"Slå ihjäl fanskapet!"
Det är första advent. För en liten stund sedan slog jag upp ögonen och möttes på 20 centimeters avstånd av en tålmodig och glad Elias, som presenterade en imponerande rad av bländvita mjöltänder. Ett mycket trevligt uppvaknande.
Det är svårt att tro att det är samma lille kille som igår startade kalabalik de luxe på ICA Maxi. En kalabalik som kom att involvera ICA-personal, mamma, pappa, ett stim pensionärer, samt ett lokalt fyllo. Ett lokalt fyllo som har den dåliga smaken att - medan han passerar den redan hårt prövade pappan - väsa orden "Slå ihjäl fanskapet, så det blir tyst på honom!".
Sådana kommentarer provocerar dock inte en svensk man. "Din mamma"-provokationer har ingen bäring norr om Bornholm. För att reta upp en man norr om Bornholm krävs verkliga provokationer: som stulna tvätt-tider, tillfälliga avbrott i spännande VM-fotbollsmatcher mellan Tyskland och Turkiet, eller Lars Lagerbäck.
Med andra ord låter jag både fyllot och kommentaren passera och bär istället vidare på min vilt fäktande son.
Men nu vill det sig inte bättre än att jag och fyllot blir stående vid samma korsning. Tio meter ifrån varann. Han skall åt höger, och jag, rakt fram. Det ger mig tid att tänka. Skall jag verkligen låta någon få säga sådana saker om min son. Till saken hör att jag för tillfället går igenom Sopranosboxarna, vilket på sätt och vis blir avgörande för vårt fortsatta samkväm.
Vad skulle Tony Soprano göra i en sådan här situation? Skulle han låta kommentaren passera? Naturligtvis inte.
Helt "out of character" vänder jag mig därför mot min rödnäste vän. "Vad sa du, sa du?", hör jag mig själv väsa med en röst och pondus som bär vittnesmål om mängden amerikansk-italienska epos jag plöjt igenom under åren. Det lokala fyllot vänder sig om och trampar på alkoholstinna ben fram till mig. Han upprepar sin tes att det bästa för alla vore att döda det lilla kräket, varpå jag svarar att jag han skall passa sig, tänka på vad han säger. Annars kanske han möter det öde han önskar "fanskapet".
Sedan skiljs våra vägar. Jag står kvar och undrar var allt det där kom ifrån. Jag står vid trafiksignalen, låter den gröna gubben slå om till röd; jag är fortfarande helt lugn, påtagligt oprovocerad - och känner mig väldigt, väldigt gangsta'.
.
Eine kleine nachtmusik
Scott Walker - The old man is back again (dedicated to the Neo-Stalinist Regime)
En dedikation som inte går av för hackor.
Från det mästerliga albumet Scott 4.
.
Årets låtar 4 - "Jesus of the moon"
... "Cause people often talk about being scared of change / But for me I'm more afraid of things staying the same / 'Cause the game is never won / By standing in any one place / For too long..."
Raderna är från den melankoliskt vackra Jesus of the moon. Och de får mig att tänka på första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Nick Cave.
En vän, en reslysten beatromantiker i Jack Kerouacs anda, berättade med värme om Nicks faiblesse för ruffiga hotellvistelser under sina turnéer. Denna faiblesse tog sig, enligt min vän, uttryck i att Nick under sina göteborgsbesök, istället för att pimpla gröna hissen på SAS Radisson på Avenyn, alltid tog in på något sunkigt hotell längs de porrbutikstäta Långgatorna. Det imponerade på mig - oundvikligt för en 20-åring som överdoserat Sture Dahlström - och blev min introduktion till australiensaren.
Jag vet inte om Nick Cave fortfarande väljer sunk före funk. Men text- och känslomässigt placerar han sig fortfarande närmare Långgatan än Vasagatan.
Årets låtar 3 - "2 Atoms in a molecule"
Årets låtar 2 - "Goin' to Acapulco"
För mig är I'm not there, filmen om Bob Dylan, en av årets största filmupplevelser. Kanske den största. Och naturligtvis har en film om Dylan ett soundtrack som slår det mesta (förutsatt att man gillar Dylan).
Soundtracket är ett veritabelt himmelrike för den som gillar (Dylan)covers. Personliga favoriter är bland annat Stephen Malkmus tolkning av Ballad of a thin man, och en rykande Tombstone Blues som kan väcka de döda, signerad Richie Havens.
Men den absoluta höjdpunkten för mig, på detta bländande bra coveralbum, har sedan dag 1 varit Jim James & Calexicos lysande version av Goin' to Acapulco. Och det är inte bara soundtrackets bästa låt. Det är även filmens starkaste scen (ironiskt nog i den tråkigaste delen av filmen, den med Richard Gere som outlaw); där en vitsminkad Jim James, uppbackad av Calexico, sjunger så hjärtat blöder utmed den röda militärrocken. Och jag har inte haft anledning att ändra uppfattning sedan dess.
Goin' to Acapulco - en av årets mest spelade låtar i min ipod.
Och tveklöst en av årets bästa låtar.
.
Årets låtar 1 - "Re:stacks"
Varje dag framöver (till årets slut) lägger jag upp mina favoritlåtar från 2008.
Den första står Bon Iver för och heter Re:stacks.
Mitt hjärta blöder.
Take cover!
Det har varit vackert väder idag.
Det är den 25 november 2008, jag har varit ute i den friska luften och sett solen stråla från en klarblå himmel och jag har frusit häcken av mig.
Jag avskyr att frysa häcken av mig ute i friska luften.
Det enda som är värre än att frysa häcken av sig ute i friska luften är att frysa häcken av sig inomhus. Och det är precis vad jag gör nu. Jag känner att någon måste ställas till svars för min frostskadade häck, jag vet vem.
J'accuse Gota Energi!
Elräkningarna vintertid måste vara tidernas bluff. När kvicksilvret sjunker, ökar fakturorna. Inte så lite ironiskt. För är det någon gång under året som jag undrar vad jag betalar för, vad jag får för pengarna, så är det under vintern.
Inte är det värme i alla fall.
Aldrig känner jag mig så grundlurad som när jag frostnupen, med vinterstela fingrar, iklädd jeans, långkalsonger, dubbla t-shirts, lammullströja och en tunn jacka (!), betalar en snordyr faktura till det lokala elbolaget - för el och värme.
-----
Temat för "Veckans blandband" är covers*:
01. Elliott Smith - Thirteen
02. Johnny Cash - One
03. Stevie Wonder - We Can Work It Out
04. Johnny Cash & Joe Strummer - Redemption Song
05. Rufus Wainwright - Chelsea Hotel No. 2
06. Seu Jorge - Rebel Rebel
07. Israel Kamakawiwo'ole - Somewhere Over the Rainbow
08. Stephen Malkmus & The Million Dollar Bashers - Ballad of a Thin Man
09. Ryan Adams - Wonderwall
10. Ben Folds - In Between Days
11. Jeff Buckley - Hallelujah
12. Antony and the Johnsons - Crazy in Love
13. Madeleine Peyroux - Dance Me to the End of Love
14. Josh Rouse - Straight To Hell
15. Ray Lamontagne - Crazy
16. Antony Hegarty - If It Be Your Will
* Blandbandet hittar du i marginalen.
Varje morgon vaknar jag till det här.
Chan Chan med Buena Vista Social Club är min ringsignal till mobilen, tillika väckarklocka. En bättre start på dagen kan man inte få. Och en bra fortsättning på densamma är att lyssna till BVSC:s nyutkomna livealbum från Carnegie Hall. Det är strålande!
I väntan på 1001 album del 3 (1973) ...
Som man bäddar får man ligga
Okej, jag har bett om det, nu får jag skylla mig själv ....
Alldeles nyss, när jag kom hem möttes jag av Elias, endast iklädd t-shirt och blöja. När han såg mig komma in genom ytterdörren sprack han upp i ett varggrin, samtidigt som två knubbiga barnahänder grabbade tag om blöjan. Sen ropade han för full hals: "JAA SKAA KISSA PÅÅ DEJ!". Och så jagade han mig runt i lägenheten, med händerna i ett fast grepp om blöjpaketet, kluckande av skratt.
Naturligtvis kommer urin-tafatten från mig. Dumheter som dessa tenderar att göra det.
Och jag har ingen ursäkt. Möjligen en förklaring: jag tycker bajs är roligt. Elias gör inte det. (Åtminstone inte tills nu.) Hans inställning till avföring har varit tämligen akademisk och humorbefriad. Med andra ord har vi inte kunnat mötas på detta humorplan.
Visst har han varit medveten om att andra barn (och vissa vuxna) tyckt att det här med kiss och bajs är jätteroligt, men själv har han varit likgiltig. Till min stora sorg. Det har till och med varit så illa jag inte ens fått läsa den fantastiska Bajsboken för honom. Han har totalvägrat.
Då och då har han - för att vara social - deltagit och skrattat åt pappas barnsligheter. Men skratten har varit ihåliga, tillgjorda (mycket likt Chandler Bings work laugh), och aldrig från hjärtat. Så jag har härdat ut, bidat min tid, och tänkt att dagen kommer då vi kan skratta tillsammans.
Därför var det kanske inte så konstigt att jag blev ivrig häromdagen, när jag utkommen ur duschen såsom gud skapade mig (nåja, som gud skapade mig, plus ett antal påsar chips) fick frågan om jag skulle kissa av Elias. "Jorå", hörde jag mig svara, "på dig!". Varpå Elias, kiknande av skratt, satte av i full karriär.
Och så gick det till när denna absurda lek såg dagens ljus, denna bisarrjage, denna tafatt mellan en naken, Estrella-stinn pappa och hans treårige son. Och äntligen - det törs jag säga - möttes vår humor. Äntligen verkade han förstå potentialen i exkrementhumor.
Frågan är bara hur jag förklarar lekens uppkomst på dagis.
För den kommer upprepas där med. Så mycket är säkert.
Fin cover av Elliott Smiths "between the bars" (Madeleine Peyroux)
Gotta gotta gotta gotta gotta ...
Stax Volt Revue igen.
Den här gången är det Otis Redding som briljerar med Try a little tenderness. En makalöst bra låt, som i den här liveversionen når höjder man drömmer om att få uppleva. Titta bara på publiken, den är galen. Och titta framförallt på den blonda flickan (2:48 in i låten). Hon har lämnat Jorden. Och även om jag förstår hennes inlevelse, så verkar hon inneha alla nödvändiga karekteristika för sektmedlemskap. En restresa till Indien, och saken är klar.
Hursomhelst.
Trumpetintrot är klassiskt, Otis öppnar långsamt och mjukt och vackert, som om han värmer upp. Magin, gåshudsmagin, den kickar in exakt 48 sekunder in i låten då trummisen, Steve Potts, likt en metronom, ökar takten genom att slå på trumkanten. Därifrån svävar låten upp bland molnen. Och Otis, han sjunger med hela sin uppenbarelse. Varje ord betyder något. Under låtens dryga fyra minuter pressar han in mer själ i sången än vad 2000-talets samlade soulkollektiv lyckats uppbåda.
Och finalen sen. Herregud. 2:05 börjar trumpeterna ta plats, och trummorna ger sig in i låten på allvar. Trumpeterna och trummorna, tillsammans med Otis fotstampande, vansinniga, gospelartade "gotta-gotta-gotta-gotta"-final är så galet bra att man dör.
Det här är så bra att man vill bygga en tidsmaskin
Här visar Sam & Dave var soulskåpet skall stå.
* Dubbel-DVD:n Stax Volt Revue och Respect Yourself (The Stax Record Story) finns garanterat att låna på biblioteket.
2008 sjunger på sista versen.
Fick en dansk skalle idag. Elias surnade till när jag jag torkade hans hår på simbadet; han ansåg att min torkningsprocedur var onödigt brysk och replikerade omgående med en rak höger, följt av en klockren dansk skalle.
Du som läser bloggen har säkerligen snappat upp att min son gillar fotboll. Och till min stora glädje är han inte helt utan talang för det gröna fältets schack. Här finns utförsgåvor. Kombinationen hårdskjutande vänsterfot, låg tyngdpunkt och egensinnighet, har tidigare fått mig att drömma vackra drömmar om den perfekta mixen av Eder, Maradona och Lefty Lampton. Efter dagens incident lägger jag till Zidane.
----
Snart är det dags att lista årets bästa album. Och med tanke på risken för framtida minnesförluster på grund av rallarsvingar och danska skallar från 93 centimeters höjd, tjuvstartar jag med ett axplock ur årets musikskörd. Dagens blandband består av (relativt) nya låtar från 2008. Musik jag inte spelat förut. Undantagen är Bon Iver och Fleet Foxes, vars alster jag spelat till förbannelse. Jag upprepar mig för att nytillkomna på bloggen (ni vet vilka ni är) inte ska missa årets rariteter, tillika mest nödvändiga plattor. Håll tillgodo!
*Bra skit 2008 (1):
01. Glasvegas - Geraldine (Glasvegas)
02. Fleet Foxes - Mykonos (Sun Giant EP)
03. Jonathan Richman - No One Was Like Vermeer (Because Her Beauty Is Raw And Wild)
04. Bob Dylan - Most Of The Time (Tell Tale Signs, Bootleg Vol 8, Dylans miljonte platta.)
05. Damien Jurado - Gillian Was A Horse (Caught In the Trees)
06. M83 - Kim & Jessie (Saturdays=Youth)
07. Bon Iver - Re: Stacks (For Emma, Forever Ago)
08. Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song (Fleet Foxes)
09. She and Him - Why Do You Let Me Stay Here? (Volume One)
10. My Morning Jacket - Sec Walkin' (Evil Urges)
11. James Yorkston - When The Haar Rolls In (When The Haar Rolls In)
12. Elbow - Grounds For Divorce (The Seldom Seen Kid)
13. Spiritualized - Soul on Fire (Songs In A & E)
14. Fleet Foxes - He Doesn't Know Why (Fleet Foxes)
15. Bon Iver - Skinny Love (For Emma, Forever Ago)
16. Glasvegas - It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry (Glasvegas)
17. Chad VanGaalen - Willow Tree (Soft Airplane)
18. Aaron Parks - Nemesis (Invisible Cinema)
* Blandbandet "2008" hittar du i marginalen. Eller här.
Självdistans? Inte så mycket, va?
Fotbollsgala igår. Tittade med ett öga. Noterade att Lagerbäck inte verkade uppskatta Jörgen Mörnbäcks imitation av honom själv. Mörnbäck liknade Lagerbäcks minspel vid "att han ser ut att vara på väg att rapa när han talar". Det tyckte jag var småroligt - lite plumpt kanske, men på pricken. I publiken satt Lagerbäck, utan en tillstymmelse till leende, och såg extremt rapnödig ut - och gjorde omedvetet (?) en karikatyr av sig själv. Och en halvrolig imitation blev med ens stor humor.
Dagens låt: A Sunday Smile - Beirut
I'm laughing at clouds ...
Endast Tom Waits kan rädda den här måndagen ...
Såg återigen Leo Messi briljera i Barcelonatröjan igår. Världens bäste fotbollsspelare just nu. Det enda som störde upplevelsen var Magnus Hedman. Att höra Hedman kommentera fotboll är, i konkurrens med Christer Ulfbåges oinitierade golfkommentarer, det värsta en idrottskonnässör kan tvingas att genomlida. Och att se Leo Messi briljera till tonerna av Hedmans trötta plattityder måste därför vara en av de mest ogenomtänkta kombinationer jag kan tänka mig. Som att toppa oxfilé med Felix tomatketchup.
Blandbandet "Absolute Waits" hittar du i marginalen.
On the nickel
your mama is dead and gone, I'll sing this lullabye just for you, and what
becomes of all the little boys, who never say their prayers, well they're
sleeping like a baby, on the nickel over there.
So you better bring a bucket, there is a hole in the pail, and if you don't
get my letter, then you'll know that I'm in jail, and what becomes of all the
little boys, who never comb their hair, well they're lined up all around the block,
on the nickel over there.
And if you chew tobacco, and wish upon a star, well you'll find out where
the scarecrows sit, just like punchlines between the cars, and I know a place
where a royal flush, can never beat a pair, and even Thomas Jefferson, is on
the nickel over there.
So ring around the rosie, you're sleepin' in the rain, and you're always
late for supper, and man you let me down again, I thought I heard a
mockingbird, Roosevelt knows where, you can skip the light, with grady tuck,
on the nickel over there.
So what becomes of all the little boys, who run away from home, well the
world just keeps gettin' bigger, once you get out on your own, so here's to
all the little boys, the sandman takes you where, you'll be sleepin' with a
pillowman, on the nickel over there.
So let's climb up through that button hole, and we'll fall right up the
stairs, and i'll show you where the short dogs grow, on the nickel over there."
Det är lördag och I've got my mojo working
Veckans blandband: Thank god it's friday!
Elias och jag var på biblioteket igår. Jag klarade mig inte helskinnad den här gången heller. Inte psykiskt i alla fall. Det var det gamla vanliga köret. Det klättrades upp och ner i höghushöga trappor. Det trycktes på hissknappar. Barnböcker hämtades under icke biblioteksmässiga former, och höglästes på hittepåspråk inför den samlade bibliotekspubliken, och en - för varje sekund - alltmer generad far. Besöket kulminerade när Elias på vägen ut, upptäckte den stenbyst som står i utgången. En kvinnotorso i svart sten. Bredvid satt två tonårsflickor. Jag anade oråd. Det krävdes inte någon spåkula för att förutse den förnedringsfest som väntade. Med mig i huvudrollen.
Och mycket riktigt gick Elias fram till torson, och började smeka det högra kvinnobröstet. Mammografiskt grundligt. Samtidigt ropade han till sig mig. "Kom hit och känn pappa!". Tonårsflickorna exploderade naturligtvis i skrattparoxysmer. "Nehej", kraxade jag menlöst till svar, men insåg att jag inte skulle undkomma mitt öde. Så efter en högljudd reprimand lommade jag skamset fram och klappade kvinnotorson på det kapade huvudet. Det får duga, tänkte jag. Men festen var inte över. Medan jag stod och klappade stenhalsen lyckades Elias peta loss torsons högra bröstvårta av plast. Jag kunde känna den begynnande hjärnblödningen och mutade därför raskt Elias med glass och lämnade stället med raska steg. Åhh, the horror, the horror - of being a småbarnsförälder.
Nåväl, här är en liten fredagsmix att rivstarta helgen med!*
01. Speedmarket Avenue - Accident
02. Amadou & Mariam - Sénégal Fast Food
03. Manu Chao - Clandestino
04. Devo - Gut Feeling
05. The Doors - Peace Frog
06. The National - Start A War
07. Dexy's Midnight Runners - The Celtic Soul Brothers
08. Lambchop - Up With People (Live)
09. Robert Wyatt - Shipbuilding
10. The Smiths - This Charming Man
11. Orange Juice - Falling And Laughing
12. The Jam - A Town Called Malice
13. Jim James & Calexico - Goin' To Acapulco
14. Iggy and the Stooges - Gimme Danger
15. Manu Chao - Me Gusta Tu
16. Ali Farka Toure with Ry Cooder - Ai Du
* Blandbandet hittar du i marginalen. Eller här!
Bra album att ha i skivhyllan (1970-1972), del 2.
1001 Album (1970-1972)*:
11. David Bowie - Oh! You Pretty Things (Hunky Dory, 1971)
När lördagskvällen nalkas och vinet skall till att korkas upp, bör Oh! You pretty things vara på armlängds avstånd. Du kan kanske klara dig utan, men det är dumt att chansa. Hursomhelst. Ett album som redan efter fyra spår spelat ovan nämnda låt, Changes och Life on Mars, är naturligtvis en absolut nödvändighet.
12. Randy Newman - Sail Away (Sail Away, 1972)
Randy Newman är Gershwin med en twist. Sail Away är ett filmiskt pianoalbum. Amerikansk utrikespolitik örfilas verbalt med politiskt satiriska texter som är lika aktuella idag som 1972. Som i ironiska Political Science: "They don't respect us/ so let's surprise them/ let's drop the big one and pulverise them."
13. Neil Young - The Needle And The Damage Done (Harvest, 1972)
En av årets vackraste, och märkligaste, konsertupplevelser hade jag på en toalett. (Misstolka inte nu är du snäll.) På Way Out West. Ölstinn avnjöt jag genom toalettväggen Neils mästerliga The needle and the damage done. Det lät fantastiskt. Andra mästerliga låtar på Harvest är slidegitarrhymnen Old man, pojkdrömmen A man needs a maid och - naturligtvis - Heart of gold.
14. Curtis Mayfield - Pusherman (Superfly, 1972)
"The Blaxploitation's" anthem. Curtis har en av världens coolaste röster. Pusherman är en av världens coolaste låtar. Och det tyckte jag redan innan jag hörde originalet (jag upptäckte låten via den inte lika coola rapparen ICE-T). Lägg till detta låtar som Little Child Running Wild och Freddie's dead och albumet bör ligga långt fram bland cd-fodralen.
15. Lou Reed - Perfect Day (Transformer, 1972)
Lou Reed är inte Velvet Underground. Så mycket är säkert. Men det spelar ingen roll att VU är bättre än Lou, eller att albumet är ojämnt, när topparna är så höga. Perfect day är perfekt, och Walk on the wild side, Vicious och Satellite of love är låtar jag inte vill vara utan.
16. Tim Buckley - Get On Top (Greetings From L.A., 1972)
En makalöst svängig platta. Tim Buckley gör vit blaxploitation, och han gör det jäkligt bra. Blues, funk, soul möter The Doors. Get on top är Doorslåten The Doors aldrig gjorde. Och Tim Buckley sjunger som Jim Morrison önskat han gjort.
17. Nick Drake - Things Behind the Sun (Pink Moon, 1972)
Vet inte vad jag ska kalla det här albumet: "Världens vackraste skiva", eller kanske "En halvtimma i himlen". Take your pick! Nick Drakes bästa album enligt mig. Och med tanke på att hans två tidigare album är solklara femmor borde det säga allt. Things behind the sun är för övrigt världens vackraste låt. Så det så.
18. Paul Simon - Duncan (Paul Simon, 1972)
Run that body down, Duncan, Me and Julio down at the schoolyard, Everything I put together falls apart ... Herregud vilken bra skiva! Herregud vilken fantastisk låtskrivare! Polarpris *klapp klapp klapp* ... Polarpris *klapp klapp klapp*.
19. The Temptations - Papa Was A Rolling Stone (All Directions, 1972)
En cool platta med extremt långa skjortsnibbar. Den nästan tolv minuter långa Papa was a rolling stone är den självklara höjdpunkten, men även Do your thing, Run Charlie run, Love woke me up this morning är goda skäl att placera albumet i skivhyllan.
20. David Bowie - Moonage Daydream (The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)
En kompis i högstadiet var ett stort Ziggy Stardust-fan. Själv vägrade jag lyssna, tyckte Bowie såg löjlig ut. Detsamma tycker min 3-årige son, idag, 2008. "Han haa målaafäjj i ansiktet" brukar han säga med en avfärdande min, när han tittar på Aladdin Sanes skivomslag. Men med åren blir man mer tolerant och inser hur knäckande bra albumet faktiskt är. Det är löjligt bra. Och Bowie ser fortfarande lika löjlig ut.
-----
* Blandbandet hittar du i marginalen.
Nästa nedslag i boken blir 1973.
Bra album att ha i hyllan (1970-1972), del 1.
Tillbaka bland de levande sitter jag och bläddrar i boken 1001 album du måste höra innan du dör. Framöver tänker jag plocka mina egna favoriter ur boken, med tillhörande blandband (en låt från varje album). Första plocket blir tjugo must haves från perioden 1970-1972. Album jag skulle uppskatta att hitta i din skivhylla. Eller, om du så vill: Album jag bör hitta i din skivhylla. Om jag får tycka. Okej, nu rullar vi.
1001 album (1970-1972)*:
01. Neil Young - Southern Man (After The Goldrush, 1970)
Neils tredje album håller, som det mesta han gjorde på sjuttitalet, hög klass. Topplåtar är bland annat Tell me why, After The Goldrush, Southern Man. Imponerande kuriosa: En 17-årig Nils Lofgren hjälper till med "lite" pianospel på albumet, ett bra exempel är Southern Man.
02. Van Morrison - Caravan (Moondance, 1970)
Ett enastående bra album som rivstartar med And it stoned me, Moondance, Crazy Love och Caravan, för att mjuklanda i balladen The Mystic. Sedan vevar Van upp tempot igen (i det som en gång var LP:ns andrasida), och håller med ett undantag (Brand New Day) uppe flåset till till sista spåret, den poppiga Glad Tidings (introt har The Magic Numbers stulit till nån låt jag inte minns namnet på!). Bortsett från det jazziga titelspåret ligger soul och country skafötters på albumet. Och Nick Hornby gillar Caravan så mycket att han tänker låta sig begravas till den. Bara en sån sak, som han den där sportjournalisten brukar säga. Själv tänker jag låta mig sänkas i jorden till Killed By Death med Motörhead.
03. Nick Drake - Northern Sky (Bryter Later, 1970)
Nicks andra album har fler instrument än i debuten Five Leaves Left. "Fairport Convention" och John Cale bidrar med suverän orkestrering. Musiken är vacker som bara Nick Drakes musik är. Och Northern Sky är vackrast.
04. Simon and Garfunkel - The Only Living Boy In New York (Bridge Over Troubled Water, 1970)
Ett av 70-talets mest sålda album. Finns i varenda 40-talists skivsamling, förutsatt en skivsamling. Och den här plattan är väl ett utmärkt exempel på att kommersiell framgång inte per automatik betyder dålig musik.
05. Cat Stevens - Father and Son (Tea For The Tillerman, 1970)
Associatonsbanor förändras. Cat Stevens blev Yusuf Islam och blev sedan, för mig, tack vare en hysteriskt rolig scen i teveserien Californication, en hund! Så kan det gå. Tea For Tillerman är däremot för alltid ett vackert balladalbum. Alltifrån den sönderspelade Wild World till Father And Son.
06. The Stooges - Down On The Street (Fun House, 1970)
Ingen söndagsmuzak direkt. Nej, det här är en uppkäftig platta som röjer från första till sista låten, med en paus i den släpigt flummiga Dirt. Gillar man aggressiva trummor, elaka gitarrer och primalskri är Fun House ett måste.
07. Sly and the Family Stone - It's a Family Affair (There's A Riot Goin' On, 1971)
Sly Stone är ett geni. Ett funkgeni. Family Affair tillhör mina favoritlåtar, alla kategorier. Den ensam är skäl nog att äga There's A Riot Goin' On. Caught Me Smiling och Running Away är två till.
08. Elton John - Tiny Dancer (Madman Across The Water, 1971)
1970-1971 producerade Elton i ett galet tempo fem plattor. Madman across the water var nummer fyra. Galningen på andra sidan vattnet påstås vara Richard Nixon. Albumet var ingen kommersiell framgång men tillhör mina favoriter, mycket tack vare stråkarrangemangen (jag brukar gilla det) och Tiny Dancer, Eltons bästa låt ever.
09. Leonard Cohen - Dress Rehearsal Rag (Songs Of Love And Hate, 1971)
Albumets titel avslöjar temat. Det här är musik att att göra slut till. Cohens normalt briljanta texter får extra tyngd när han på Songs of love and hate doppar pennan i bittert bläck. Avalanche, Famous Blue Raincoat och bonusspåret Dress Rehearsal Rag är alla textdrivna akustiska mästerverk.
10. Joni Mitchell - River (Blue, 1971)
Hade svårt för Jonis röst i början. Lite pitchig. Men plattan växer och Jonis röst med den, och efter några lyssningar är den precis så bra som det påstås. Ett lågmält album, perfekt för en söndagsmorgon, med guldkorn som River, This Flight Tonight, A Case Of You och California.
To be continued i del 2 ...
* Blandbandet hittar du i marginalen.
I see a darkness
Okej. En snabb uppdatering bara. Sen lägger jag mig i sängen igen. Vill bara hälsa att jag inte lider av någon vanlig Roland Jansson-förkylning. Roland Jansson är en mes; vad vet han om lidande? Ingenting. Det jag har drabbats av är inget mindre än årets influensa, Hong Kong-stylee, och den är ingen lek skall ni veta; äldre människor dör av den. Men jag är ju bara halvgammal, så jag överlever nog. Fast gudarna skall veta att jag under gårdagsnatten promenerade längs floden Styx strandkant. Och ute på floden stod Karon och lockade med färjeturer för halva priset. Stackars, stackars mig. Huvudvärken, febern och frossan sliter och drar i min sargade kropp. Dessutom är värktabletterna lika effektiva som knallpulver på en älgjakt. Ja, mina vänner, NU är det fanimej synd om mig på riktigt. Jag återkommer.
Dagens nyckelord: Vaccination.
Dagens låt: I see a darkness - Bonnie Prince Billy
Gratis är gott
Parker Lewis (eller Emil Johansson som han egentligen heter) har släppt ett album. Ett väldigt bra album, som du kan ladda ner gratis. Gör det!
Ladda ner albumet gratis här!
Tacka mig (eller Emil) sen!
Alla är ute och dansar och jag ligger sjuk ...
Jag är förkyld ...
... men istället för att beskriva mina plågor i en långrandig och gnällig text, lägger jag upp ett blandband. Ett blandband som i punktform beskriver processen "killförkylning", dvs ett blandband med musik som, för att travestera Roland Jansson, skildrar hur en kille känner sig när han är "rektit fökylld".
"Sånger för en förkyld kille" *
01. November - Tom Waits
02. Sister Winter - Sufjan Stevens
03. Cold Days From The Birdhouse - The Twilight Sad
04. Coming in from the Cold - Bob Marley & The Wailers
05. Sick & Tired - Cardigans
06. Heaven Knows I'm Miserable Now - The Smiths
07. The State I Am In - Belle & Sebastian
08. It's A Motherfucker - Eels
09. Poor Boy - Nick Drake
10. Dear God Please Help Me - Morrissey
11. Still Ill - The Smiths
12. The End's Not Near (it's here) - Band Of Horses
* Blandbandet hittar du i marginalen. Eller här!
Bland donuts och rednecks
I natt avgörs presidentvalet i USA. Jag hoppas liksom 97 procent av svenskarna på Obama. Morgontidningen visar med röd och blå grafik hur röstningen antas gå i de olika staterna. Ironiskt nog har rednecksens förkämpar, det republikanska partiet, röd färg. Republikanernas röda områden ger alltså mig som svensk - förutom en fingervisning om valutgången - en lättöverskådlig geografisk översikt om var i USA andelen lågpannade hockeyfrillor med tillhörande hagelbrakare får antas vara extra hög.
Med andra ord: Något man inte fick lära sig på geografilektionerna i femte klass.
Dagens låt: Kids in America - Kim Wilde
Babis, den gudomlige vänsteryttern
Babis var den sortens spelare som behärskade fotboll i högsta fart. Han behövde inte titta på bollen när han sprang. Den var alltid där, klistrad vid fötterna som en lydig hund. På samma sätt som den flera decennier senare skulle vara för spelare som Maradona, bröderna Laudrup och Torbjörn Nilsson. Men Babis hade fler talanger. Han kunde springa som en älg, skjuta som en pansarkanon och han dribblade av motståndare som dom vore lyktstolpar.
Och grekerna älskade honom. Framförallt fansen i Panathinaikos, det fattiga laget i Atén, som under många år levt i skuggan av Aténs större och rikare fotbollslag, Olympiakos.
Matcherna mellan dem hade länge varit Davids kamp mot Goliat, utan biblisk slutscen. Att Olympiakos dessutom var synonymt med det kommunistiska partiet, dvs makten, adderade bara ytterligare krut till antagonismen. Men nu när derbyt närmade sig, vädrade Panathinaikos fans en ny dagordning, nu när de hade den gudomlige vänsteryttern i laget. Babis Fylaktos.
Det fanns två skolor yttrar. Den ena drog sig ner mot hörnflaggan för att slå inlägg. Den andra föredrog att röra sig in mot centrum för att skjuta själv. Babis förmådde bägge alternativen. Han lämnade aldrig en match mållös. När han fick bollen gick ett sus av förväntan genom publikhavet. Han tog emot den, tricksade lite, och började sakta röra mot backen, som av ren självbevarelsedrift började att backa på osäkra fötter. Babis tvingade honom bakåt med små rörelser, än åt vänster, än åt höger. Backen förflyttade sig vingligt baklänges i denna dans, vars takt helt bestämdes av Babis, som i perfekt balans lekte med sin bevakare.
Och så plötsligt skrek publiken till. Babis hade gjort sin fint och lämnat den hjälplöse backen liggande bakom sig medan han forsade fram mot målet. Där avfyrade han en kanon som lämnade målvakten helt chanslös. Lagkamraterna bar i gullstol runt på en generad Babis. Publiken skrek av lycka. De hoppade upp och ner. De buade och hånade målvakten medan han med hängande huvud hämtade bollen ur nätmaskorna, de gjorde tecken med fingrarna åt honom som sa att nu var det slutknullat, nu kunde han stoppa upp lädret i arslet på sig för det var enda säkra stället. Och samma sak gällde för den rådande makten. Nu när Babis Fylaktos var på plan.
Det hade behövts en Babis Fylaktos i Allsvenskan.
------
Dagens låt: Freddie and the Trojan horse - The Radio Dept.
Musik för en solig lördagsförmiddag
"Inner City Blues (Makes me wanna holler)"
01. Sam & Dave - Soul Man
02. Randy Newman - Short People
03. Elvis Presley - In The Ghetto
04. Marvin Gaye - Inner City Blues (Makes Me Wanna Holler)
05. Jay-Z - Heart Of The City (Ain't No Love)
06. Sly & The Family Stone - Family Affair
07. Womack And Womack - Teardrops
08. The Isley Brothers - Summer Breeze
09. Stevie Wonder - As
10. Curtis Mayfield - Move On Up
11. The Streets - Weak become heroes
12. John Legend - ordinary people
* Mixen hittar du i marginalen. Eller här!
