kindofblue

Det är en vit jul. Den insnöade omgivningen skapar en märklig akustik, ljuden är förvrängda men samtidigt tydligare än vanligt. Utanför huset skottar en man snö. Skrapandet från snöskyffeln letar sig upp mot balkongen där jag sitter och röker. Ljudet är skarpt och klart, som om han stod precis bredvid mig. Motorvägen ligger en halvmil bort och utom synhåll, men det dova mullret skapar en mäktig ljudkuliss som ackompanjerar skrapandet från skyffeln. En talgoxe sveper kvittrande förbi. Motorn från en gammal röd Saab hackar och hostar på parkeringsplatsen. Det gör mig sorgsen. Hur länge till kommer man att kunna höra det i framtiden?
Jag går in i köket. Där sitter Elias. Han har varit uppe sen klockan sju i morse. Nu är den tio. Det är julafton och han är sällsynt artig, milt upphetsad inför tomtens ankomst. Han är ännu i den ålder då julklappar endast tilldrar sig ett vagt intresse jämfört med jultomtens knackande på dörren. Han är uppspelt och förväntansfull. Lite senare, vid halv två, strax innan vi ska gå ner till mormor och morfar, kommer han falla ihop av utmattning och förvandlas till ett monster som slänger igen dörren till sitt rum för att sen upprepat gallskrika, varpå hans lillebror på andra sidan dörren glatt kommer att skrika tillbaka i tron att allt är en rolig lek som storebror hittat på. Men det är inget vi känner till nu när vi sitter vid köksbordet och äter frukost. Just nu är han ett under av resonerande vältalighet.

”Pappa.”
”Ja.”
”Nu tror jag att tomten är ute och flyger med sina renar.”
”Det tror jag med. Snart ska han ju vara här.”
”Man kan inte gå barfota idag.”
”Nej, det är för kallt.”
”Eller hur! Då fryser man ihjäl fötterna!”

Vi går in till vardagsrummet. Det doftar gran, stearin och pepparkakor. På golvet sitter Elliott, med benen brett isär och vickande knubbiga fötter. I handen håller han ett lånekvitto från biblioteket. Han skrynklar ihop det och håller upp det mot takljuset. Han vrider och vänder på det, med huvudet lutat åt sidan studerar han hur ljuset faller genom det hopknycklade pappret och bestämmer sig sen för att smaka på det. Det vita kvittot mörknar av saliven. Medan jag tänder granen och fyller på nytt vatten lägger jag märke till att ett par av de hjärtformade pepparkakorna med namn på inte längre är så hjärtformade, snarare runda pepparkaksskruttar. Eliaskakan saknar e och ”Anders” stavas nu ”Ande”. Jag frågar Elias om han sett vad som hänt med pepparkakorna.

”Oj, det kanske är tomten som ätit av dem”, säger han.
”Nej. Jag tror nog det är en annan tomte som varit framme.”
”Jag med.”
”Kanske en liten tomte?”
”Ja. Det är nog Eliastomten som varit framme.”

Och så går han fram till granen, lutar sig in bland grenarna och tar ett bett av Eliaskakan.

”Så här gjorde jag, förstår du pappa.”
”Jag trodde vi kommit överens om att inte äta pepparkakorna förrän efter julafton?”
”Men jag trodde jag fådde äta dom.”
”Gjorde du?”
”Ja-aa. Det trodde jag faktiskt.”

Utanför skottar mannen fortfarande snö. Den röda Saaben är försvunnen.
Snart kommer tomten.

---

Så här dagen före julafton vill jag passa på att tacka alla er som - trots mitt sporadiska bloggande - ständigt återkommer till bloggen med kommentarer, glada tillrop eller bara för att läsa lite i smyg. 

Det är mycket uppskattat! 

Just nu sitter jag på en pall i vardagsrummet. Hukad över tv-bänken skriver jag dessa rader medan The Pogues står för julstämningen. I soffan bakom mig sitter Elias och "läser" ur Petter och hans fyra getter med hög och teatralisk stämma. På golvet halvligger Elliott som någon slags badnymf och småtuggar på senaste numret av Kamera och Bild.

Ute faller snön och jag hoppas det håller i sig. Det var inte igår som vi senast hade en vit jul på västkusten.

GOD JUL!

---

Om någon är så hopplöst 2008 att denne inte har Spotify, så har jag en inbjudan över. Skicka ett mail till mig på copycamp[@]hotmail[.]com så skickar jag inloggningsuppgifter.
Först till kvarn gäller!