kindofblue

Det är lördag. Bebisen dröjer och Maria växer.
Hon halvligger i soffan. Den vackra magen svämmar över, vilket får henne att se ut som en ung Israel Kamakawiwo'ole. Fast blekare. Och utan ukulele.

Elias sitter vid köksbordet med blyertspenna och kollegieblock. Bordet är täckt av utrivna A4-papper. Alla har samma motiv, en krumelur, som påminner om elektroner som kretsar runt en atomkärna. Han ritar den om och om igen.

När jag kommer in i köket tittar han upp på mig: "Kolla pappa vad jag ritat!". "Ja, vad ÄR det för nåt?" "En triger!" "Wow! Vad fin!", säger jag, varpå Elias sliter upp ett nytt tomt papper för att återigen rita samma krumelur. Han automatritar den utan att titta på pappret. "Pappaa! Kolla nu då vad jag har ritat!". "Oj, vilken fiiin teckning. Är det en tiger igen?" "Neeej, det är juu ett monster, ser du väl!". "Ja, just ja, det är klart att det är. Det ser jag ju nu." "Mmmm. Ett farligt monster!" Jag är på vippen att berätta hur duktig han är, då jag kommer att tänka på den danske barnpsykologen Jesper Juuls tankar om föräldrars nästan tvångsmässiga berömmande av resultat. "Tycker du att det är roligt att rita?" frågar jag istället, nöjd med min egen insiktsfullhet. "Ja, det är roligt. Men det är inte enkelt att rita trigrar, förstår du pappa." Jag tycker det verkar vara väldigt enkelt, tänker jag. Högt säger jag: "Jag vet, tigrar är jättesvåra ..."
----
Dagens låt: Israel Kamakawiwo'ole: Somewhere over the rainbow