Musik för en slö söndag
Olika sorters musik passar för olika tillfällen, stämningslägen och dagar. Så, vad lämpar sig för en slö söndag vid stereon? Kanske något med Tom Waits*. Varför inte hans vackra "Who are you".
Lyssna på "Who are you".
*Tom Waits passar förvisso för alla tillfällen.
Gårdagens fynd: barndomen
Jag blev av med mina vinyler för ett antal år sedan i samband med en flytt från huvudstaden. Men, den enda skiva jag verkligen saknat är Eric Burdon & The Animals Winds Of Change. Den var soundtracket när jag tog mina första stapplande steg in i musikens värld. Den är min barndom, min historia. Eric Burdons nasalt hesa röst är upptagen i mitt DNA. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den proggpsykedeliska covern på "Paint it black", eller sjungit med i den vackra "San Fransiscan Nights":
Jag hittade det saknade (och älskade) albumet i en lågprisback på gårdagens skivmässa.
Vad det kostade? 10 spänn!
Skivmässa
Dagens låt: "New York I love you but you're bringing me down" - LCD Soundsystem
Friday I'm in love
En gammal vän till mig hade en bisarr vana. Han åt ketchup till all mat. Och då menar jag verkligen all mat. En torsdag i skolmatsalen fick jag stoppa honom då han greppade efter Heinzen för att piffa upp pannkakorna. Jag kom att tänka på honom igår, när jag läste Stephen King, till tonerna av Emmylou Harris. Även det en tveksam kombination.
Solen skiner igen. Förkylningar och ryggskott är övervunna. Klarade igår av en hel fotbollsmatch utan att skada mig, en triumf i det lilla. Väl hemma efter matchen var sonen vaken, på tok för sent för en treåring (23:00). När han tittade ut genom fönstret och såg den nattsvarta himlen insåg han detta själv och utbrast i ett lillgammalt: "oooj, nuu måsste jaa lägga mig ... klockan är halv mycke!" . Världens bästa låtar för dagen är: "The Wrote & The Writ" med Johnny Flynn och "Workingman's Blues #2" med Bob Dylan.
Blandband vecka 35
För tillfället hittar jag så mycket bra ny musik att jag har svårt att hänga med, trots att det är jag själv som håller i taktpinnen. Veckans blandband innehåller därför mest dessa upptäckter, men även en del gamla godingar. Det största fyndet heter Johnny Flynn. Han briljerar i en av mina favoritgenrer: singer songwriter (eller om man så vill: folk-/ countryrock). Hans debutalbum A Larum släpptes i våras, och har repeterats flitigt sen jag upptäckte det. (Tryck på blandbandet i marginalen för att lyssna på blandbandet, eller klicka på den här länken!)
Veckans Blandband (35):
01. The Verve - Love Is Noise (The Verves inledningstrippel på albumet Fourth är magnifika, bombastiska. De hyllas av TP på Skivgrisen, och är enligt honom så gräsligt bra att de gör gräsklippning till en ren fröjd. Och jag håller med honom (även om jag helst undviker trädgårdsarbete). "Love is noise" är spår nummer två.)
02. Albert Hammond, Jr. - GfC (Albert Hammond Jr är - föga överraskande - son till Albert Hammond (bl.a. känd för "it never rains in Southern California") och varför man individualismens hemland USA inte orkar hitta på nya namn till sina söner är för mig ett paradoxalt mysterium. Den här låten är dock ny. Och väldigt bra.
03. Johnny Flynn - The Box (Live) (Redan i ingressen haussade jag Johnny Flynn, och jag misstänker att jag kommer att göra det igen. För detta är oerhört bra. Han spelar banjo - mitt favoritinstrument. Man bjuds på trumpeter - en annan musikattiralj jag är svag för. Sen har han en Robert Wyatt-skörhet i rösten jag bara älskar. Jag skulle kunna fortsätta och göra inlägget onödigt långt, så jag stannar här. Det jag försöker säga är att A Larum är en av årets bästa plattor. Punkt.)
04. The Church - Under the Milky Way (Jag såg häromveckan filmen Donnie Darko. Återupptäckte den här melankoliska klassikern då den är ljudkuliss till filmens rörande slutscen.)
05. Randy Newman - Feels Like Home (Jag gillar verkligen Randy Newman. Han är unik, på samma sätt som Elvis Costello och Jonathan Richman är det. Här är han med den finstämda "Feels Like Home" från det nya albumet Harps And Angels. Vilket jag rekommenderar.
06. Speedmarket Avenue - Accident (Sånt här älskar jag, förbehållslöst. Det är de melankoliska trumpeterna det kommer an på. Och det sköna drivet i bastrumman. Men främst trumpeterna. Heja Sverige!)
07. Ron Sexsmith - Brandy Alexander (En husgud. Har som Sufjan Stevens (även han husgud) förmågan att göra musik extra vacker. Kommer dessutom till Sverige i november (tror jag).
08. Air France - June Evenings (Hypad svensk electronica som jag gillar. Nyckelord: avslappning.)
09. Okay - My (Svepande och skönt bakåtlutad låt från årsfärska albumet Huggable Dust.)
10. Port O'Brien - Stuck on a Boat (Har inte hunnit lyssna in mig riktigt på Port O'Brians nya album All We Can Do Was Sing. Men, jag har redan fått några favoriter. Bland annat "stuck on a boat". Och det är en bra början!)
11. She and Him - Why Do You Let Me Stay Here? (Bra låt. She and Him stannar i podden ett tag.)
12. Tom Waits - Tom Traubert's Blues (Tom Waits. Ständigt denne Tom Waits. Vet inte varför, men på något sätt är Tom Waits den ultimata avslutningsartisten för vilket blandband som helst.)
Vilken comeback av The Verve!
Va? Jaaa höö itte vaa du säjjer!
Uppfostran är inte lätt. Uppbackad av barnpsykologen Jesper Juuls bok "Här är jag, vem är du?" har jag senaste tiden anammat en del nya idéer om hur man tar sig ur tjatsituationer. Tanken är enkel. Säg nej, max en gång, och förklara varför du säger nej. Var tydlig. Ignorera sen barnets vädjanden. Men... frågar sig vän av ordning: känner sig inte barnet avvisat då? Jovisst, det är liksom tanken. Detta har visat sig fungera bra. Tills nu - när boomerangeffekten börjar ge sig tillkänna ... vilket nedanstående vardagshistoria exemplifierar.
Jag sitter vid köksbordet. Bredvid mig sitter Elias. Han äter frenetiskt ur en skål med yoghurt och müsli.
"Elias! Vill du ha lite mer yoghurt?"
"Vaa saa duu?"
"Jo, jag frågade om du vill ha lite mer yoghurt."
"Jaa höö ittte vaa du säjjer ... jaa haa ingeen aaning!"
Elias slår dramatiskt, och flinande, ut med händerna; inte helt olikt en italiensk fotbollsspelare som precis sparkat ner motståndarlagets stjärna.
"Yoghurt, sa jag!"
"Vaa? ... jaa försååå itte vaa du säjje!", säger han och himlar med ögonen.
"Men, hörru ... du hör väl visst vad jag säger?", försöker jag utmattad.
Han tittar avmätt på mig och lyfter aristokratiskt på ögonbrynen.
"Dee speelaar inge rooll!".
Dialogen ovan är en transkript, väsentligt nedkortad. I verkligheten är den tio gånger längre.
Umgänget med ett litet barn kan i många avseenden liknas vid det man har med senila människor. Det finns en stor dos monotoni i samtalet. En "viss" upprepning. Mycket Sisyfos. Ibland blir dialogon rena parodin på Abbot och Costello, vilka också hade den kommunikativa repeatknappen väl intryckt.
Men det finns en viktig skillnad mellan barnet och den senile (bortsett från antalet kaffekoppar per dag, andelen äkta tänder och en osund vurm för Lasse Berghagen): Barnet vet om att det upprepar sig, den senile har inte en susning.
Dessutom är barnets upprepande en spegelbild av dig som förälder. Det är en verbal boomerang (i det här fallet med courtesy of Jesper Juul). Det är nämligen dina ord och fraser som upprepas. Elias filter för sina föräldrars, mer eller mindre lyckade, nyckelfraser för uppfostran är nästan kusligt effektivt. Allt fångas upp. "Sluta" och "lägg av!" kommer från mamma. Från mig har han snappat upp charmiga uttryck som: "Det hjälps inte!", "Jag har ingen aning!", "Det spelar ingen roll", "Va? Jag hör inte vad du säger när du talar med nappen i munnen.". Det sista har han modifierat till ett högdraget "Va? Vaa saa duuu?"..."Jag hööö itte vaa du sääjer".
Tack så hemskt mycket, Jesper!
---------
Idag är världens bästa låt "Nobody's Baby Now" med Nick Cave. Lyssna här!
Lägg 7 oktober på minnet!
Antony Hegarty, dvs Antony and the Johnsons, släpper ett nytt album i höst. Och även om augustisolen steker idag, så får man nog anse att hösten är i antågande. Jag surfar därför in på Antonys hemsida och möts av följande glada besked: "Antony and the Johnsons will release a new 5 song EP, entitled "Another World," available in shops on October 7th.". Hade i och för sig hoppats på en fullängdare, men fem nya Antonyspår får duga. Det måste duga. För när det gäller Antony, tar jag vad jag får. (Hmmm...Den där sista meningen lät konstig och kan möjligen leda dig, läsare, på tankemässiga villovägar, få dig att göra egna tolkningar. Undvik det. Stanna kvar på vägen. Det var enbart hans musik jag avsåg.)
Här är några sedvanligt vackra låtar med Antony (och, i ett par fall, hans Johnsons):
Antony and the Johnsons - Fistful of love
Antony - If it be your will (L.Cohen-cover)
Antony and the Johnsons - Rapture
Tre nya favoritlåtar
Dr. Dog - "The Breeze"
Soft låt med Badly Drawn Boy-gitarr, Beach Boys-körer och Beatlespiano. Förstaspår på Philadelphiabandets senaste platta Fate. En platta jag spontangillar.
Lyssna här!
She & Him - "Sentimental Heart"
Starkt öppningsspår på She & Hims årsfärska album Volume One.
Lyssna på låten här!
Bajofondo - "Grand Guignol"
Det senaste dygnet har jag repeatat Bojofandos album Mar Dulce, det vill säga en Argentinsk/Uruguayansk fusion mellan tango och electronica. Låter lite La Gotan Project. Så gillar man dem, så gillar man med största sannolikhet det här. Här är Bajofondo med "Grand Guignol"!
Favoritalbum 2008 - så här långt.
Dags för veckans blandband. Denna gång innehåller det enbart färsk musik. Årets nödvändigheter skulle vi kunna kalla det. Några alster har förmodligen spelats tidigare på bloggen, men det skadar inte med en påminnelse. En brasklapp är på sin plats: Eftersom jag i år mest grävt i det förgångna har jag säkerligen missat en hel del bra album. Tipsa gärna om dem i kommentatorsfältet. Dessutom glömmer jag säkert någon favorit. Men sånt får man räkna med. Hursomhelst, här kommer femton spår (utan inbördes ordning - det tar vi senare) från femton album som jag tycker höjt sig över mängden under 2008 (so far):
(Som vanligt lyssnar du genom att trycka på spelaren i marginalen. (Något jag rekommenderar dig som inte pallar långa bloggtexter.) Alternativt klickar du på den här länken.)
"15 låtar från mina favoritalbum 2008"
01. Noah and the Whale - "2 Atoms in a Molecule"
Album: Peaceful, The World Lays Me Down
Londonbaserat popband som lämnar mig värnlös. Inspirerade av Belle & Sebastian och Neutral Milk Hotel begagnar de sig av gitarrer, fioler, munspel, ukulele och Laura Marling, för att skapa en bubblande gladpop jag älskar.
02. Lightspeed Champion - "Tell Me What It's Worth"
Album: Falling Of The Lavender Bridge (Domino)
Heter egentligen Devonte Hynes och är en singer songwriter med specialiteten "enormt catchiga melodier". Texterna kan kanske diskuteras, men vaffan ... det svänger ju. Och det är väl grejen? Jag var närmast i extas när jag hörde skivan första gången i våras. Och sett till hela året ligger den på en given pallplats om man räknar antal omlyssningar. Musikaliskt är Devonte något av Bright Eyes (Conor Oberst) protegé, vilket hörs. Det är country-light på sina ställen, ungefär Cassadaga av nämnde Bright Eyes. Favoritlåtar: Dry Lips, Galaxy of the lost, Let the bitches die m.fl..
03. Nick Cave And The Bad Seeds - "Hold On To Yourself"
Album: Dig!!! Lazarus Dig!!! (Mute)
Artist som inte behöver någon presentation. Bästa albumet på länge av grottmannen. Lite semantik: Det finns bra album av [fyll i valfri artist] och bra album av Nick Cave. Så: när Nick Cave släpper ett bra album, är det alltså ett bra Nick Cave-album. Förstår du skillnaden? Bra! Personliga favoriter: Lie down here (and be my girl), Hold on to yourself, More news from nowhere.
04. MGMT - "Pieces of What"
Album: Oracular Spectacular (Red Ink/Columbia)
Ordet spektakulär passar bra i albumtiteln. Låtar som Pieces Of What, Kids, Electric Feel har snurrat hela sommaren. Ett spektakulärt album, helt klart!.
05. Fleet Foxes - "Your Protector"
Album: Fleet Foxes (Sub Pop)
Årets utropstecken. Den nya Seattlevågens stora hype, och flaggskepp (tillsammans med Band of Horses). Efter ha sett dem live på Way Out West påstår jag att hypen håller. Hela vägen till Göteborg. Albumet är fyllt till bredden av bakåtlutade och magiskt vackra harmonier, Beach Boys-körer och skog. Med låtar som White Winter Hymnal, He Doesn't Know Why, Your Protector, Oliver James, ligger plattan bra till hos mig för att ta platsen som årets bästa album.
06. Vampire Weekend - "A-Punk"
Album: Vampire Weekend (XL)
Kallas enligt Allmusic för indierock. Jag skulle vilja kalla det pop, jag. För det är precis vad det är - jävligt pigg, ung, glad pop. Att hoppa till. Att festa till. Och att dansa till. En kanonplatta, perfekt för party. Favoritlåtar: Mansard Roof, A-Punk, Cape Cod Kwassa Kwassa, Walcott.
07. Lil Wayne - "Tie My Hands"
Album: Tha Carther III (Cash Money)
Lyssnar alldeles för lite på Hip Hop nuförtiden. Spelar för lite basket. Har för dålig koll. Lil Wayne har jag dock inte missat. Den här plattan är precis så smooth som jag vill ha min rap. Jag gillar bilfärdship-hop, nedvevade rutor, vind i håret. Och det är vad Lil Wayne levererar på det här albumet. Favoritlåtar: Mr Carter, Lollipop, Comfortable, Tie My Hands.
08. The Lodger - "The Conversation"
Album: Life Is Sweet (Slumberland)
Fick tag på den här plattan via min (oändligt) generösa musikpusher Alice. Det är jag glad för - för detta är suverän indiepop med lite Orange Juice-vibbar. Favoritlåtarna heter bland annat: The Good Old Days, The Conversation, Nothing Left (To Say).
09. Paul Weller - "Sea Spray"
Album: 22 Dreams (Island)
Albumet har fått blandad kritik i pressen. Jag har sett allt från överkorsade ettor till fullpoängare. Alla har naturligtvis fel. Jag gör det enkelt för mig och spelar upp den finfina singeln Have You Made Up Your Mind för min treårige son, opåverkad av allt ängsligt "på eller av"-snack som han är. Han spontandansar. Det räcker för mig. Plattan är grym. Låtar som underbart vackra Invinsible, den somriga Cold Moments och detta blandbands Sea Spray, talar för att min son har koll.
10. Hayden - "In Field & Town"
Album: In Field & Town (Spunk)
Jag är av hävd svag för folk, singer songwriter, lo-fi. Hur man skiljer dem åt får någon gärna förklara för mig. Hursomhelst, så är det här bland det bästa jag hört i genren (genrerna?) i år. Oemotståndliga små pärlor som In The Field & Town, More Than Alive, Did I Wake Up Beside You?, Where And When, har gjort söndagarna extra helgiga.
11. Pete & The Pirates - "Bright Lights"
Album: Little Death
Pop - när den är som bäst. As simple as that. Och med inslag av new wave/punk som i Bright Lights blir det aldrig enahanda. En skitbra platta med personliga favoriter som Bright Lights, Come On Feet och Knots.
12. The Last Shadow Puppets - "My Mistakes Were Made For You"
Album: The Age Of Understatement (Domino)
Hypat album. Duon Alex Turner (Arctic Monkeys) och Miles Kane (Rascals) har dreamteamat upp och gjort en Scott Walker-platta. Jag gillar den. Mycket. Här finns en hel hög bra låtar, som andas skön sextitalspop och gamla filmer. Till exempel: The Age of Understatement, My Mistakes Were Made For You, Standing Next To Me. Det renderar en plats på den här listan.
13. Glasvegas - "Daddy's Gone"
Album: Glasvegas (Columbia)
Dessa underbara skottar. Teenage Fanclub, Aztec Camera, Belle & Sebastian, Camera Obscura och allt vad de heter ... har i år utökats med ännu ett kanonband: Glasvegas. Tipsad och levererad av min hovleverantör, Alice, har den här plattan skänkt nästan onödigt stor glädje. Daddy's Gone tycker jag är snorbra. Resten av albumet håller i princip samma klass. Så gillar du Daddy gillar du förmodligen Glasvegas.
14. Conor Oberst - "Cape Canaveral"
Album: Conor Oberst (Merge)
Singer songwritern Conor Oberst har gjort en omvänd Will Oldham och ändrat namn från Bright Eyes till sitt kristna namn. Varför vet jag inte. Kanske för att förvirra mig och dig. Den eponyma plattan är däremot inte alls förvirrande. Med sedvanligt darr på stämman har Conor fått till ännu ett väldigt bra album. Favoriter: Cape Canaveral, Milk Thistle.
15. Bon Iver - "Re: Stacks"
Album: For Emma, Forever Ago (JagJaguwar)
Jo, enligt mig är albumet släppt i år. Med det sagt kan jag redan nu påstå att det förmodligen ligger topp-3 vid årets slut. För precis så jäkla bra är skivan. Albumet har inte en dålig låt, favoriterna varierar ständigt, och är dödligt vackert. Det räcker så tycker jag. Favoritlåtar: Egentligen allihop, men måste jag välja så tar jag väl: Skinny Love, Flume, Re:stacks, Blindsided, Lump Sum, The Wolves (I & II).
Bubblare: Joel Alme - A Master Of Ceremonies, She & Him - Volume One, Mystery Jets - Twenty One, Ron Sexsmith - Exit Strategy Soul, Hold Steady - Stay Positive, Beach House - Devotion, Tape - Luminarium, Dr Dog - Fate, Speedmarket Avenue - Way Better Now, Black Kids - Party Traumatic, Port O'Brian - All We Could Do Was Sing, My Morning Jacket - Evil Urges, Aimee Mann - Smilers, The Walkmen - You & Me, Bajofondo - Mar Dulce och alla andra plattor jag inte lyssnat på tillräckligt än...
Passionen för musik har onekligen gått i arv
Hittade precis det här gamla guldkornet. Ett filmklipp på Elias (då cirka 1,5 år) dansandes till sin favoritlåt: Come On! Feel The Illinoise! av Sufjan Stevens. Jäklar vad han älskade introt! Sen tappar han dock fokus...
Titta och njut!
Herr Före och Herr Efter (eller: för fet för en profilbild)
"Kära dagbok. Bli aldrig fet om du har en fotograf till fästmö. Inget, jag upprepar: INGET, är så deprimerande som att se tio nya extrakilon inklistrade i familjealbumet. Med kinder som övermogna äpplen och plirande ögon som Rocky i tionde ronden, gör man därför bäst i att hålla sig undan paparazzin. Särskilt då man med dagens digitala teknik, på sekunden, får sitt korpulenta fejs slängt i fejset. Via i en liten display baktill på kameran tvingas man (motvilligt) konfrontera sitt alltmer Astrakanliknande anlete. Man tackar. Att man dessutom under fotosessionen får höra kommentarer i stil med: "Men älskling, nu blundade du på bilden igen", gör ju inte saken bättre. Särskilt då man inte alls blundade, utan bara är för fet för profilbilder."
Men, det var då. Sen började jag träna. Inte med någon politisk korrekt målsättning om att förbättra hälsan, nej siktet var inställt på att bli en Adonis, en åldrande Narcissus som kommer försent till jobbet eftersom han varken kan eller vill lämna sin helkropps-spegel. Kort sagt var målsättningen att göra kvinnor överflödiga. Att bli min egen stora kärlek. (Jo, jag skojar, men bara lite. Att gilla sig själv är trots allt viktigt.)
Nu, idag, väger jag 78 kilo. Det betyder i reda siffror att jag gjort mig av med elva kilo i (död)vikt, eller för att vara målande: tjugotvå halvliterspaket mjölk.
Det är mindre av mig, men mer jag.
Dagens låt: "The Weight" - The Band
Fler konserter för oss som inte kan (eller vill) ta oss till Debejser.
Jag har redan tidigare hojtat om Okkervil Rivers (29 oktober, Pustervik), Bon Ivers (24 september, Pustervik) och Leonard Cohens (12 oktober, Scandinavium) kommande spelningar. Missar man dem bör man bestraffas med en hårddiskkrasch, eller åtminstone få en rejäl repa i sin favorit-cd. Här är ytterligare två intressanta konserter i Göteborg. Konserter som kanske kan mildra min (och din?) avundsjuka för Stockholms musikutbud.
17/10: The Hold Steady på Sticky Fingers.
Jag vet i alla fall en skivgris som kommer slå sönder sin spardito och hosta upp stålar för att se den här konserten. Bandet spelar en fredag. Det är bra, för Hold Steady gör extremt ölhävarvänlig musik. Här är de i ett liveklipp - vars enda syfte är att fresta - från Sasquatch, 2007. Låten är den vackra "First Night". Lyssna och se här!
21/11: Lambchop på Sticky Fingers.
Countryrock från Nashville. Lammkotlett på Sticky. Det smakar. För mig är Lambchops musik oemotståndlig; den träffar rakt in i mitt musikaliska DNA. Kanske beror det på Tindersticksvibbarna? Kanske är det Kurt Wagners fantastiska röst det kommer an på? Lite mörk och ruffig, så som jag gillar det (man kan ana att han, likt mig, tar en och annan tjuvrök på balkongen - även om rökningen - förvisso - inte försett mig med lika maffiga stämband som Kurts). Bra är det hursomhelst. Här kommer återigen ett - utan några som helst ersättningskrav på Sticky - skamlöst försök att sälja in en konsert: här är "Up With People" från albumet Nixon. Lyssna och se här!
Förkylt.
Dagens favoritlåt är hämtad från 1995, från Seattles grungescen. Mad Season heter bandet som spelar dystra och suggestivt vackra "Wake Up". Sju minuter rätt in i mellangärdet:
Mad Season - "Wake Up"
Nära ögat ...
Idag var jag sekunder från total förnedring.
Jag och min son Elias beger oss till biblioteket. Jag har tänkt låna några album jag är nyfiken på, och som "saknas" i samlingen. Elias är dock en aning jovialisk, så innan vi går in tar jag ett pedagogiskt snack med den upprymde treåringen. "Man får inte skrika och gapa inne på biblioteket", säger jag, "man måste viska, så att man inte stör alla människor som sitter och läser". "Nu testar vi, Elias. Kan du viska?". "Jaaa kan viska ... man måste tala tuust på bibbloteket", får jag till svar, föredömligt lågt. "Just det, det är bra!" nickar jag.
Vi går in.
Väl inne parkerar jag barnvagnen vid skivhyllorna. Det roar inte Elias. Han klättrar ur barnvagnen. Han vet att det längre bort i lokalen finns barnböcker och pussel (hans två favoritsaker i hela världen), så han ignorerar omgående vårt samtal en minut tidigare om viskandets fördelar på bibliotek. Med tordönstämma förkunnar han att "JAAA VILL LÄSA BOK ... PAPPAA". Vartenda huvud på biblioteket vänds nu mot mig, hans pappa. Jag ler urskuldande. Utsattheten som småbarnsförälder är som störst på platser och tillfällen som bibliotek, bröllop och begravningar, så jag låter jag honom bestämma dagordningen. Tjugo sekunder senare sätter han sig ner på en snurrstol bakom mig med en bok om Mulle Meck. Han flinar förnöjt.
Då ger sig min mage till känna.
Stressen över sonens tillfälliga maktposition kombinerat med en väl tilltagen frukost ger mig inget val. Jag styr stegen mot bibliotekets toalett, men blir omgående stoppad av tordönstämman. "JAG KAN ITTE GÅÅ NUU, PAPPA...MÅSTE LÄSA KLART."
Jag väntar medan Elias, med sedvanlig frenesi, bläddrar igenom boken.
"Nuu ee jaa klar", ropar han till sist. Vi börjar gå mot min frälsning. Jag baxar in barnvagnen på handikapptoaletten, lyfter in sonen och konstaterar att dörren inte har vanligt lås, utan är en sån där dörr som stängs genom att man drar upp handtaget. Jag tänker flyktigt att det inte är bra. En klok tanke skall det visa sig.
Jag sätter mig. När jag är mitt i akten lägger min son märke till de rödfärgade "roliga" knapparna som sitter innanför dörren. En knapp, precis vid handtaget och en vid golvet. Lättåtkomliga larmsignaler, lättöppnade dörrar och treåringar, samt en hjälplös pappa mitt i toaakten är en livsfarlig kombination. Den lämnar mig i en något prekär situation.
Elias tittar på knappen, sen på mig. Han ger mig ett lurigt leende.
På en millisekund inser jag faran och ropar i vild panik "NEEEJ ... INTE... TRYYCKA ... PÅ ... KNAPPEEN...". Men det är försent. Elias trycker på knappen och öppnar blixtsnabbt dörren; när han hör diskanten i min röst tror han att vi leker "jage" och sätter därför, kiknande av skratt, full fart ut i biblioteket.
Kvar sitter jag.
Med öppen toadörr och ett tjutande toalettlarm.
Fem sekunder senare är jag torkad, klar och har byxorna rekorderligt påsatta.
Två sekunder senare dyker en bibliotekarie upp.
Pheeew.
Dagens låt: "Close Call" - Rilo Kiley
Veckans blandband: en smak av sommaren 2
Dags för veckans blandband. Återigen handlar det om låtar som har förgyllt mina dagar i sommarsolen (och i sommarregnet för den delen med). Det är som vanligt ingen ordning, inget tema, ingen särskild genre, utan bara ett knippe låtar och artister som jag diggar, och som varit långt framme i spellistorna under juni-juli-augusti. Bra skit helt enkelt. (Klicka på bandet i marginalen för att lyssna! Eller så klickar du på den här länken.)
"En Smak Av Sommaren 2":
01. The National - "Start A War" (The National öppnade sin WayOutWest-konsert med denna pärla. Och duger den för dem, så duger den för mig.)
02. Okkervil River - "Lost Coastlines" (Purfärsk låt från kommande plattan The Stand Ins som Gorillan tipsade mig om igår. Nu kan jag inte sluta lyssna på den. )
03. Madness - "My Girl" (Återupptäckte Madness i sommar och tar med en låt till. Suveränt!)
04. Shearwater - "Rooks" (Titelspår på Shearwaters alldeles färska platta. Riktigt bra låt, riktigt bra album.)
05. Fleet Foxes - "He Doesn't Know Why" (Ord är överflödiga. Fleet Foxes platta är bäst i år. Och Fleet Foxes kom, sågs och segrade under Way Out West. Sen packade de själva ihop grejerna efter konserten, till festivalens längsta applåd. En applåd som aldrig skulle ha slutat, om inte grabbarna hade lämnat scenen.)
06. The Hidden Cameras - "Boys Of Melody" (Har haft en Hidden Camera-craze under sommaren. Det var fint. Här är en av alla favoritlåtar.)
07. Francis Dunnery - "Good Life" (Så här skall singer-song låta. Och vilken röst han har, Francis. Perfekt heshet. Precis som jag vill ha det.)
08. Manu Chao - "Me Gustas Tu" (Förfestmusik. Manu Chao får de mest fredagströtta att bli partysugna. Ingen sommar utan Manu Chao, så är det bara.)
09. Badly Drawn Boy - "The Shining" (Helst ingen sommar utan BDB heller.)
10. Black Kids - "I've Underestimated My Charm (Again)" (Vansinnigt oemotståndlig, hoppvänlig pop.)
11. Solomon Burke - "None Of Us Are Free" (En av världens bästa röster.)
12. The Magic Numbers - "Forever lost" (Blev påmind igår om detta magiska band av Alice. Hade nästan glömt bort dem. Fy på mig.)
13. The Whispers - "Needle In A Haystack" (Underbar Northern soul.)
14. Tom Waits - "Pony" (En mästare in action.)
Fantomkänslor och en trippel konserter av renaste guld
Man har ju hört talas om människor vars amputerade lemmar kliar år efter de avlägsnats kroppen, men det här är sjukt. I söndags klippte jag av det rosa festivalarmband som Way Out Wests personal pyntat min handled med; nu har jag fantomkänslor i handleden. Det känns som om bandet fortfarande sitter kvar. Jag kommer på mig själv med att försöka rätta till det, bara för att inse att det är borta. Det är, för att citera min son, lite läskigt. Samtidigt är det väldigt häftigt, för det beskriver mina Way Out West-känslor utmärkt. Way Out West 2008 lär jag inte glömma i första taget, fantomkänslor eller inte. Det var storslaget att se och lyssna på alla band, hänga, skratta och ta en öl med vänner. Framförallt var det fantastiskt att komma så nära alla band.
Stort WOW-ögonblick 1: Fleet Foxes.
Stort WOW-ögonblick 2: Snick-snacket med Fleet Foxes gitarrist i väntan på Neil Young.
Stort WOW-ögonblick 3: När skivgris-Jimmy dödar en geting - med handen! Sånt imponerar.
Ja, jävlar. Jag längtar redan till nästa års festival.
Hursomhelst. För att stilla den värsta festivalbakfyllan köpte jag idag två konsertbiljetter. Första köpet var till eleganten och poeten Leonard Cohens konsert i Scandinavium, 12 oktober.
Sedan upptäckte jag till min glädje att Bon Iver kommer till Sverige. Glädje är för övrigt inte rätt ord - extas är bättre. Justin Vernon, som Bon Iver egentligen heter, gästar Pusterviksbaren (Göteborg) den 24 september. Efter att lyssnat mig lomhörd på hans makalösa debutalbum "For Emma, Forever Ago", och efter att ha sett en hel drös briljanta liveklipp med honom på dutuben, lovar konserten eufori. Och glädjetårar.
Dessutom är jag sedan i lördags ägare till en rykande het Okkervil River-biljett. Bandet gjorde en magiskt bra spelning på Way Out West och toppades endast av Fleet Foxes. Så, har du chansen, se dem! Okkervil spelar på Pustervik den 29 oktober.
Här: en trippel låtar av renaste guld, signerat (i tur och ordning) Leonard Cohen (U2), Bon Iver (& Bowerbirds) samt Okkervil River:
"Tower of song" - Leonard Cohen & U2
"Lovin's for fools" - Bon Iver & Bowerbirds
"Westfall" - Okkervil River
Way Out West - en summering av gåshud (långt inlägg att läsas och lyssnas på i portioner?)
Så här dagen efter en fantastisk festival funderar jag lite över hur man skall bedöma artisterna. Jag har kommit fram till att låta min kropp bestämma betygen; med andra ord baseras mitt tyckande om artisternas prestationer uteslutande på kroppsliga reaktioner. Närmare bestämt gåshud. Du kan nämligen inte argumentera med gåshud. Gåshud på armarna är bra. Gåshud på ben och armar är jävligt bra. Gåshud över hela kroppen kombinerat med tårar är magi. Festivalen har bjudit på många fantastiska spelningar, men för mig var det bara ett band som lyckades med det sistnämnda: Fleet Foxes.
Dag 1 (fredag):
För mig var fredagens - på förhand - mest intressanta artister: Okkervil River, The National, Sigur Ros och Iron & Wine. Här kommer en summering av de band jag såg:
---
Lightspeed Champion:
Lightspeed inleder festivalen. Jag ser enbart sista tjugo minuterna, och de är bra. En energisk och hes Devonte Hynes bjuder på en ambitiös show. Med "Galaxy of the lost" framkallar han festivalens första gåshud. Inget betyg, såg för lite.
---
Christian Kjellvander
En bra röst, utmärkt att dricka öl till.
---
Iron & Wine
Högt ställda förväntningar, som inte infrias. Sam Beams spelning är okej, inte mer. Han startar segt med jammiga nummer med ryggen mot publiken. Det är inte bara jag som blir uttråkad. Många lämnar spelningen. Först när han kör en skön reggaeversion av "Boy with a coin" höjs stämningen, publiken bjuds in. Låten därpå (som jag inte minns namnet på) är ännu bättre och ger mig antydningar till gåshud, men den risiga starten har tyvärr "dödat" min grundfeeling. Jag går strax efter, då han i nästa nummer återigen vänder publiken ryggen och jammar. Betyg: 2
Okkervil River
Återigen högt ställda förväntningar. Jag och fästmön parkerar näst längst fram vid scen; vi offrar hälsan för en optimal konsertupplevelse. Och det är det värt. För Okkervil infriar förväntningarna med råge. De spelar inte en enda dålig låt. I motsats till Iron & Wine rivstartar de konserten och får med sig publiken direkt. Sedan radar de upp hits som "Plus Ones", "For Real", "Our life is not a movie of maybe". Sångaren Will Sheff är briljant på scen. Bandet visar spelglädje. Publiken sjunger med. Totalt framkallar spelningen fem gåshudar på armarna, samt två benrysningar. Härligt!
Betyg 4+.
(Biljetterna till deras konsert på Pusterviksbaren i höst köptes direkt efter konserten. Missa inte den!)
---
The National
Mitt favoritalbum förra året var The Nationals "Boxer". I krocken mellan Nick Caves Grinderman och The National, var valet därför tämligen enkelt. Bandet (som ofta jämförs med Tindersticks, men som i mina öron låter minst lika mycket U2) triggar per omgående gåshuden med den briljanta "start a war" och jag kommer på mig själv att se Ian Curtis i sångaren Matt Berninger. Han är lång, smal och lite introvert i inledningen av konserten; han ser nästan förlägen ut. Men ju längre konserten lider, desto punkigare blir hans scenspråk. Och jävlar vad jag gillar det! Håren på armar och ben reser sig upprepade gånger. Främst under "Abel", "Mistaken for strangers", "Fake empire", "Squalor Victoria" och den underbart vackra "racing like a pro". Den svaga versionen av den givna gåshudslåten "Slow Show" drar ner betyget, men bortsett från det så var detta en jäkligt bra spelning.
Betyg 4.
---
Grinderman
Missar jag nästan helt. Men avslutande "Tupelo" är briljant.
---
Sigur Ros
Nu började, tyvärr, de åldrande benen ge sig till känna, värken var total. Därför kan jag inte bedöma Sigur Ros på ett rättvist sätt. Under konserten sitter jag mot ett matserveringsskrank och pustar bakom scen, för att sedan ta mig hemåt. Men det jag hör låter bra. Och en stor, fet gåshud lyckas islänningarna ändå åstadkomma med sin fantastiska "Hoppipolla", trots att jag, rent akustiskt, är helt av banan. Det ska de ha credd för!
-------------
Dag 2 (lördag):
Avslutningsdagens stora namn är naturligtvis för de flesta Neil Young. Så även för mig. Men, den konsert jag ser fram emot mest är faktiskt årets stora favorit: Fleet Foxes. Så det var först och främst dem jag siktade in mig på. (Även om skivgrisen Gonzo, med trixiga och sluga argument värdiga en dammsugarförsäljare, var på vippen att sälja in Håkan Hellström istället.)
---
José González
Kommer sent och hör bara sista två låtarna och inser att jag förmodligen missat en riktig skön spelning. Det låter jäkligt bra. Gåshudspotential, utan tvekan. Måste ses vid annat tillfälle.
---
Frida Hyvönen
Trots charm är Frida en besvikelse. Det låter tamt - det krävs mer krut utomhus. (Något som Jozé fixade tidigare under dagen, beväpnad enbart med en akustisk gitarr.) Sången är vek, ljudet dåligt, och blåsten gör inte saken bättre. Vid ett par tillfällen rycker det lite i skinnet, men gåshuden uteblir, tyvärr.
Betyg: 2.
---
N.E.R.D.
Det här är undantaget från "gåshudsregeln". N.E.R.D. handlar inte om gåshud. De handlar om party. Hip-Hop-stylee. Och visst blir det party. N.E.R.D gör en toksvängig spelning där publiken villigt låter sig dompteras av Pharell Williams. Jag med. Klart största röjet under hela Way Out West. Bra låtar: "Maybe", "Fly or die", "She wants to move".
Betyg: 4.
---
Fleet Foxes
Och så var det dags för årets favoritband. Redan när jag kommer in i Linnés tält får jag en bra feeling för Fleet Foxes. Något mer sympatiskt än att, som festivalens enda band, själva stå och rodda innan spelningen har jag svårt att tänka mig. Redan under soundchecken jublar publiken ett flertal gånger då välkända toner fyller tältet, vilket föranleder den ständigt leende sångaren Robin Pecknold att generat vifta mot publiken med budskapet att konserten-inte-har-börjat-än. Mot den bakgrunden är Robins öppningsreplik i konserten underbar: "I'll hope we'll live up to the soundcheck!".
Konserten då? Jo, den är alldeles underbar. Bäst, helt enkelt. Allt, allt, allt är så bra man hoppats. I motsats till vad jag (kanske) befarade innan konserten så svänger Fleet Foxes. Som fan! Jag har TOTAL gåshud från första till sista stund. Och vid tre tillfällen (minst) rinner tårar i smyg; jag känner mig som en teenybopper under Beatlemania. Klumpen i halsen är apelsinstor. Stämsången är så vacker att det inte går att värja sig. "White winter hymnal", "Mykonos", "English House" med mera är helt enkelt knäckande bra. Robin kör solo en underskön "Oliver James". Han tar i så det känns i hela kroppen. Det är magiskt bra!
Dagens Lassie: Efter konserten stöter jag på gitarristen i Fleet Foxes ute på festivalområdet. Han väntar på Neil Young. Jag går fram och ger honom på stående fot ett knippe superlativer, säger att bandet varit helt bäst och så vidare. Han blir uppriktigt glad, tackar, tar i hand. Sen snackar vi om hur grymt det skall bli att se Neil Young. Sympatisk kille. Och ett stort festivalögonblick.
Betyg: 5.
---
Håkan Hellström
Låter som vanligt bra, även på avstånd. "För en lång tid" får voluntärerna innanför Flaming Lips scen att spontandansa. Och det är väl ett betyg lika gott som gåshud, antar jag.
The Flaming Lips
Jag hoppar Håkan Hellström, och ställer mig istället längst fram inför Flaming Lips. Där står de öppet och hånar Håkan Hellströms pågående konsert. Trist. Sånt beteende suger lika mycket som festivalbesökare som försöker knuffa till sig ens plats. Efter det hjälper det inte att konserten rivstartar med en Wayne utrullandes i en gigantisk boll bland publiken. Det hjälper inte med konfetti och dansande teletubbies på scen. Och det hjälper definitivt inte att dissa publiken för att inte bjuda till. Nej, inte ens "Yoshimi battles the pink robot" hjälper, och det är illa. Så jag går.
Betyg: Tji Gåshud!
---
Neil Young
Det är storslaget att se Neil Young. Inget snack om saken. Han är på gott humör, och är stundtals jäkligt rolig. Eftersom jag föredrar hans akustiska låtar, så går jag dock inte igång förrän Neil plockar fram nylonsträngarna och spelar "needle and the damage done", "heart of gold" samt "old man". Gåshud. Gåshud. Och gåshud igen. Resten av konserten är bra till jävligt bra. Avslutande "Keep on rocking in the free world" är en suverän avslutning på en fantastisk festival.
Betyg: 4+.
// Anders
Idag blir en liten musiknörd 3 år
Min son sitter i köket. Han äter med nöjd min rostat bröd med Kalles Kaviar. Semantiken kring bröd är allvarliga saker för min son. Han föreläser för mig. Det är viktigt att förstå terminologin. Rostat bröd är "bröd", Polarkaka är "macka". Alla andra sorters bröd går under samlingsnamnet "smörgåsar". Föreläsningen roar mig såpass att jag - i vanlig ordning - springer efter mitt anteckningsblock, en liten svart Moleskine. Jag går in i rummet bredvid och letar. Inifrån köket hörs en bestämd röst.
- Pappa!
- Ja.
- Paappa!
- Jaa!
- Paaappa, itte spjinga iväg
- Jag kommer. Jag skall bara hämta en grej.
- Nej, kom tillbaaaka pappa, itte spjiinga ivä'g. Koom fram här, pappa!
Helt plötsligt känns det som om man är på audiens hos påven.
Jag går in i köket med anteckningsboken i handen. Påven sitter där, upptornad i en tripp-trapp-stol, ansiktet är täckt av Kalles Kaviar.
- Vaa skaa du göra, pappa?
- Jag ska skriva lite anteckningar.
- Oooj, vaa roligt!
Den på bloggen ständigt närvarande sonen, Elias, mannen som dagligen får mig att springa efter penna och papper, fyller 3 år idag. På grund av Way Out West-krock startade firandet i gryningen. "Ja må jag leva" har skrikits för full hals, paket har öppnats, omslagspapper har pulvriserats, godis har ätits. Och just nu käkar han sylt, med risifrutti till...
Grattis, Elias!
Dagens låt: "Happy Birthday" - Stevie Wonder
En smak av sommaren 1
Sommaren har varit härlig. Jag har lyssnat på mängder av ny och gammal musik, och fått nya favoritlåtar. Så without further ado: här kommer sommarmix numero 1, innehållande musiken som gjort de lata dagarna extra lata. (Och som vanligt hittar du spelaren i marginalen. Edit: Länk till blandbandet.)
Blandbandet "En smak av sommaren 1":
01. "Les Champs Elysées" - Joe Dassin (Den som inte blir glad av den här dängan måste vara rejält tjurig, eller Blåvitt-supporter på väg hem från Basel.)
02. "The Afterlife pt. 1" - Run On Sentence (Alldeles fräscht. Alldeles underbart.)
03. "A Horse With No Name" - America (Under många år trodde jag att det var Neil Young som gjorde den här ljuvliga låten. Det var fel. Synd att det inte är det, då hade jag kunnat höra den live på Way Out West.)
04. "Drowning in the sea of love" - Joe Simon (Fantastisk soullåt. Joe har en sån där trumpetliknande röst, ungefär som Louis Armstrong hade.)
05. "Our House" - Madness (Jävlar vad bra galningarna var. 'Our House'´funkar fortfarande - man blir glad liksom.)
06. "Highwaymen" - The Highwaymen (Travelling Wilbury's goes country. Kris Kristoferson, Willie Nelson, Waylon Jennings och Johnny Cash i en finstämd sak.)
07. "It's all over now, Baby Blue" - Bob Dylan (Maistro Bob när han är som bäst.)
08. "Sail Away" - Randy Newman
09. "Wake up everybody" - Harold Melvin & The Bluenotes (Detta är fantastisk, fantastisk, fantastisk soul. Lyssna på det sköra pianointrot, njut av rösterna. Nämnde jag att det är fantastiskt?)
Dagens tips: Leonard Cohen kommer till Göteborg
Närmare bestämt den 12 oktober. Konserten avnjuter man i Göteborgs hockey- och hästtempel Scandinavium. Biljetterna släpps den 12 augusti. Detta är strålande nyheter, en Cohenkonsert får man inte missa; i alla fall tänker inte jag göra det. Så medan jag mentalt hamrar in datumet för biljettsläppet, bjuder jag på några av kanadensarens guldkorn:
"Take this waltz"
"Sisters of mercy"
"Chelsea Hotel"
Mot åldrande finns inga botemedel
Dagens låt heter "Drifting" och framförs av Kansasgossen Andy Mc Kee. Om du gillar gitarrer, och bra gitarrister, så gillar du garanterat Andy. Killen är en virtuos på guran och förvandlar den till ett multiinstrument.
Lyssna och se honom briljera här!
Tillbaka till verkligheten
Jag hade tänkt skriva några rader om sommaren. Men formuleringsförmågan är begränsad. Orden vill inte lämna fingertopparna, de stannar i ofullständiga tankar och försvinner likt imma mot en glasruta; förmodligen för att jag inte skrivit på ett tag. Hursomhelst. Jag hade tänkt beskriva en fantastisk vecka i Lysekil, Bohuslän. Med båtturer, bad, P3 Sommar och framförallt - hav. (Där Elias-episoderna varit så många att jag får ta dem vid senare tillfälle.) En vecka i strålande till mycket strålande sol, där goda middagar, med havets läckerheter som bas, inmundigats tillsammans med svalkande viner av olika kulör.
Tillsammans med min minst lika musikintresserade svåger har jag suttit på sommarstugans veranda. Där har vi, beväpnade med ett glas rosé i ena handen och en ipod i andra, utbytt musiktips och njutit av den storslagna vyn som Gullmarsfjorden bjuder. Via en högtalare av äldre märke, har underbara toner från Dylan, Joe Dassin ("Les Champs Elysées"), Hidden Cameras, Harold Melvin & the Blue Notes ("Wake up everybody"), The Kinks, The Field Mice ("Sensitive"), letat sig ner och fyllt den vackra dalgången. Njutningen har varit total.
Jag har även motionerat. Pulsökningen har främst bestått i att jogga i en John Bauersk trollskog, samt att - med hjälp av en flugsmällare - döda getingar; vilka i sommar verkar ha haft identitetsproblem. De har varit som flugor. Bokstavligen.
Men nu är jag hemma igen. Och här hemma regnar det.
Det är ett par dagar kvar till Way Out West; uppladdad till max lyssnar jag på festivalartister och räknar ner - timmar, minuter, sekunder. Alldeles snart så är det äntligen dags. Dags för musikalisk eufori. Regnet som under gårdagen öste ner i dryga tjugo timmar har tagit en tillfällig (?) paus. Hoppas molnen är någotsånär urvridna nu, annars blir festivalen i Slottskogen en fuktig tillställning. Och jag som inte har några stövlar.
