kindofblue

Uppfostran är inte lätt. Uppbackad av barnpsykologen Jesper Juuls bok "Här är jag, vem är du?" har jag senaste tiden anammat en del nya idéer om hur man tar sig ur tjatsituationer. Tanken är enkel. Säg nej, max en gång, och förklara varför du säger nej. Var tydlig. Ignorera sen barnets vädjanden. Men... frågar sig vän av ordning: känner sig inte barnet avvisat då? Jovisst, det är liksom tanken. Detta har visat sig fungera bra. Tills nu - när boomerangeffekten börjar ge sig tillkänna ... vilket nedanstående vardagshistoria exemplifierar.

Jag sitter vid köksbordet. Bredvid mig sitter Elias. Han äter frenetiskt ur en skål med yoghurt och müsli. 

"Elias! Vill du ha lite mer yoghurt?"
"Vaa saa duu?"
"Jo, jag frågade om du vill ha lite mer yoghurt."
"Jaa höö ittte vaa du säjjer ... jaa haa ingeen aaning!" 

Elias slår dramatiskt, och flinande, ut med händerna; inte helt olikt en italiensk fotbollsspelare som precis sparkat ner motståndarlagets stjärna.

"Yoghurt, sa jag!"
"Vaa? ... jaa försååå itte vaa du säjje!", säger han och himlar med ögonen.
"Men, hörru ... du hör väl visst vad jag säger?", försöker jag utmattad.

Han tittar avmätt på mig och lyfter aristokratiskt på ögonbrynen.

"Dee speelaar inge rooll!".

Dialogen ovan är en transkript, väsentligt nedkortad. I verkligheten är den tio gånger längre.

Umgänget med ett litet barn kan i många avseenden liknas vid det man har med senila människor. Det finns en stor dos monotoni i samtalet. En "viss" upprepning. Mycket Sisyfos. Ibland blir dialogon rena parodin på Abbot och Costello, vilka också hade den kommunikativa repeatknappen väl intryckt. 

Men det finns en viktig skillnad mellan barnet och den senile (bortsett från antalet kaffekoppar per dag, andelen äkta tänder och en osund vurm för Lasse Berghagen): Barnet vet om att det upprepar sig, den senile har inte en susning. 

Dessutom är barnets upprepande en spegelbild av dig som förälder. Det är en verbal boomerang (i det här fallet med courtesy of Jesper Juul). Det är nämligen dina ord och fraser som upprepas. Elias filter för sina föräldrars, mer eller mindre lyckade, nyckelfraser för uppfostran är nästan kusligt effektivt. Allt fångas upp. "Sluta" och "lägg av!" kommer från mamma. Från mig har han snappat upp charmiga uttryck som: "Det hjälps inte!", "Jag har ingen aning!", "Det spelar ingen roll", "Va? Jag hör inte vad du säger när du talar med nappen i munnen.". Det sista har han modifierat till ett högdraget "Va? Vaa saa duuu?"..."Jag hööö itte vaa du sääjer".

Tack så hemskt mycket, Jesper!

---------

Idag är världens bästa låt "Nobody's Baby Now" med Nick Cave. Lyssna här!

Idag var jag sekunder från total förnedring. 

Jag och min son Elias beger oss till biblioteket. Jag har tänkt låna några album jag är nyfiken på, och som "saknas" i samlingen. Elias är dock en aning jovialisk, så innan vi går in tar jag ett pedagogiskt snack med den upprymde treåringen. "Man får inte skrika och gapa inne på biblioteket", säger jag, "man måste viska, så att man inte stör alla människor som sitter och läser". "Nu testar vi, Elias. Kan du viska?". "Jaaa kan viska ... man måste tala tuust på bibbloteket", får jag till svar, föredömligt lågt. "Just det, det är bra!" nickar jag.

Vi går in.

Väl inne parkerar jag barnvagnen vid skivhyllorna. Det roar inte Elias. Han klättrar ur barnvagnen. Han vet att det längre bort i lokalen finns barnböcker och pussel (hans två favoritsaker i hela världen), så han ignorerar omgående vårt samtal en minut tidigare om viskandets fördelar på bibliotek. Med tordönstämma förkunnar han att "JAAA VILL LÄSA BOK ... PAPPAA". Vartenda huvud på biblioteket vänds nu mot mig, hans pappa. Jag ler urskuldande. Utsattheten som småbarnsförälder är som störst på platser och tillfällen som bibliotek, bröllop och begravningar, så jag låter jag honom bestämma dagordningen. Tjugo sekunder senare sätter han sig ner på en snurrstol bakom mig med en bok om Mulle Meck. Han flinar förnöjt. 

Då ger sig min mage till känna.

Stressen över sonens tillfälliga maktposition kombinerat med en väl tilltagen frukost ger mig inget val. Jag styr stegen mot bibliotekets toalett, men blir omgående stoppad av tordönstämman. "JAG KAN ITTE GÅÅ NUU, PAPPA...MÅSTE LÄSA KLART."

Jag väntar medan Elias, med sedvanlig frenesi, bläddrar igenom boken.

"Nuu ee jaa klar", ropar han till sist. Vi börjar gå mot min frälsning. Jag baxar in barnvagnen på handikapptoaletten, lyfter in sonen och konstaterar att dörren inte har vanligt lås, utan är en sån där dörr som stängs genom att man drar upp handtaget. Jag tänker flyktigt att det inte är bra. En klok tanke skall det visa sig.

Jag sätter mig. När jag är mitt i akten lägger min son märke till de rödfärgade "roliga" knapparna som sitter innanför dörren. En knapp, precis vid handtaget och en vid golvet. Lättåtkomliga larmsignaler, lättöppnade dörrar och treåringar, samt en hjälplös pappa mitt i toaakten är en livsfarlig kombination. Den lämnar mig i en något prekär situation. 

Elias tittar på knappen, sen på mig. Han ger mig ett lurigt leende.

På en millisekund inser jag faran och ropar i vild panik "NEEEJ ... INTE... TRYYCKA ... PÅ ... KNAPPEEN...". Men det är försent. Elias trycker på knappen och öppnar blixtsnabbt dörren; när han hör diskanten i min röst tror han att vi leker "jage" och sätter därför, kiknande av skratt, full fart ut i biblioteket.

Kvar sitter jag.

Med öppen toadörr och ett tjutande toalettlarm.

Fem sekunder senare är jag torkad, klar och har byxorna rekorderligt påsatta.

Två sekunder senare dyker en bibliotekarie upp.

Pheeew.

Dagens låt: "Close Call" - Rilo Kiley

Min son sitter i köket. Han äter med nöjd min rostat bröd med Kalles Kaviar. Semantiken kring bröd är allvarliga saker för min son. Han föreläser för mig. Det är viktigt att förstå terminologin. Rostat bröd är "bröd", Polarkaka är "macka". Alla andra sorters bröd går under samlingsnamnet "smörgåsar". Föreläsningen roar mig såpass att jag - i vanlig ordning - springer efter mitt anteckningsblock, en liten svart Moleskine. Jag går in i rummet bredvid och letar. Inifrån köket hörs en bestämd röst.

- Pappa!
- Ja.
- Paappa!
- Jaa!
- Paaappa, itte spjinga iväg
- Jag kommer. Jag skall bara hämta en grej.
- Nej, kom tillbaaaka pappa, itte spjiinga ivä'g. Koom fram här, pappa!

Helt plötsligt känns det som om man är på audiens hos påven.

Jag går in i köket med anteckningsboken i handen. Påven sitter där, upptornad i en tripp-trapp-stol, ansiktet är täckt av Kalles Kaviar.

- Vaa skaa du göra, pappa?
- Jag ska skriva lite anteckningar.
- Oooj, vaa roligt!

Den på bloggen ständigt närvarande sonen, Elias, mannen som dagligen får mig att springa efter penna och papper, fyller 3 år idag. På grund av Way Out West-krock startade firandet i gryningen. "Ja må jag leva" har skrikits för full hals, paket har öppnats, omslagspapper har pulvriserats, godis har ätits. Och just nu käkar han sylt, med risifrutti till...

Grattis, Elias!



Dagens låt: "Happy Birthday" - Stevie Wonder

Min son, Elias, går igenom någon slags rädslefas just nu. Och det minns man ju hur det var. Som liten var jag livrädd för en liten plasttomte som alltid stod vid julgranen; han hade intryckt näsa och såg elak ut. Så jag förstår min son, det gör jag.

Däremot kan det ibland vara svårt att förstå vad som är läskigt för en tvååring. Att vissa saker skrämmer (som mörker) förstår man, andra (som introt till valfri tecknad film) inte.

Sedan en dryg månad tillbaka sover Elias på soffan. Sitt rum vill han inte gå in till om kvällen. Därinne bor Coco. Coco är en liten pojke, Elias alldeles egna Mållgan skulle man kunna säga, med den skillnaden att Coco är ond och "liite läskiig". Coco rosslar fram ett "whooöö", berättar Elias och skrämmer upp sin mamma, som också är tämligen lättskrämd. Dessutom står Coco ofta bakom den långa gardinen och "skriver". Hur nu det kan vara skrämmande.

Under EM-fotbollen har en ny rädsla avlats fram - muskler. "Pappa stänga aav teveen ... dom har muskler!". Kommentaren är rolig och förolämpande på samma gång. Dels för att den är bisarr, dels för att den antyder att hans fars kroppsbyggnad är av det vekare slaget.

Rädslefasen gör även dagislämningarna jobbiga för tillfället. Det är inte som förr, då alla barn utom Elias (totalt likgiltig över separationen) vinkade hejdå i fönstret. På väg in genom dörren gnyr han fram att han inte vill gå till dagis, han vill vara med pappa istället. Han hänger likt en apa runt halsen. Han kramar mig hårt hårt med sina mjuka barnarmar, hans stora blå ögon säger: "jag litar på dig, pappa!". Munnen säger: "Inte gå ifråån mig pappa ... pappa inte gå".

"Pappa måste", svarar jag, "men jag kommer tillbaka sen ... jag lovar".

Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

Cat Stevens - Father and Son

Fredag morgon och strålande solsken. Klockan är sju.  In i sovrummet tassar sonen med ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden. "Vill du ha en ööl...paaappa?". "Ehh..kanske senare", skrattar jag. "ÖÖL...PAPPA!", fortsätter han. Leendet är som bortblåst. "Men, man dricker inte öl på morgonen", försöker jag. "ÖÖÖL!". "Okej, okej, jag lovar att dricka öl, SEN, när du kommer hem från dagis". Min son nickar förnöjt. "Pappa dricka ööl ... sen", säger han och troppar iväg ut ur rummet.

Ikväll blir det fest ... tydligen. 

Dagens låt:

Drive-By Truckers - Daddy Needs A Drink

Visste du att ekorrar äter leverpastej? Inte jag heller. Men det fick jag veta igår när jag bytte blöja på min son. I vanlig ordning stod sonen inne på sitt rum med sitt tolv bitars Kalle Ankapussel. Ett pussel han lärt sig utantill, och som han smackar ihop på samma slöa och lära-sig-utantill-coola sätt man varje jul ser Karl-Bertil Jonsson hantera postsorteringen på. Han är så djupt inne i pusslandet att han inte märker av den odör som långsamt fyller det femton kvadratmeter stora rummet. Efter ett tag gör jag det. En arm av fekalier letar sig ut till vardagsrummet, och till min näsa, där jag intet ont anande sitter och läser om den bisarrfula Pinocchiostaty de förfulat Borås med.

Jag går in till sonen.

"Har du bajsat", frågar jag. "Naaee..inte bajsat", säger han. (Varför barn, trots översvallande bevis, ljuger om sin avförings vara eller inte vara, är för mig ett av livets stora mysterier. Förmodligen handlar det om att de inte har tid att bekymra sig över sådana petitesser. På sätt och vis är "naee..inte bajsat" blöjbarnets motsvarighet till när Jesse Ventura säger "I ain't got time to bleed" i filmen Rovdjuret) Efter ett tag ger han med sig, följer med till toaletten, och låter mig göra det som måste göras. Medan han ligger där i en stinkande spreadeagle säger han: "pappa äta bajs!". Varför han väljer att bita den hand som torkar honom är oklart, men det leder till en intressant diskussion om vad som kan tänkas få honom att tro att jag skulle tycka det är gott. Han kiknar av skratt. "Naee, pappa inte äta bajs...det smaakar inte gott...tordyvlar äter bajs". Det sista är, faktiskt, sant. Kunskapen har han inhämtat från en Vad Äter Djuren?-bok som han läser hos mormor. "Ekorrar äter inte bajs", fortsätter den lille professorn sitt anförande, "ekorrar äter leverpastej."

***

Under torsdagen deltar jag i ännu en förnedrande (dels i betydelsen av ens eget oundvikliga åldrande, vilket innebär långsamma och skadebenägna ben, och dels i betydelsen resultatmässig förnedring) korpmatch i fotboll. Efter matchen går jag med mina fotbollskamrater till Kometens innergård för en öl. Jag väljer detta samkväm istället för att följa med min vän musikkritikern till Pusterviksbaren, för att se det gamla indiebandet Television Personalities. Detta visar sig vara ett klokt val. Musikkritikern ger dagen efter konserten en överkorsad tidning, och beskriver upplevelsen som en tragisk uppvisning i mänskligt förfall. Sångaren Daniel Traceys liv är en parallell till Kevin Rowlands i Dexy's Midnight Runners. Redan efter fem låtar ber Tracey publiken om ursäkt; han säger att de förtjänar mer för de 140 kronor de betalat. Basisten har lämnat scenen och ligger bredvid och spelar. Tracey berättar för publiken att han har dricker för mycket, men att han skiter i vilket. Han hånar sina bandmedlemmar. Då och då låter han undslippa sig ett litet upplyftande "fuck off" till sina medmusikanter, en tvivelaktig moralboost kan man tycka.

Själv sitter jag, som sagt, med vänner på den oglamorösa innergård som Restaurant Kometen erbjuder, ett stenkast från Hedens grusplaner. Vi diskuterar musik och fotboll. Jag har iPoden med mig. Jag låter denna vandra laget runt. I tur och ordning lyssnar vi på Bon Iver (vilket uppskattas storligen), Fleet Foxes, Dylancovers från I'm Not There och Cohencovers från soundtracket till I'm Your Man. Jag och David konstaterar sorgset att vi båda missar Leonard Cohens konsert i Köpenhamn, samtidigt som vi oroar oss för att detta kan vara sista chansen. Jag och förskoleJohan (prefixet "förskole" har någon extremt kreativ person försett Johan med eftersom att han arbetar som förskolelärare; nu kan han inte bli av med det) diskuterar Dylancovers kontra Dylanoriginal. Vi är oense. Jag är av åsikten att det finns låtar i hans katalog som gjorts bättre av andra, till exempel av Hendrix och Antony Hegarty (vars version av Knockin' On Heavens Door, faktiskt, fick mig att uppskatta låten, på riktigt). FörskoleJohan håller inte med. Han är en renlärig Dylanist och har inga andra gudar jämte Dylan (möjligen Brian Wilson). Han säger att ingen kan vara bättre på att vara Dylan än Dylan själv. Och det låter ju rimligt. Men jag är inte säker; åtminstone inte när jag hör det här:

Jag och Elias är ute och går. Det är vackert väder. Den blå himlen bryts endast av en vit jetstråle från ett flygplan. Den senaste tidens gynnsamma väderlek har gett honom en ny hobby: flygplansspotting. "Där", ropar han glatt när han får syn på planet, "titta flygplanet pappa!". Han stannar upp och tittar uppfordrande på mig; nu kräver han att jag bekräftar hans spotting."Ja, där är ett flygplan", svarar jag lojt. Han tittar misstroget på mig och upprepar orden "ett flygplan pappa". Han tittar åter på mig, nu med en granskande blick. "Mmm, ett flygplan", svarar jag för andra gången, denna gång med - om möjligt - ännu mindre engagemang. 

Elias märker naturligtvis att mitt intresse för planet inte riktigt synkar med hans. Därför lutar han sig irriterat framåt, samtidigt som han gör sin arga-pappa-imitation (vilket innebär nerdragna ögonbryn och en hårt spänd mun) och skriker "FLYGPLAN!!". Jag inser att vi inte kommer gå en meter till förrän jag visat flygplanet vederbörlig uppskattning. "JA, OOOJ, VILKET FINT FLYGPLAAAN", säger jag, överdrivet artikulerat och upphetsat. Elias ser nöjd ut. "Va fräckt", konstaterar han.

Vi fortsätter att gå. Efter några meter får han syn på månen, vilket leder oss in på hans andra hobby: månspotting. Han stannar återigen och viftar ivrigt med händerna mot himlen. "TITTA PAPPA, MÅNEN". "Ja där är den", svarar jag. "Månen, pappa", upprepar han. "Ja, där är den", svarar jag. Och så där håller vi på. Han säger: "månen", och jag svarar: "ja, där är den". Vi upprepar proceduren sisådär tio gånger. Till slut vänder han sig mot mig med ett milt leende och en inövat pedagogisk min. Sedan talar han till mig med ett tonläge som man normalt bara hör på förskolor:

"Pappa ... kan du säga måne?"



Dagens låt: Iggy Pop - "Lust For life"

Min tvåårige son, Elias, gillar tre saker: fotboll, böcker och musik. Framförallt musik. Han älskar att sjunga, och antalet memorerade låttexter börjar bli tämligen imponerande. Men det räcker inte att bara lära sig texter och melodier. Elias ägnar stor möda åt att hitta alternativa sätt att framföra låtarna på. (Ungefär som The Beatles gjorde under sin tid i Hamburg.) Just nu är han inne i en Ramones-fas. Eller kanske beror hans nya sångstil på att han ofrivilligt överdoserat The Replacements. Hursomhelst. Bä bä vita lamm har aldrig låtit så rå och oproducerad som nu när Elias marscherar runt vardagsrumsbordet och skriker ut "heldagssfock* åt faar, Å söndassjool åt MOOR", samtidigt som han hytter med händerna ovanför huvudet som valfri huligan i wiseguys eller firman.

Dagens låt: Bastards of the Young med The Replacements

*Att han sjunger "helgdagsfock åt far" är i sig stor humor. Det är som en slags freudiansk felsjungning för att hjälpa farsan att komma till. Man tackar.

Det är måndag morgon i Göteborg. Snön är försvunnen och allt har återgått till det normala; den vita klädedräkten är utbytt mot mer traditionsenlig grå. Det är regnväder och fiskmåsar. Nu saknas bara lite fotbollsungar och tyska turister, sen är inte långbord, räkfrossor och salta bad långt borta.

Min son gillar inte att bada. Framförallt avskyr han att blöta ner håret då det är synonymt med obligatorisk schamponeringsprocedur; vilken innebär att utspätt schampo av märket Bamse plågar de oskyldiga blå ögonen. Något som skulle kunna undvikas om det unga barnet förstod sitt eget bästa och lutade huvudet bakåt istället för - i panik - framåt. Men jag förstår honom. Man behöver inte hypnos för att själv minnas alla barndomens badrumstrauman där diverse tvållösningar med noggrannhet färgade ögonvitorna vackert rosafärgade. Bara tanken på att ofrivilligt utsättas för shamponering föranleder därför ett ivrigt upprepande av orden: "Jag behöver inte tvätta håret" och "Jag behööver inte baada".

Under söndagskvällen tittar den tvåårige vattenfobikern på katastroffilmen The Flood tillsammans med sina föräldrar. Som namnet antyder handlar det om vatten. Londons innerstad ligger pyrt till då en elakartad och irrationell storm skickar höghushöga Nordsjövågor i riktning mot Themsen. En bit in i filmen flyter liket av en medelålders man fram på en övervattnad gata i Londons centrum. Min son ser detta och tolkar synintrycket utifrån sina egna erfarenheter: "Han skulle inte badat!".


Här: "The Flood" med Soundtrack Of Our Lives.

De flesta tycker om barn. Särskilt populära tycks tvååringar vara. Den allmänna uppfattningen är densamma oavsett vem man frågar. Tvååringar är gulliga, skrattar mycket och bjuder på sig själv. Kort sagt anses de vara glädjespridare sådär i största allmänhet. Och det låter ju trevligt. Men det är inte hela sanningen. Inte på långa vägar, faktiskt. För skrapar man lite på ytan på den genomsnittlige tvååringen så framträder en helt annan, och mindre smickrande bild.

Bakom den leende och levnadsglada fasaden huserar nämligen en ond liten varelse. En miniatyrsadist som ägnar stor del av sitt liv med att minera vardagsrumsgolv med diverse legobitar och klossar. Dessa placeras ut med en diabolisk noggrannhet. Syftet är att tillfoga deras föräldrar största möjliga skada. När föräldrarna sedan hoppar omkring på ett ben, skrikande av smärta, så skrattar tvååringen både högt och rått åt förälderns olycka. Vissa kanske faller för det kluckande skrattet och de mysiga mjölktänderna. Men inte jag. Jag ser igenom dreglet. Jag ser ondskan bakom.

En sådan tvååring bor hemma hos mig. Och hade det inte varit för att vi har samma musiksmak så hade hans vardagssadism kunnat bli ett problem för vår relation. Men, nu har vi som sagt samma smak när det kommer till musik, och musik förbrödrar. Tur för honom det.

Här är en gemensam favoritlåt. If I Had Eyes - Jack Johnson