kindofblue

För att laga en klassisk låt krävs flera saker, men jag har kokat ner ett recept baserat på tre kryddor som skiljer en bra låt från en fantastisk dito. I och för sig kan jag ibland, tillfälligt, falla för en låt då endast en av kryddorna är med i anrättningen. Men om kärleken skall bestå krävs att alla tre ingredienserna finns i grytan.

Dessa är:

1. Musiken. Detta är basvaran. Med musik syftar jag på melodierna. Jag har inga egentliga preferenser eftersom min smak är lika bred som Babbens bak. Det kan vara komplexa melodier med kreativa infall, raka och enkla och popbarnsliga alster att hoppa i takt med, melankoliska att kontemplera till, hårda, mjuka, aggressiva, sexiga, rebelliska ... allt fungerar. Bara det är bra. En bra låt är en bra låt är en bra låt, liksom. Det är det som skiten ytterst handlar om. Vad som sedan anses vara bra musik/melodier är däremot en rövdelare jag inte tänker ge mig in på. Men här är några av mina favoritlåtskapare, med betoning på skapare: The Beatles, The Rolling Stones, Pixies, Love, Björk, Tindersticks, Pink Floyd etcetera...

 

2. Rösten. Den behöver inte vara vacker, snarare är det oftast en nackdel. Däremot måste rösten, jag upprepar: måste, väcka känslor och vara äkta. Den skall vara det den sjunger. Den måste förmedla att det är på riktigt, att det är sanna, gärna självupplevda, känslor. Det ger den nödvändiga nerven åt texten. Ett bra exempel på vad jag menar är punken. Där förväntas inte några Pavarottitoner, utan snarare primalskri. Punkrockare får därför äktheten på köpet, bara genom att vara punk. Jag är av naturen svag för hesa och desperata röster, men även Dylans och Hellströms mer gälla pipor fungerar. Det viktigaste är som sagt känslan rösterna förmedlar. Exempel på sångare med nerv: Antony Hegarty, Jim James, Ben Bridwell, Bill Callahan, Billie Holiday, Stuart Staples, Nick Cave, Elliott Smith, Shane MacGovan, David Eugene Edwards och många andra, för ögonblicket, förbisedda vokalister.

 

3. Texten. Kanske den viktigaste ingrediensen för mig. Texten är låtens själ. Utan de rätta orden får ingen låt, hur trallvänlig melodin än är, mig att sjunga med. Och skulle jag mot förmodan frångå detta påstående, så sjunger jag inte med någon längre tid, och jag kommer garanterat förneka minst tre gånger innan tuppen gal att jag någonsin kunde de infantila textraderna. Alternativt skyller jag på tillfällig sinnesförvirring. Bra texter gör att gamla låtar alltid känns nya. Det är den avgörande skillnaden. Här är några textförfattare med extra fint bläck i pennan: Bob Dylan, Leonard Cohen, Sufjan Stevens, Townes Van Zandt, Morrissey, Nick Cave, Håkan Hellström, Fish (Marillion), Roger Waters, Frank Zappa.

Exempel: Why don't you find out for yourself - Morrissey

Jag har bevittnat ett mirakel och det stavas Band Of Horses.

Efter en tids promenad i skärselden, utan konsertbiljett som jag var, fick jag alltså tag på den åtråvärda biljetten (via Nina och framförallt: via Mats - tack Mats!).

Med förväntningar uppbyggda till bibliska höjder var förutsättningarna för ett antiklimax maximalt. Orimliga förväntningar - vilka de än må vara - fungerar ju så. Man kan bara bli besviken. Men att verkligheten sällan når upp till ens dagdrömmerier är en sanning som verkligen kom på skam igår. Band Of Horses överträffade nämligen alla förväntningar. Med råge.

Efter andra låten ber Band Of Horses sångare, Ben Bridwell, om ursäkt för sin plågade röst. En röst som han säger låter som om mammutar hade sex på ett besvärligt sätt. Ursäkten är obefogad. För han river av låtar som Ode To Lrc, Is There A Ghost och No Ones Gonna Love You med samma tonsäkra, perforerande stämma som man vant sig höra hemma vid skivspelaren. Det är fullständigt briljant.

Det är mäktigt att se dem. Fyra killar på led på en liten trång scen med gitarrer och bas, stora skägg, tatueringar, flanellskjortor. De drar upp gitarrmattor som är tjockare och mer välknutna än persiska mattor. Alla låtar är lika bra eller bättre än studioversionen. Wicked Gil, First Song är alla små mästerverk. Funeral är ren magi. Det är knappt man tror det är möjligt att ett band kan ha så många monsterlåtar efter bara två plattor. Men Band Of Horses har det. De har inga dåliga låtar, inga trötta passager. Konserten är komplett. Briljant. Magisk.

Den är ett mirakel.

Jag har sett en konsert så perfekt, så överväldigande att jag nästan inte med ord kan beskriva hur mäktig upplevelsen var. Jag har sett (och framförallt hört) något utöver det vanliga, något exceptionellt. Jag har varit med om ett stort ögonblick. Jag har bevittnat själva anledningen till varför man går på konsert. Anledningen till varför en konsert alltid slår att lyssna på sitt favoritband i hemmets lugna vrå.

Ölfryntlig, glad och uppspelt gick jag hem i natten med ett stort leende och med Band Of Horses på högsta volym i iPoden för en encore. Nöjd, att kunna uttala orden:

"Jag var där!"

Återigen: Tack, Mats, för att du gjorde det möjligt!

Betyg: 10/10


Band Of Horses på MySpace

Jaaaaaaa!!!!! Jag fick precis tag på en biljett till Band Of Horses konsert på Sticky Fingers i kväll. En otrolig vändning efter en hel dags undvikande av tidningar, bloggar och annat som skulle kunna påminna mig om min biljettlösa status. Men, nu har jag alltså en biljett. En biljett som enligt alla rykten var omöjlig att få tag på. Helt otroligt.

Mirakel sker!

Tack som fan, Nina!

... är utan tvekan en låt att digga!!!

Enligt mig var Spoons platta Ga Ga Ga Ga en av förra årets bästa. Den platsar utan tvekan på min Topp 10-lista. Dessutom är Texasbandets tidigare album minst lika bra. Så, har man missat dem finns massor av bra musik att hämta.

Här är "I Summon You" från det utmärkta albumet Gimme Fiction.

Efter att ha blivit överväldigad av skivtipsen det senaste dygnet på Skivgrisen känner mig manad att återgälda. Så, här kommer några av mina upphittade guldkorn. I alla möjliga genrer.

Flogging Molly - Float 
Regnar det i Californien? Kan man lira irländskt i LA? Ja, tydligen! Los Angelesbandet Flogging Molly har släppt en tokbra platta som i sina bästa stunder är uppe och tafsar på The Pogues höjder.

Eels - Meet the Eels: Essential Eels Vol 1
Allt Eels gör är bra. Den här samlingsplattan är beviset. Ett unikt band med ett unikt sound. Mark Oliver Everett är genial. Punkt.

Laura Marling - Alas I cannot swim
Bara 18 år. Men Laura har massor av talang. (Hennes Myspace.)
 
Bon Iver - For Emma, Forever Ago 
Nu tjatar jag...men, detta är en riktigt bra platta i genren lågmäld Indie.

Black Kids - Wizard of Ahhhs
Indie/dans/rock. Ung musik som inte får mig att känna mig gammal. Om Håkan Hellström varit tjugo och amerikan och med i ett band hade det kanske låtit så här?!

Seabear - The Ghost That Carried Us Away
Ännu ett isländskt fenomen. Där Sigur Ros trampar runt i kulisserna. Easy listening. Stämsång med kreativ instrumentation och slingrigt härliga melodier.

Det får räcka så ... så länge.

Låter nästan lite Chris Cornell om Scott Matthews. Inte illa!
Dagens låt heter Elusive. En finstämd liten sak...