kindofblue

Söndag morgon. OS har försatt mig helt ur spel, rörelserna är långsamma och omständliga och den kognitiva förmågan räcker endast till det mest livsnödvändiga. Telefonen ringer och oändligt trött tar jag därför tacksamt emot svärmors förslag om barnpassning. Jag går in till Elias som är strängt upptagen med att förflytta 52 spelkort från punkt A till punkt B, enligt en metodik som för tankarna till de mer hjulbenta gossarna på den amerikanska prärien. "Vill du gå ner till mormor?" "Nej det vill jag inte." "Men, hon vill ju läsa den gröna boken för dig", försöker jag. "Nej, det vill jag inte, det är tråååkit", svarar han. "Okej då."

Jag packar upp det nya hemmabiosystemet (som i fredags kväll levererades till dörren av posten av en vänlig, lite gråsprängd kvinna med trötta ögon) som jag ännu inte orkat installera. Det kompletterar den nya storbildsteven vars bild är så skarp att jag när jag tittar på Barcelona-Malaga kan se hur Messi nästan omärkligt snörper på munnen innan han för tredje gången på tio minuter väljer att inte passa en fristående Zlatan.

Jag drar ur kontakter, försöker hjälpligt nysta upp sladdhärvor som under två år levt ett eget liv bakom det röda teveskåpet från Ikea och skapat ett imponerande ekosystem av damm, sladdar och elektricitet. Jag förflyttar högtalare till det rum som egentligen är Elliotts, men som nu fungerar som någon sorts buffertzon mellan vårt hem och soptippen. Sist av allt drar jag fram subwoofern som legat under teveskåpet. Den skramlar högljutt när jag lyfter den. Jag vänder på den, skakar på den som om den vore en mjölkdrink. Ut ur hålet i fronten trillar en röd napp, två tärningar, en spelpjäs och fyra mycket dammiga enkronor. Jag tittar menande på Elias som leker på golvet. "Har du petat in allt det här?" frågar jag. Han tittar oskyldigt på mig: "Ne-eej, inte jag. Det har nog mammaa gjort!"

In i rummet kommer Maria, som haft sovmorgon efter en kväll på stan med vänner. "God morgon. Vad gjorde du igår Elias?" frågar hon samtidigt som hon stryker honom över håret. Han svarar snabbt: "Vet inte. Jag kan vell inte ve-eta allt heller."

---

Dagens låt: Four Tet - "Circling"

"Pappa. Hur gammal kan man bli egentligen?"

"Vet inte riktigt, kanske hundra år."

"Man kan inte bli tusen."

"Nej, det går inte."

"Eller hur! Då skulle man bli lång!"

----

Veckans Spotify: MUSIKODYSSÉEN IV

När jag vaknar vet jag inte var jag är. Ryggen värker och på min högra arm sitter ett gips som löper från knogarna upp till armbågen. Jag skrapar lätt med pekfingernageln mot ytan, några flagor lossnar. Jag gnider den vita massan mellan fingrarna; den är fortfarande fuktig och tydligen alldeles färsk.

Den stela madrassen ger ifrån sig ett gnisslande ljud när jag reser mig upp i sängen, enbart stödd av vänsterhanden. Jag gnuggar ögonen och försöker orientera mig. Försöker minnas. Jag slänger av mig den tjocka, grå filt som fungerat som täcke och bestämmer mig för att syna rummet närmare. Det är kalt: vita väggar och stål. Golvet består av en ljusgrön plastmatta som är täckt av små, små korn. Ett manshögt skåp vid sängens fotända, ett handfat vid den bortre väggen och bredvid den: en dörr. Den är låst. Upptill sitter någon sorts skjutlucka som bara verkar kunna öppnas från utsidan.

Det skrovliga golvet river mot mina nakna fotsulor när jag långsamt undersöker rummet. Utanför dörren hörs avlägsna steg. Några röster talar upphetsat på ett främmande språk som låter som spanska, kanske katalanska?  

Vad gör jag här? Var är här?

Jag vänder mig om, tittar upp mot det högt belägna fönster som är den enda ljuskällan i det trånga utrymme jag befinner mig på. Fönster är kanske att ta i – en glugg är mer korrekt. Ur den letar sig en två centimeter tjock solstråle igenom och målar ett streck längs golvet, och som sedan breder ut sig som borsten på en sopkvast över den motstående väggen. Jag följer strålen med blicken. Dammkornen i den rör sig i ett, vad det verkar, förutbestämt roterande och uppåtsträvande mönster. De glittrar som små ädelstenar.

Vid sängkanten står en brun pinnstol. Ett par beiga strumpor, hoprullade till en liten boll, vilar på en vit t-shirt. Över ryggstödet hänger en tidning som jag inte riktigt kan urskilja i den dunkla belysningen, men som av storleken att döma verkar vara en dagstidning, troligen en morgontidning. Jag lyfter upp den och håller den mot ljuset. El Pais. Så jag är alltså i Spanien. En mörkröd fläck som jag misstänker är torkat blod har flutit ut över en bilannons i den nedre sektionen. Ovanför den ser jag rubriken som jag – trots min begränsade spanska – förstår alldeles utmärkt:    

”Ataque terrorista en el partido de fútbol”

Som om en tjock rök lättat från mitt inre dyker de upp – bilderna. Brottstycken från gårdagen (eller är det längre sen?) far förbi i sekundsnabba glimtar, först som oformliga spökfigurer, för att sedan avteckna sig allt tydligare. Jag ser ansikten, tusentals ansikten, ivrigt samtalande, på väg till matchen mellan Barcelona och Sevilla. Jag ser Z sitta mitt emot mig på den lilla bodegan Galle de Oro, med en San Miguel i handen och ett leende på läpparna. Och jag minns matchen, det snygga nickmålet, och sen – smällen. Skriken. Sedan inget mer.

Jag avbryts i mina tankar av ljudet av hårda sulor mot betong. Någon närmar sig dörren. En svag doft av kamomill sprider sig när den unga sköterskan kliver in i rummet. I handen håller hon en bricka.
Det är dags för frukost. Tydligen.

---

Spotfyfredag: Musikodysséen III

---