kindofblue

..."It was a good day". Soft gangsta som påminner om (sedan länge) svunna tider. Och - tyvärr - om förlorad ungdom. Minnena poppar popcorn i mitt inre. Basket på Samskolans skolgård, skrattande vänner, blodvite, Örgryte Hellplayers, Askim Nerds, bisarra spelarpresentationer med ännu bisarrare smeknamn, tvåtaktare, layups och det metalliska ljudet av basketbollar som träffar asfalten. Lyckliga minnen. Alla till tonerna av hip hop.

Vissa låtar blir favoriter första gången man hör dem. De är en "match made in heaven" mellan toner och hörselgångar. "Alone Again Or" av LA-bandet Love är en sådan låt. Den är förstaspår på det suveräna albumet Forever Changes från 1967 och jag upptäckte den först 2007, nästan på dagen trettio år efter att den släpptes. (Bättre sent än aldrig.)

Love tillhörde tillsammans med band som The Doors, Stooges och MC5 skivbolaget Elektra. Jim Morrisson sägs ha haft mer än ett kollegialt förhållande till Love. Han älskade bandet. Kärleken var dock inte besvarad av Loves sångare och låtskrivare, Arthur Lee, som lär ha varit måttligt imponerad av Jims nyckfullheter. Vid ett tillfälle skall han till och med ha slängt ut Morrisson efter att ha hittat honom (förmodligen hög eller packad, eller bägge delarna) i sin swimmingpool.

Men hursomhelst, "Alone Again Or" handlade det ju om, och här är den:

Gott om bra svenska skivsläpp hittills i år. Framförallt från Göteborg. El Perro Del Mar, Håkan Hellström, Almedal med flera, har gjort listan med heta popgöteborgare lång. Nu förlängs den ytterligare, med Joel Alme. I dagarna släppte han sitt  kritikerrosade debutalbum A master of ceremonies. Härifrån hämtar jag dagens låt "Queens Corner".

Hur han låter? Tänk Scott Walker. Tänk sedan Jens Lekman. Lägg till en nypa keltisk soul, lagom begränsade röstresurser, passion och en skvätt Dylan - och du har soundet. På ett ungefär.
 

"Big Jim's been drinkin' whiskey
And playing poker on a losin' night
Pretty soon, Big Jim starts a thinkin'
Somebody been cheatin' and lyin'
So Big Jim commences to fightin'
I wouldn't tell you no lie
And Big Jim done grab his pistol
Shot his friend right between the eyes."

"Girl From The North Country" är ännu ett underbart alster tagen ur Dylans överfulla låtskatt. Låten, som är en hyllning till en av Dylans före detta flickvänner, Echo Helstrom, såg dagens ljus 1963 på albumet "The Freewheeling". 1969 spelade han in den på nytt, nu som en duett, med ingen mindre än Johnny Cash. Tillsammans lyfte grabbarna det vackra originalet till nya höjder. Låten blev förstaspår på det fina Nashville Skyline-albumet. Antalet covers på den här countrypärlan är oräkneliga. Bland de artister som tolkat sången om flickan från norr hittar man bland annat: Eels, Pete Townsend, Black Crowes, Joe Cocker och Rod Stewart.

Det är lördag. Himlen är klarblå och bryts endast av en vit jetstråle från ett flygplan, på väg mot okänd ort. För en gång skull skapar det inte en längtan bort. Ikväll är det nämligen fest. Med vänner. I toppenväder.

Jag funderar lite över musiken. Vad väljer man att spela en vacker dag som denna. Festdeltagarna skall helst känna igen låtarna, alternativt bli kära vid första öronkastet. Och så ska det (helst) vara somrig musik. Inga självklara låtval alltså. Inte som blandbanden man skapar till sig själv.

Men ... här är några låtar som definitivt kommer spelas under kvällen:

1. Håkan Hellström - "Tro och Tvivel" (Given öppningslåt)
2. Eldkvarn - "Fulla För Kärlekens Skull" (Plura, Sveriges bästa textförfattare(?)sjunger rakt ur hjärtat)
3. Supergrass - "Sun Hits The Sky" (Superlåt från Supergrupp)
4. Hot Chip - "Boys From School" (Party!! En dansalstrande glädjespridare jag aldrig tröttnar på)
5. Jim James & Calexico - "Goin' To Acapulco" (Lysande Dylancover, som är favoritlåten just nu)
6. Chris Bathgate - "Serpentine" (Vackert, åh så vackert)
7. Modest Mouse - "Bukowski" (Geniala banjoslingor. Genial låt)
8. Thåström - "Om Black Jim" (Thåström är kvalitet)
9. Duffy - "Mercy" (Det nya underbarnet, Duffy funkar. I alla läger. Vilken pipa!)
10. The Decemberists - "The Crane Wife 3" (Förmodligen okänt för festdeltagarna, jag räknar kallt med kärlek vid första öronkastet alltså...)
11. Black Kids - "I'm not Gonna Teach Your Boyfriend (Stämningshöjande och oemotståndlig poppärla, avsedd att driva folket mot dansgolvet)
12. Lightspeed Champion - "Galaxy Of The Lost" (Sommarkänsla. Glädje. Och likt ovan: en omedelbar favorit)
13. R.E.M - "Harbour Coat" (Klassisk tempohöjare från R.E.M:s storhetstid. Pur energi och glädje, som bör spelas på partaj)

Sen räknar jag med att resten sköter sig själv... Sen är festen igång.

Men, nu...partyyy!!

Ta en nypa gitarriff. Tillsätt en dos busvissling. Mixa dessa väl.
Njut.

Gotta La La Love The Pixies.

I vårt västra grannland bor en briljant, men relativt okänd, bluesmusiker som lystrar till namnet Seasick Steve. Namnet fick han på grund av sitt anlag för sjösjuka. Steve (f. Steve Wold) är en originell artist med en bakgrund mer udda än instrumenten han spelar på. Ursprunglingen är han från USA. Föräldrarna skilde sig när han var fyra. Han stack hemifrån vid fjorton års ålder, begav sig ut på luffen, finkades, levde på samhällets bakgård, och försörjde sig genom diverse ströjobb innan han blev professionell musiker. Idag bor han i Norge.

Hans liv på luffen är ett återkommande tema i hans texter. Och även i mellansnacket, som är väl tilltaget i på hans album: "Cheap" och "Dog House Music". Två makalöst bra album.

Gitarren, som han kallar "The Three Stringed Trance Wonder", köpte han för 75 dollar i Como, Mississippi. Eftersom han kände sig lurad på köpet, svor han att aldrig sätta på fler strängar.

Och man får ju säga att det låter "ganska" bra ändå. Med sina tre strängar spelar han en så funkig, svängig boogieblues att man vill göra vågen.

Men Steve har fler kreativa instrument i repertoaren. Han spelar en skärande slide med hjälp av en ensträngad träplanka. Han kallar denna skapelse för "The One Stringed Didley Bow". Som trumkomp stampar han foten på en liten trälåda, kallad "The Mississippi Drum Machine".  

Seasick Steve är en udda fågel och stor historiberättare, som har varit med om det mesta. Han har både spelat med Modest Mouse och hängt med The Grateful Dead. Han har varit med. Och han följer med sin tid. I sommar dyker Seasick Steve upp med sin boogie-punk-blues på Roskildefestivalen. Grattis Danmark!

Seasick Steve - "The Dog House Song" 

Seasick Steve - "Hobo Low" 


Nedan: Seasick Steve med "Chiggers"

Nedräkningen mot Way Out West fortsätter. Idag är det 115 dagar kvar. Ett av banden som kommer är The Flaming Lips. Här är dom med låten "Fight Test" från albumet "Yoshimi Battles The Pink Robots".
 

När jag sitter på Scandinaviums läktare kommer jag att tänka på Lasse Bengtssons morgonintervju med Håkan Hellström häromveckan. Håkan bad om ursäkt för hur det kan låta live. Att man måste tänka på att låtarna på hans skivor är i sitt fulländade skick, och att det inte är möjligt att återskapa på scen.

Så fel han har, Håkan.

För det är ju live han är som bäst. På scen är han mästerlig - en publikdomptör, en schaman. Det finns ingen svensk artist som kan mäta sig i energi, spelglädje och scennärvaro. Ingen. Han berättar anekdoter. Han skämtar. Han bjuder på sig själv. Han ger allt han har. Håkan älskar sin publik. Och publiken älskar honom. Fan, enda bristen jag kan hitta hos Håkan där han står på scenen är den grönsvarta halsduken han envisas med att vira runt halsen. Men det är något jag har överseende med en kväll som denna; GAIS är trots allt mitt alternativa favoritlag.

Och det är nästan lite orättvist mot honom, men när man går på hans spelningar förväntar man sig numera en femstjärnig konsert. Enda frågan är om det skall bli en svag eller stark femma. Så bra är han nämligen, Håkan.

Men å andra sidan ... hur skulle man kunna förvänta sig något annat? Hans låtkatalog är ju fullkomligt överfull av briljanta låtar. Låtar som välter vilken scen som helst.

Och han kramar verkligen skiten ur varenda en av dem.

Håkan öppnar konserten med: "Tro och tvivel", "Ramlar"och "Dom kommer kliva på dig igen". Det är som en smäll på käften. Han går på knock direkt och visar vem som är Sveriges bästa liveakt. 

Efter inledningtrippeln "är man är nere, men uppe på fem", liksom. Sedan matar Håkan oss i publiken med det ena mästerverket efter det andra. Personliga favoriten "En vän med bil", den lysande Big Star-covern "13" som glider över i den nya klassikern "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Det är en dröm. Konserten avslutas i tur och ordning med: "Nu kan du få mig så lätt", "För en lång, lång tid", "En midsommarnattsdröm", "Kom igen Lena!" och slutligen "Vi två, 17 år!". Det är så bra att man knappt tror det är sant. Det enda som hindrar den totala extasen är placeringen på läktaren. Tyvärr.

Jag tänkte på en sak igår när publiken skrek ut sina "Vi älskar Håkan". Man glömmer ofta bandet. Vilket är orättvist. För det är ett så inihelvetes jäkla bra band som backar upp grabben från västra Göteborg. Det slår mig att detta inte är något annat än en yngre, svenskare variant av The E Street Band. Blundar man och lyssnar så hör man Clarence Clemons sax, Roy Bittans piano och Max Weinbergs trummor. Då och då under konserten flyttas jag i tid och rum; Scandinavium 2008 blir Hammersmith Odeon 1975.

Bandet är otroligt tajt. Särskilt när de spelar de äldre låtarna. "En midsommarnattsdröm", "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Klubbland" blir magi i händerna på Håkan och hans briljanta musiker. Det skall bli kul att höra låtarna från nya plattan till sommaren, när bandet lirat in sig på dom. Det, är möjligen det enda som kan förbättra en redan perfekt konsert. Det, och att Håkan virar in sig i lokalkonkurrenten Blåvitts halsduk.

Men det är väl att hoppas på för mycket.

Bäst igår: Allt. Inklusive publiken.

Sämst: Gaishalsduken. Onödigt.

Bäst låt: "Känn ingen sorg för mig göteborg"

Betyg: 5 (Som vanligt!)

"En pojke sköt sig ut från skolgården
det är på alla framsidor
Och jag förstår honom för folk skrattade åt mig
när jag pratade om dig,
när jag försvarade dig.
Jag gick runt och mumlade
men sa inget mer
bakgator
jag mötte dig på
bakgator
Dom kommer kliva på dig
Dom kommer kliva på dig igen"

Ja jävlar. Idag är det Håkan Hellström som gäller. Och inget annat.
Konserten startar 19.30 på Scandinavium.
Underbart!

Min iPod är sprängfull. Jag har trugat på den musik såsom mormödrar trugar bullar till barnbarn. Nu har den bara 6 GB ledigt utrymme kvar av de ursprungliga 80. Det är i runda slängar en skivsamling på cirka 12 000 låtar. Eller om du vill: dryga 750 plattor. Hade det varit möjligt skulle podden förmodligen rapat.

Att ha en så stor skivsamling är naturligtvis trevligt. Enda nackdelen är att man glömmer bort vissa av ens favoriter. De försvinner i mängden, liksom. Som Badly Drawn Boy, till exempel.

Hur kunde jag glömma honom?

Men det är här iPod shuffle kommer in i bilden. Denna underbara funktion som kan användas såväl för att skapa "egna radiokanaler" som för att återupptäcka bortglömda artister. Alldeles nyss bestämde den sig för att friska upp mitt minne när den plockade fram "Another Devil Dies" med Badly Drawn Boy. En låt jag verkligen älskar.

Första gången jag hörde den satt jag på toaletten(!). Uppspelt av det svängiga pianointrot slet jag upp toadörren och skrek, sittandes med jeansen längs fotknölarna, ut direktiv om omedelbar volymökning till en en lika häpen som nybliven flickvän. Att hon idag, drygt tre år senare, är min fästmö kan bara tillskrivas sann kärlek.


Badly Drawn Boy - Another Devil Dies [mp3]

Torsdagkvällens låt är "Flume" med Justin Vernon, alias Bon Iver. Det magnifika spåret kommer från den sagolikt vackra och kompletta plattan "For Emma, Forever ago". En platta som kommer placera sig högt på min lista över 2008 års bästa skivor. (Även om den egentligen släpptes 2007.)

Det är måndag. Det är april. Det är snö. Varför blir man förvånad?
För att gaska upp mig själv, och förhoppningsvis dig som läser, lägger jag upp en kvartett youtubeklipp som liksom snön också är från himlen.


Band of Horses - Funeral

Fan ta dom, de dryga musikjournalisterna.

I fredags kollade jag på Johnossi. Jag njöt i fulla drag av en extremt tajt och medryckande spelning, med massor av energi och spelglädje. Konserten bjöd på gamla favoritlåtar. Och skapade nya. Det var riktigt bra och jag rekommenderar alla som får chansen att titta på Johnossi live. För detta är ett band som kan konsten att hantera en scen. Två killar, en på gitarr och en på trummor, bredvid varandra. Två killar, som låter som fem, minst. Och vilket jäkla ös duon skapade. Helt Makalöst!

Men säg den glädje som varar ...

Morgonen efter konserten slår jag upp morgontidningen och konstaterar häpet att Göteborgspostens recensent har gett Johnossi betyget 1. Recensionen spär på mitt gamla förakt för snåla, surmagade proffstyckare som slår knut på sig själva för att hitta negativa superlativer. Gammalt groll blir som nytt. Det pendlar mellan rent nonsens och tjänstefel. Några av recensentens stötestenar är att sångaren spenderar halva konserten barbröstad. Ja visst, det är lite kliché, men big deal. Dessutom retar sig GP:s utsände på att bandet tar i för mycket, spänner musklerna, som han utrycker det. Hur nu det kan vara ett minus? Sedan påstår han att folk lämnade konserten undan för undan och att sättningen med enbart gitarr och trummor gjorde konserten enformig. Det sista är en lögn. Skriven för att, misstänker jag, fylla ut kolumnen.

Enligt mig och alla jag talade med under och efter konserten var det precis tvärtom. Alla var lyriska. Publiken bjöds på en White Stripes-liknande lekfullhet. Trummisen Oskar "Ossi" Bonde var helt fantastisk. Han vet verkligen hur man bankar skiten ur ett trumset. John Engelbert drog med sin stålsträngade gitarr det ena fantastiska riffet efter det andra. Sången var felfri. Publiken diggade som galningar. Enda minuset var att konserten inte drog igång förrän klockan elva. Men det är en världslig sak, när det låter så här bra.

Hur recensenten får ihop till ett bottenbetyg skulle kunna hänvisas till att smaken är som baken, men inte den här gången. Avundsjukan lyser igenom. Och illviljan. Och det har jag svårt för. Förmodligen skrev han sin recension redan innan han gick på spelningen. Om han överhuvudtaget var där.

Konserten var nämligen jättebra. Punkt.

Betyg 4/5


Konserthöjdare: Execution Song

Det blir en bra kväll.


Family Values

Vissa länder, och folkslag, verkar få musiktalang utspädd i vällingen. Hur ska man annars förklara att Skottland på löpande band spottar ur sig den ena briljanta musikakten efter den andra? Skottland, det är mitt land, som den diaboliske brittiske kungen Edward Longshanks uttryckte det i Bravehart. Få länder kan mäta sig när det gäller antal bra band per innevånare. Och snävar man in det till att bara gälla Glasgow blir fenomenet ännu större. Om inte någon pigg Bert MacKarlsson bosatt i Hebriderna redan insett potentialen i den här affärsidén, borde någon omgående göra en blandskiva märkt Absolut Skottland.
Här kommer några förslag till en skottsk låtlista.

Falling and Laughing - Orange Juice
The State I Am In - Belle & Sebastian
Your Diary - Franz Ferdinand
Ain't That Enough - Teenage Fanclub
Just Like Honey - The Jesus and Mary Chain
Loaded - Primal Scream
Friend of the Night - Mogwai


osv...

I ett tidigare inlägg hävdade jag - med så här i efterhand, lätt rosenskimrande kinder - att texterna är det viktigaste för att en låt skall få epitetet klassik låt. Detta är måhända en generell sanning rörande min musiksmak, men det är en ytterst modifierbar sanning. Och den lämnar mig något otillfredställd. Påståendet är nämligen en aning genant eftersom att jag nu, vid närmare eftertanke, konstaterar att jag har en förkärlek, för att inte säga kärlek, för ambient; en genre som i princip är befriad från texter. Dessutom lyssnar jag ju mer än gärna på isländsk musik, vilken senast jag kontrollerade oftast framförs på ett språk där mina öron, i ett textmässigt perspektiv, saknar lämplig funktionalitet. Ja ja, så går det när man försöker sätta regler för hur musik skall vara beskaffad. En avbön är således på sin plats. Reglerna är alltså: inga regler. Kära läsare: se följande mästerstycke, signerat Sigur Rós som en djup och ödmjuk bugning i ett försök att ställa allt tillrätta.

Det är måndag morgon i Göteborg. Snön är försvunnen och allt har återgått till det normala; den vita klädedräkten är utbytt mot mer traditionsenlig grå. Det är regnväder och fiskmåsar. Nu saknas bara lite fotbollsungar och tyska turister, sen är inte långbord, räkfrossor och salta bad långt borta.

Min son gillar inte att bada. Framförallt avskyr han att blöta ner håret då det är synonymt med obligatorisk schamponeringsprocedur; vilken innebär att utspätt schampo av märket Bamse plågar de oskyldiga blå ögonen. Något som skulle kunna undvikas om det unga barnet förstod sitt eget bästa och lutade huvudet bakåt istället för - i panik - framåt. Men jag förstår honom. Man behöver inte hypnos för att själv minnas alla barndomens badrumstrauman där diverse tvållösningar med noggrannhet färgade ögonvitorna vackert rosafärgade. Bara tanken på att ofrivilligt utsättas för shamponering föranleder därför ett ivrigt upprepande av orden: "Jag behöver inte tvätta håret" och "Jag behööver inte baada".

Under söndagskvällen tittar den tvåårige vattenfobikern på katastroffilmen The Flood tillsammans med sina föräldrar. Som namnet antyder handlar det om vatten. Londons innerstad ligger pyrt till då en elakartad och irrationell storm skickar höghushöga Nordsjövågor i riktning mot Themsen. En bit in i filmen flyter liket av en medelålders man fram på en övervattnad gata i Londons centrum. Min son ser detta och tolkar synintrycket utifrån sina egna erfarenheter: "Han skulle inte badat!".


Här: "The Flood" med Soundtrack Of Our Lives.