Nära ögat ...
Idag var jag sekunder från total förnedring.
Jag och min son Elias beger oss till biblioteket. Jag har tänkt låna några album jag är nyfiken på, och som "saknas" i samlingen. Elias är dock en aning jovialisk, så innan vi går in tar jag ett pedagogiskt snack med den upprymde treåringen. "Man får inte skrika och gapa inne på biblioteket", säger jag, "man måste viska, så att man inte stör alla människor som sitter och läser". "Nu testar vi, Elias. Kan du viska?". "Jaaa kan viska ... man måste tala tuust på bibbloteket", får jag till svar, föredömligt lågt. "Just det, det är bra!" nickar jag.
Vi går in.
Väl inne parkerar jag barnvagnen vid skivhyllorna. Det roar inte Elias. Han klättrar ur barnvagnen. Han vet att det längre bort i lokalen finns barnböcker och pussel (hans två favoritsaker i hela världen), så han ignorerar omgående vårt samtal en minut tidigare om viskandets fördelar på bibliotek. Med tordönstämma förkunnar han att "JAAA VILL LÄSA BOK ... PAPPAA". Vartenda huvud på biblioteket vänds nu mot mig, hans pappa. Jag ler urskuldande. Utsattheten som småbarnsförälder är som störst på platser och tillfällen som bibliotek, bröllop och begravningar, så jag låter jag honom bestämma dagordningen. Tjugo sekunder senare sätter han sig ner på en snurrstol bakom mig med en bok om Mulle Meck. Han flinar förnöjt.
Då ger sig min mage till känna.
Stressen över sonens tillfälliga maktposition kombinerat med en väl tilltagen frukost ger mig inget val. Jag styr stegen mot bibliotekets toalett, men blir omgående stoppad av tordönstämman. "JAG KAN ITTE GÅÅ NUU, PAPPA...MÅSTE LÄSA KLART."
Jag väntar medan Elias, med sedvanlig frenesi, bläddrar igenom boken.
"Nuu ee jaa klar", ropar han till sist. Vi börjar gå mot min frälsning. Jag baxar in barnvagnen på handikapptoaletten, lyfter in sonen och konstaterar att dörren inte har vanligt lås, utan är en sån där dörr som stängs genom att man drar upp handtaget. Jag tänker flyktigt att det inte är bra. En klok tanke skall det visa sig.
Jag sätter mig. När jag är mitt i akten lägger min son märke till de rödfärgade "roliga" knapparna som sitter innanför dörren. En knapp, precis vid handtaget och en vid golvet. Lättåtkomliga larmsignaler, lättöppnade dörrar och treåringar, samt en hjälplös pappa mitt i toaakten är en livsfarlig kombination. Den lämnar mig i en något prekär situation.
Elias tittar på knappen, sen på mig. Han ger mig ett lurigt leende.
På en millisekund inser jag faran och ropar i vild panik "NEEEJ ... INTE... TRYYCKA ... PÅ ... KNAPPEEN...". Men det är försent. Elias trycker på knappen och öppnar blixtsnabbt dörren; när han hör diskanten i min röst tror han att vi leker "jage" och sätter därför, kiknande av skratt, full fart ut i biblioteket.
Kvar sitter jag.
Med öppen toadörr och ett tjutande toalettlarm.
Fem sekunder senare är jag torkad, klar och har byxorna rekorderligt påsatta.
Två sekunder senare dyker en bibliotekarie upp.
Pheeew.
Dagens låt: "Close Call" - Rilo Kiley
Ännu ett kapitel i vårt kära ämne. Skitroligt! Vilken stressade situation! Först bli risig i kistan å hur man ska lösa d med barn å kärra. Sen den något handikappande sitsen på sitsen. Dom små håller en allert. Du kan tänka dig vilken story som fladdrat runt i tätorten med omnejd om bibliotekarien hade kommit lite tidigare.
Jag skaratta så jag kikna när jag läste det: Min fru var med om liknande händelse för några år sen när jag stod i en matkö o en överlycklig dotter springer ut ur toaletten, kvar sitter en hjälplös fru rakt framför matkön. Som den trogne o pålitlige man jag är låtsedes jag givetvis att jag aldrig sett dem förut.
Snart dax att byta namn på bloggen?? Vad sägs om SKITGRISEN!!! Helt underbar läsning, din son har ett fantastiskt sinne för humor. Man skulle för att citera din son kunna säga att han e en "lustig man"
HURSOMHELST nu har jag en ny dator som förhoppningsvis funkar så jag oxå får vara med och kommentera.
TP: Ett outtömligt ämne. Och, ja, jag kan mycket väl tänka mig hur snacket hade gått. DET hade varit handikappande, och eftersom jag normalt besöker bibblan 4-5 ggr i veckan kan jag bara föreställa mig bibliotekariernas tisslande och pekande i smyg vid mina framtida besök. Nightmare...
Jonas: Kul att du gillade storyn. Det gör jag med, nu så här i efterhand när allt trots allt gick vägen. Men det var svettiga fem sekunder:) Och det är klart du förnekade din frus pinsamheter. Inte ska du dras ner i skiten också?!
Gonzo: Tackar! Ingen dum idé men jag föredrar att smyga ut skitinläggen. Liksom i verkliga livet, är det Mer effektivt:) Elias är lustig gosse. Som ger sin far stuff att skriva om. -- Kul med datorn - betyder det höjdbloggfrekvens månne?
Vansinngt rolig situation, påminner lite om Copps med handbojan och peruken sittandes på huk i lingonspåret, kan aldrig få nog av detta alldagliga ämne Anders, mera, mera, krysta !!
Copps skulle givetvis vara med k, svengelskan förvirrar en gammal man ibland.
Nu nämner du en av mina favoritscener, av min svenska favoritregissör. Ett gott betyg, tycker jag:) Och visst kommer det mera skitsnack. Det är oundvikligt med en treåring in da house!
Hahaha, underbart! Andras barn är verkligen en outsinlig källa till underhållning.
Kommer att tänka på min bästa väninnas fyraåring (som btw alltid ska "gå myrsteg" så fort man har bråttom någonstans). Han har en uncanny förmåga att säga fel saker i fel situationer. Härom dagen på Ica förkunnade han högt och ljudligt att "Soc (som i socialtjänsten) kommer om tar oss om vi får äta för mycket godis".
Vilken fin ny profilbild förresten!
Alice; Visst är de! Tycker om att skriva ner anekdoterna. (Bättre än att jag blir en far som envisas dra samma storys varje släktmiddag, till en exponentiellt ökande genans för Elias.) Kul att ha i framtiden kan tänka. Bra komplement till fotoalbum.
Haha. Ja, man skall akta sig för soc. Guldcitat!
Tack så mycket!
Du torkade dig iaf, det hedrar dig! Som far till fyra barn, varav ett faktiskt heter som pojken i denna roande historia, känner jag igen hastigheten med vilken dylika situationer kan uppstå. Ena sekunden är allt frid och fröjd, men i nästa förbyts allt till totalt kaos och stundande förnedring. Tack för underhållningen!
Ja, du vet, jag försöker behålla vissa (nedre) gränser för min värdighet. Inte alltid lätt med barn - som sagt. Och, tack själv!
