer euforisk toabesökare. Kissad och klar hoppade Elias ner från toan med ett leende som kunde lösa energikrisen. Sedan sprang han triumferande runt i lägenheten och vrålade "Jag kunde kissa! Jag kunde!".

Varv på varv sprintade han runt till applåder och high fives, med händerna i en målgest ovanför huvudet, jublandes: "jag kissade, jag kunde, jag kunde kissa pappa, jag kunde kissa toaletten mamma!". Sen ringde han mormor och skrek samma sak, och passade samtidigt på att informera om att pojkar har pillesnopp och att mamma har en ... ros.

Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort för en liten man.

----

Dagens låt: Stone Roses - "Waterfall"

Maria (min fästmö) och Elias (3 årig son) sitter i soffan och läser Mammapraktikan, en bok som vecka för vecka beskriver graviditeten. De studerar en gravid kvinnomage i genomskärning. Elias är måttligt imponerad av konceptet. Hans kommentarer till bebisgrejen ger mig Kain och Abel-vibbar ...

- Där har vi bebisen, säger Maria till Elias. När bebisen kommer, får han bo här hemma då?

- Neeej, han fåå inte bo här. Han fåå bo i det röda huset!"

- Ska han bo i det röda huset?

- Ja!

- Skall bebisen bo helt själv?

- Ja.

- Varför vill du inte att bebisen skall bo här?

- Bebisen skall inte komma här.

- Men... då kan ju du han nån att leka med.

Tystnad.

- Vill du inte att bebisen skall komma?

- Nääee.

- Men om nu bebisen kommer ändå. Vad skall vi göra då? Skall han bo i ditt rum, eller var vill du att han skall bo någonstans?

- Han skall bo i det röda huset!
- Var ligger det röda huset nånstans?

- Men...han ska...han ska...ligga däär! (Pekar mot soffan)

- Ska han ligga i soffan?

- Aaa.

- På din plats?

- Aaaa.

- Det var snällt. Men var ska du sova då?

- Jaa skaa sova på pappas säng.

- Okej, men vad ska bebisen heta?

- Bebisen ska itte heta nåt!

- Inte nånting?

- Nä!

De bläddrar vidare i boken. Maria visar Elias en bild på ett foster, sexton veckor gammalt.

- Är det en sån bebis i mammas mage, ligger den där? (Maria pekar på sin runda mage)

- Nej, den ligger inte däär.

- Var ligger den då?

- Den ligger i soffan där!

- Men ... har bebisen kommit ut redan?

- Ja-aa.

- Jaha, men bebisen har väl inte ens något namn än?

- Jo, han har ett namm - dee ligger på bordet.

- Vad heter han sa du?

- Meen! Han ska itte heeta nånting!

- Men ska han bo härhemma då?

- Mmm, han skall bo här ... själv.

- Jaha, men var ska vi bo nånstans då?

- Vi ska bo på berget!

- Ska du, pappa och jag bo på berget.

- Jaa, å bebisen fåå itte gå på berget.

- Jaha, men var ska han bo då?

- Han ska bo i soffan här!

- Men vem ska ta hand om bebisen då?

- Ah!  Jag ska ta hand om bebisen ...  på berget ... Det ska jag göra!

----

The National - "Abel"

Nästa år blir jag pappa för andra gången.

Därför kommer jag framöver att lägga upp en intervjusvit med Elias, 3 år, som behandlar en blivande storebrors tankar om de förändringar en bebis innebär.

En första intervju är genomförd. I den tar Elias bland annat upp bebisars rätt till bostad och namn, samt andra filosofiska och praktiska funderingar.

Jag har döpt intervjun till: "Bebisen får ligga på soffan!"

---

Vashti Bunyan - "Brother"

Ikväll skall jag för första gången gå på en musikcirkel (gud vad corny det låter!) och det är biblioteket som anordnar den. Förhoppningen är att jag skall upptäcka ny bra musik den vägen. Temat för dagen är "Musik som förgyllt mitt liv under sommaren". Kopplingen till barndomens "mitt sommarlov"- uppsatser roar mig lite, men eftersom jag är ny i cirkeln vill jag naturligtvis starta med en bang och har fått ihop en låtlista som borde göra intryck. 

Så, nu sitter jag här på balkongen och lyssnar på det blandband jag nyss knåpat ihop. Bredvid mig står Elias. Som vanligt är han ömsom en rejäl smärta i stjärten, ömsom en supercharmör. En Dr Jekyll och Mr Hyde med mjölktänder och Bamsepyjamas. 

För ögonblicket har han antagit den trevligare av de två personligheterna. Han kommenterar med hög stämma de människor som med paraply i handen passerar huset: "HAAN SOM GÅÅ DÄÄ NEERE HAA PLERAPLU!". Sedan sjunger han för full hals med i refrängen till Bon Ivers "Skinny Love": "Maa maa maaa MAA MAAAAA". Och det måste sägas: lyckas man få en treåring att sjunga med i en av sina låtar har man per definition lyckats. Då svänger det! Och det skulle förmodligen gjort Bon Iver stolt. Om han bara visste.

"Mitt Sommarlov":

01. The National - 'Start A War'
02. Jim James & Calexico - 'Goin' to Acapulco*
03. Fleet Foxes - 'Mykonos'
04. Okkervil River - 'Plus Ones'
05. Bon Iver - 'Skinny Love'
06. Dennis Brown - 'Westbound Train'
07. Harold Melvin & the Blue Notes - 'Wake Up Everybody'
08. Noah and the Whale - '2 Atoms In A Molecule'
09. Johnny Flynn - 'The Wrote And The Writ'
10. Joe Simon - 'Drowning In The Sea Of Love'
11. Ray LaMontagne - 'Trouble'
12. The Field Mice - 'Emma's House'
13. Townes Van Zandt - 'Waiting Around To Die'
14. Nick Cave & The Bad Seeds - 'Hold On To Yourself'
15. Neil Young - 'The Needle And The Damage Done'
16. Glasvegas - 'Daddy's Gone'
17. The Jam - 'Down In The Tubestation At Midnight'
18. Joe Dassin - 'Les Champs Élysées'
19. Paul Weller - 'Where'er Ye Go'
20. Tom Waits - 'Martha'

De flesta låtarna är redan upplagda på bloggen, men vill du trots det lyssna på blandbandet  "Mitt Sommarlov" så hittar du det här!

Min mormor dog förra året. Ibland glömmer jag bort det och börjar slå numret till henne på telefonen, bara för att avbryta inknappandet av siffrorna när insikten når mig.

Hon var en lustig gammal dam, min mormor. Vid tidpunkten för den berättelse jag tänker återge var hon 88 år fyllda och var, med få undantag, som mormödrar är mest. Hon var proper, såg alltid till att vara välklädd och den gråhåriga hempermanenten satt där den skulle. Utöver det var hon kortvuxen, gladlynt och hade tack vare en faiblesse för nattmackor en väl tilltagen rondör. Men trots att hon i princip följde pensionärsmallen, kan man med fog påstå att hon då och då avvek från your average mormor. Vilket följande historia understryker...

En dag satt mormor hemma i köket och tittade ut över de oändliga gräsmattorna utanför huset, när hennes syster Gerd i Norge ringde. Systern hade tänkt sig en tur till Göteborg, en helgvisit. Mormor blev eld och lågor över besöket. Inte nog med att hon (naturligtvis) längtade efter sin syster, nu skulle hon äntligen ha någon att göra pensionärssaker med: Liseberg, paddanturer, Botaniska Trädgården osv. Det hade varit skralt med umgänge de senaste åren, så dylika pangisnöjen var ovanliga nuförtiden. Helgen var med andra ord räddad.

Dagen innan resan till Sverige, hade Gerd en tid hos läkarmottagningen. Ett läkarbesök som skulle förändra innehållet i Göteborgsvistelsen.

Totalt.

Gerd, som vid tillfället var 75 år, var en tio år yngre variant av mormor. Hon gick årligen på kontroll på sjukhuset så det var inget speciellt med besöket, bortsett från att hon denna gång fick en kvinnlig läkare. Allt var som vanligt. Det var kontroll av blodtryck, sänka och allmän frågestund om dagsformen. Hon berättade lite om sig själv, hur hon mådde och om sitt liv för läkaren. När hon berättade att hon varit änka i drygt 20 år, lyssnade läkaren uppmärksamt, som om hon fått vittring på något. Läkaren, mer modern än vad Gerd var van vid, frågade hur sexlivet varit sen makens död. Mormors syster blev generad, men svarade ärligt att det hade upphört samma dag som hon blev änka. Läkaren sa då att det inte var nyttigt att leva utan sex. Det kunde till och med vara farligt. Hon föreslog att Gerd skulle fundera på möjligheten att få in sex i livet igen. Om inte en ny man, så varför inte en massagestav?

Med läkarens ord malande i sitt inre, satte sig Gerd på tåget till Göteborg.

Det kan vara farligt att vara sexlös. Varför inte en massagestav.

Det kan vara farligt...

Dagen efter var det middag hemma hos mormor. Köttfärslimpa med potatis. Mormor hade, förutom Gerd, bjudit in hennes andra syster Märta med maken, Kurt. Märta och Kurt var med i Jehovas vittnen, så det var inget idealläge för Gerd att tala om läkarbesöket i Norge. Men talade gjorde hon. De hade knappt börjat äta när Gerd tog bladet från munnen:

- Skjönner ni var jeg kan köpa en massagestav?

Nu skulle man kunna tro att vittnena satte köttfärslimpan i halsen, men Kurt svarade fullständigt oberört, som om frågan gällt var man kan köpa en massa tavlor.

- Jag tror man kan köpa det på någon av långgatorna, där finns det sexaffärer, sa Kurt.

Gerd nöjde sig med svaret, och släppte sedan ämnet. Men nu var hon fast besluten. Hon skulle inte åka hem till Norway tomhänt. No way.

Nästa dag står Liseberg på programmet. Gerd och mormor flanerar bland turister och åkattraktioner. De borde ha trevligt, men Gerd är rastlös. Det är inte det här hon vill göra. Det kan vara farligt, tänker hon. Ett mantra som gått på repeat sen läkarbesöket. Nej, tänker hon, jag måste lösa detta. Nu. Hon berättar för mormor om sina tankar. Och mormor, som är handlingskraftig, är med på noterna. Men varken mormor eller Gerd kommer ihåg var man får tag på attrappen. Vilken gata var det Kurt nämnde? Efter en kort diskussion bestämmer sig de galanta gråhåren för att fråga sig fram.

Inne på Liseberg.

- Vi kan väl fråga nån, sa mormor.
- Här inne, det kan man väl inte, sa Gerd.
- Jo, det är väl inget märkvärdigt. Ingen bryr väl sig om en gammal tant.
- Tror du inte det?
- Nä, dom känner ju inte oss. Äh, nu frågar jag den där stilige mannen därborta.

Mormor går fram till en snygg man i 40-års åldern.
Mannen ser mormor komma och ler, han förstår förmodligen att hon är på väg att fråga något. Men den här frågan lär han inte glömma. Inte någonsin.

- Ursäkta, du tycker kanske att det är en underlig fråga, men min syster och jag har tänkt skaffa en dildo. Vet du var man får tag på sådana?

Mannen ser sig nervöst omkring, men finner sig snabbt.

- Försök på Andra Långgatan. Där finns det affärer som säljer sånt, säger han med ett haktapp i världsklass.
- Tack! svarar mormor glatt.

Och sen bär det av. Långgatan nästa. De grånade gamlingarna tar spårvagnen mot Järntorget. Irrar omkring och letar, men hittar inte någon lämplig butik. De fortsätter dolda kameran-temat med alla som kommer i deras väg. Mormor går fram till en kille som talar i mobil och frågar efter närmsta sexshop. Killen börjar skratta okontrollerat, men följer med tanterna och pekar ut rätt gata.

Till sist kommer de fram till en gallerförsedd dörr.

- Här är det, säger Gerd.

Precis när dom skall gå in får ett gäng ungdomar syn på dem. Välartade som de är vill de förmodligen rädda tanterna från en chock.

- Hallå där! Där vill ni nog inte gå in. Det är en porrbutik! ropar en ung tjej.
- Ja det var bra, svarar mormor. Vi är så nyfikna så.

Inne i butiken finns en hel vägg med löspenisar. De har aldrig sett något liknande. Gerd och mormor tittar storögt på alla varianter som finns: svarta, gröna, med batterier, utan batterier.

Gerd väljer till sist en massagestav; onödigt stor, rosafärgad med tillhörande batterier.
Hon köper den för 150 kr.

Inklusive moms.


Dagens låt: Porno For Pyros - Pets