Utbudsavundsjuka
Elias sitter framför teven. Han tittar på Scooby Doo. Han sitter blickstilla, fullständigt uppslukad. Precis som jag själv gjorde som barn, då Scooby Doo var världens bästa teveprogram. Särskilt eftersom man bara såg tecknad film ett par tre gånger om året (öststatsanimering undantaget), eller fyra, om pappa orkade ta med en på en Disney på Biograf Draken. Det är annorlunda nu. Nu är utbudet enormt och det lilla barnet i mig spricker dagligen av avund i att vara född på fel sida millenniet. För att inte tala om att vara född på fel sida om första månlandningen.
Fast å andra sidan rörde vi på oss mer än dagens ungar. Vi var friskare och är, antar jag, hoppas jag, bättre rustade för ålderdomen. Åtminstone fysiskt.
Jag tittar återigen in i vardagsrummet. Jag har just ägnat en kvart av mitt liv åt den supermysiga arbetsuppgiften att rensa diskmaskinen. (Hade jag varit medveten om den bruna, klibbiga massa som klistrat sig fast vid silen, hade jag aldrig rört ett glas, tallrik eller sked som passerat maskinen. Men. Ignorance is bliss.) Elias sitter fortfarande orörlig framför teven, uppkrupen i soffan med händerna knäppta runt knäna, helt absorberad av den tämligen hariga hunden. Scooby fungerar än. Bra historier vinner inte på tekniska landvinningar. Där finns i alla fall inget fog för avundsjuka, där har vi samma barndom, samma förutsättningar.
---
Bäst idag:
Ah, vilka ljuva stunder det var. Tidig morgon, jullov och Scooby dooby dooo. Jag förstår honom.
Visst var det, J! Shaggy och Scooby - två legendariska fegisar.
