Ynkliga comebacks
Jag går över Drottningtorget, på väg till Centralstation. En mamma med barnvagn rammar mig bakifrån och fortsätter sedan som om ingenting hade hänt. Smärtan är omedelbar. Jag blir stående med flimrande ögon och blodsmak i munnen och undrar vad som hänt. Brast hälsenan, tänker jag, väl medveten om hur det kändes förra gången det hände, då jag utan uppvärmning spelade squash med D. och trodde att någon slagit upp dörren och träffat min vad, bara för att liggande på golvet inse att dörren till squashplanen fortfarande var stängd. Den här gången är insikten den omvända.
Men just som jag har beslutat mig för att det måste vara frågan om en ny hälsenebristning, får jag syn på henne. Hon går framför mig, självmedvetet, sådär som vissa nyblivna mammor gör. Med den totala arrogansen hos en förstföderska. I skrynkliga grå jogginbyxor plöjer hon väg genom folkhopen, paraderar mot övergångsstället som om hon äger världen. En trettiplussare, med glänsande svarta hårrötter i ett otvättat, blonderat hår. Munnen är ihopknipt, ett tunt streck av bitterhet. Och av överlägsenhet. Som om världen, och alla i den, ska underkasta sig henne bara för att hon spenderat ett par dygn i Landstingets kläder på Mölndals BB. Jag sick-sackar förbi några söndagsflanörer, kommer ikapp henne vid rödljuset och ger henne en blick som för att säga "Du, jag är också förälder. Så jäkla speciell är du inte." Hon ser mig inte först. Då upptäcker hon ciggen i min högra hand. Sen mig.
- Vad glor du på? frågar hon.
- Äh, dig, svarar jag tafatt, eftersom jag helt saknar den korta stubin och snabbhet som krävs för att komma på ett mer dräpande svar. Jag hostar dock upp mig och fortsätter.
- Märkte du inte att du körde på mig? säger jag.
- Vadå då. Går man så långsamt får man skylla sig själv.
Jag blir tom.
Hon stirrar ondskefullt på mig.
- Ber man inte om ursäkt då? säger jag.
Hon ignorerar frågan. Istället pekar hon med en svepande rörelse mot min högra hand.
- Ta bort ciggen, säger hon.
Jag kastar den till marken, fimpar den med ett knyck med foten. Sen tittar jag upp på henne. Hennes bittra uppsyn gör henne tämligen ful. Inte för att ett leende skulle hjälpa. Men ett par nytvättade jeans, en klippning och ett par smilgropar hade i alla fall tagit henne ut ur husvagnen, kommer jag att tänka senare, när mötet redan blivit en anekdot, när tillfället att kasta en vass replik i hennes husvagnsansikte sedan länge är passerat. Det enda jag kan komma på, nu, när jag ser henne försvinna mot Centralstationen är att halvhjärtat ropa efter henne:
- Stackars barn!
- Äh, dig, svarar jag tafatt, eftersom jag helt saknar den korta stubin och snabbhet som krävs för att komma på ett mer dräpande svar. Jag hostar dock upp mig och fortsätter.
- Märkte du inte att du körde på mig? säger jag.
- Vadå då. Går man så långsamt får man skylla sig själv.
Jag blir tom.
Hon stirrar ondskefullt på mig.
- Ber man inte om ursäkt då? säger jag.
Hon ignorerar frågan. Istället pekar hon med en svepande rörelse mot min högra hand.
- Ta bort ciggen, säger hon.
Jag kastar den till marken, fimpar den med ett knyck med foten. Sen tittar jag upp på henne. Hennes bittra uppsyn gör henne tämligen ful. Inte för att ett leende skulle hjälpa. Men ett par nytvättade jeans, en klippning och ett par smilgropar hade i alla fall tagit henne ut ur husvagnen, kommer jag att tänka senare, när mötet redan blivit en anekdot, när tillfället att kasta en vass replik i hennes husvagnsansikte sedan länge är passerat. Det enda jag kan komma på, nu, när jag ser henne försvinna mot Centralstationen är att halvhjärtat ropa efter henne:
- Stackars barn!
Genetiskt god smak
Lördag morgon. Ute skiner solen. Inne med känns det som, för jag har nyss köpt biljetter till Band Of Horses. Elliott tultar omkring som en euforisk Michelingubbe och rycker och drar i allt som finns inom räckhåll, vilket är mycket. Det finns gott om sladdar att kontrollera, golvlampor att välta, gårdagssmulor på golvet att äta. Videon är en bebismagnet. Han går fram till den låga bokhyllan i arbetsrummet och börjar plocka ut mina favoritböcker av Auster, Murakami, Safran Foer. Jag bänder varsamt böckerna ur de knubbiga händerna. De sitter som i skruvstäd. Jag letar snabbt efter en bok som han kan bläddra i, ett substitut utan textmässigt innehåll. Jag kollar längst bak i bokhyllan, bland skämsböckerna som inte får stå framme för allmän beskådan och hittar en bok av Läckberg, Olycksfågeln. Elliott ler stort när jag lägger fram den på soffan. Han kliver bredbent fram och nappar tag i den. Sedan bebissprintar han ut ur rummet, in i rummet bredvid, förmodligen i tron att jag som vanligt ska jaga i fatt honom och ta boken. Vilket jag inte gör den här gången. Efter någon minut kommer han tillbaka in i rummet. Han slänger Olycksfågeln i knät på mig - obläddrad, oförstörd. Han läser tydligen inte heller Läckberg.
.
