kindofblue

Framöver kommer inläggen att komma i något oregelbundna vågor, som små vulkanutbrott av uppdämd skrivlusta i vardagens pauser. En vardag som just nu består av bajs, nedkissade lakan, spyfläckiga pikettröjor, oändliga tvättpass, gallskrikande treåriga rebeller utan en aning, gallskrikande nollåringar med ännu mindre aning, hålögdhet, sömnlöshet, tröstlöshet. 

Igår besvarade Elliott min puss på munnen med att kaskadkräkas i min. 

Och Elias humör svänger än hit, än dit.

Det är tur att BB inte håller sig med en reklamationsavdelning.

Dessutom har jag ryggskott. Falsk ischias, som Skivgris-Gonzo kallade det. Fast det vette fan. Jag tycker det verkar jävligt äkta. Det känns som om jag blivit våldtagen av en enhörning.

Det gör ont.

Så just nu har jag varken tid, lust eller energi att skriva. Med två små pitbullterriers och värkande rygg, är det bara att acceptera slaget förlorat. Jag är uppäten, söndertuggad, utspottad. Kort sagt: en spillra.

En tanke slår mig. Att man frivilligt ger sig in i detta liv som kallas småbarnsliv, utan att först förse sig med en årsförbrukning av sobril, litium eller kloroform (att vid behov användas till både föräldrar och barn), är en aning blåögt. Åtminstone andra gången.

För att vara småbarnsförälder, det är ett självplågeri av bibliska mått. Det är som att sitta fastspänd framför Melodifestivalen, dag som natt, samtidigt som Christer Björkman kastar klossar på en.

Men även om tillvaron är en prövning just nu - för den är verkligen det, let me tell you - så är det värt det. För imorgon är en ny dag. En bättre dag. Imorgon kommer de goda stunderna och raderar de dåliga. De gör alltid det. En ny dag med tandlösa bebisleenden som egentligen inte är leenden utan gaser i magen, och en treårings aforismer som används i fel sammanhang och som med ens skapar nya aforismer. En dag då treåringen osäkrar skjutaren och skjuter av beståndet av imaginära tigrar, råttor och elaka grannar. För att sedan imitera ens favoritfraser, tics och neuroser. Och sedan kommer lögnerna, de tvärsäkra, helt underbara lögnerna, som skulle finta bort vilken Berlusconi som helst. Och då kommer skratten igen, och med ens glömmer man hur intill döden energislukande det kan vara att ha småbarn. Och vilket vansinnesuppdrag det är att vara förälder.

Och tur är väl det. 

För mänsklighetens fortlevnad.

Jag slutade röka igår.

Och därmed slutade också min hjärna att fungera. Den var mos. Jag kunde inte tänka, inte tala, hittade inte ord; och varje gång jag försökte föra en tankegång från A till B försvann jag in i en labyrint, full av synaptiska återvändsgränder.

På bussen, på väg till gårdagens korpmatch, satt jag med en engelsk antologi med texter utvalda av Joyce Carol Oates. "The Coat Collar pressed rough against her neck", läste jag. Coat Collar? Det är ju de där snibbarna högst upp på skjortor, tänkte jag. Men vad heter de på svenska? Jag ägnade tjugo frustrerade minuter, nästan hela resan, åt problemet. Till slut kom ordet: Krage. Ahh! Katarsis! Jag andades återigen med långa, lugna andetag.

Men det var bara början. Strax därpå upptäckte jag att min hjärna saknade ytterligare - mer eller mindre viktig - information. Min systers andranamn, Alfred Hitchcock, Anders Borg, Steven Spielberg, Rosenbad, Att ha eller inte ha av Ernest Hemingway - allt var oåtkomligt. Istället fick jag ett meddelande: Hjärnan är tyvärr inte tillgänglig just nu, försök igen lite senare. Ha en bra dag och välkommen åter!

Jag började röka idag.
.

Jag och Maria sitter i soffan och tittar på TV4 morgon. Elias galopperar in i rummet, flyger över vardagsrumsbordet och utnyttjar varenda gram av sina 14 000 när han landar på min mage.

Elias: Pappaa. Lilla gosepappa. Jag yndrade var du vaa nånstans.
Jag: Jaså, vilken tur att du hittade mig då.
Elias: Jaa-aa. Lilla goseklimpen.
Jag: Goseklimpen?
Elias: Ja-aa!
Jag: Känner mig mer som en goseklump...
Elias: Snälla pappaaa...kan inte jag få vara med dig heela tiiden.
Jag: Vill du verkligen det?
Elias: Jaaa!
Han ger mig en kram. Klappar mig på kinden. Klänger. Fjäskar.
Elias: Jag måste alltid vara med dig!
Och han menar verkligen alltid. Jag går inte en meter utan att ha honom i hasorna. Det är som att vara punktmarkerad av Tord Holmgren.
Maria: Elias, kan inte mamma också få en kram?
Elias med rynkade ögonbryn: Neee-heej!
Maria: Vem ska jag krama då?
Elias: Du får... du får ... krama bebisen!

Så är det. Maria har bebisen. Och jag: Elias.
.

Jag hånade en bebis igår. Elliott, snart två veckor. Men det är lugnt. Än så länge förstår han inte svenska så bra, tror jag. Hoppas jag. Maria satt med honom i knät, han var naken sånär som på blöjan i storlek 1. Och jag måste säga att den första tidens maniska ammande har satt sina spår. Benen är fortfarande långa och spindliga, men magen, herregud magen, den väller över alla bredder. Att bröstkörtlarna dessutom är svullna (bebisar har ofta det) gör inte saken bättre. Kombinationen spindelben, ölmage och manboobs är inte läcker. Han ser ut som en miniatyr av en väldigt före detta kroppsbyggare som bara tränat överkroppen. Och när barnmorskan idag vägde Elliott, hade han, på mindre än två veckor, gått upp 700 gram! En snabb överslagsräkning baserat på nuvarande viktöktningstakt ger oss alltså en Elliott som till jul, åtta månader gammal, väger sina modiga 17 kilo. Mjölk ger feta barn således, som Arlas slogan inte säger.
.

Och så gled ännu ett kanonväder förbi mitt fönster, utan att jag gick ut och njöt av det. Vad är upp med det? Att ständigt klaga över vädret, för att sedan, när våren kommer med sitt guld, sitta inne och läsa en bok. En bra bok förvisso, Hundra dagar av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, men ändå bara en bok. Nej, hädanefter ska jag sluta tjata om dåligt väder, för det är inomhus jag trivs bäst. Inomhus, i soffan, läsandes eller skrivandes till lågmäld musik. Denna självinsikt leder ofrånkomligen till en annan: Att alla mina skogspromenader med Elias är obesjungna offer, kärleksbevis i det tysta; för dessa vandringar i naturen är inte bara teoretiska utan faktiska våldshandlingar mot mig själv. Mitt DNA saknar klorofyll. Mina lungor kräver inte frisk luft. Jag är Tjuren Ferdinand, med korkeken utbytt mot en semihörnsoffa från Mio. Mentalt är jag redan pensionär; och övergången till en fullblodsdito lär bli den enklaste man någonsin hört talas om. 
Syster! Jag är redo för mitt bad nu!
 

Maria försöker klä på Elias. Han är nyduschad och ska med mig och handla. Han är något ofokuserad.

Maria: Skynda dig nu Elias! Annars får du inte följa med ner till affären.
Elias: Jag ska inte till affären, jag ska till borgmästaren.


För dig som har tillgång till Spotify har jag gjort en liten påskmix: HÄR!

Enjoy!

Klockan är sju. Jag är vaken sen några timmar tillbaka, av uppenbara skäl. Det har visat sig sen hemkomsten från BB att Elliotts största intresse i livet är bröst. Mammas bröst. Han ägnar dem en rent Hugh Hefnersk uppmärksamhet. Dag som natt. Maria är så trött att hon inte orkar sova. Som en något illaluktande grädde på moset blev Elias vid lunchtid igår kräksjuk och fläckade ner lakan med en frekvens motsvarande en medelstor tysk bordell. Förmodligen är detta en försmak av vad det innebär att gå från en en- till tvåbarnsfamilj. Ett plus ett är således inte två. Inte alls.

Med andra ord är alla vakna hemma hos oss: Jag, Elias och Maria. Sömnsabotören Elliott, däremot, sover just nu med ett leende på läpparna, mjölkstinn och nöjd.

---
Dagens låt är soulklassikern Wake up everybody med Harold Melvin and the Blue Notes. Lyssna på det finstämda pianot som porlar som en vårbäck i introt, följt av Teddy Pendergrass härligt hesa:

"Wake up everybody no more sleepin in bed
No more backward thinkin time for thinkin ahead
The world has changed so very much
From what it used to be
there is so much hatred war an' poverty..."