kindofblue

Elias går varv på varv runt babysittern i vardagsrummet, endast iklädd kalsonger och med en halväten rostmacka i handen.
- När jag va liten, börjar han, då ramlade jag på landet. Och så fickde ja en sticka i handen.
- Okej, svarar jag.
- Ja-aa. Och då måste jag åka till doktorn. Och då tadde han fram en spruta.
Elias stannar upp och tittar på mig. Som för att betona storyns allvar slår han ut med händerna likt en fransman inbegripen i en trafikdispyt. Sen fortsätter han.
- Och då blevde jag jättearg. Så då kastade jag sprutan på doktorn.
-  Oj, gjorde du, säger jag och visar inte med en min att jag hört historien förut. Den är nämligen hans mors, och, framförallt, hans mormors.
- Blev doktorn ledsen då?
- Ne-eej. Faktiskt blev han inte det.
- Vilken tur.
- Men sen tadde jag sprutan.
- Vad du inte arg längre då?
- Ne-eej. Det var ja inte. Faktiskt.
- Vad bra.
- Och då när doktorn skärade sådär i handen gjorde det inte ont alls. Faktiskt. 
- Skönt. När hände det här sa du?
- Nää jag va liten. Sa ja ju.
- Förra året?
- Precis. Förra året. Faktiskt var det det.
Elias ser på mig med stora blå ögon. Uppriktiga ögon, som inte på något sätt avslöjar att historien är en lögn, att den är stulen. Den är hans nu.

---
Seu Jorge: Life on Mars