Bland myrstackar och skitdatorer



Jag sitter framför datorn med Elias i knät, och med stigande blodtryck. Datorn prövar mig. Först stänger Windows Explorer ner sig tre gånger på raken, och när datorn sedan toppar mitt debacle i cyberrymden genom att krascha mitt i ett viktigt ärende på Internet -- ja, då tappar jag till slut tålamodet och förvandlas till Basil Fawlty i Pang i Bygget. "Aaah, satans skitdator!" ropar jag.

Elias skrattar högt åt utbrottet. "Pappa! Du är rolig!" "Jo, jag vet ...", säger jag, stänger av datorn och lämnar rummet. Jag går genom hallen mot köket, samtidigt som jag för mitt inre formulerar ett hatmail till Bill Gates, där jag bland annat anklagar honom för att stå för hälften av min samlade grånad på huvudet (andra hälften är Olof Mellbergs verk). Bredvid mig skuttar Elias fram med händerna fladdrande över huvudet som en fotbollssupporter. "Fiitdatoor, fiitdator, FIITDATOOR", skanderar han. Jag går fram till köksfönstret. Ute skiner solen. "Nej, nu struntar vi i det här Elias", säger jag, "Ska vi gå ut och gå i skogen istället?" "JAAA!, vi måste hitta tre murstackar", säger Elias. "Tre myrstackar?" "Ja-aa, tre murstackar. Det måste vi leta efter. Sen kan vi gåå hem."

Att vi måste hitta tre myrstackar har sin förklaring.


Elias var i skogen med sin mormor i torsdags, och där såg de tre myrstackar, vilket genast blev en ny ritual. I Elias värld blir allt man gör ritualer. Ögonblickligen. Om jag, säg, råkar vissla när jag byter blöja på honom, då måste jag i fortsättningen alltid vissla när jag byter blöja.  Eller, om jag läser en nattsaga med pipig röst på torsdagskvällen, ja då måste jag även under fredagsnattandet kastratläsa "Nicke Nyfiken". Ritualerna balanserar livet för Elias. Och är jag dum nog att bryta dem, får jag skylla mig själv, för då riskerar jag att släppa loss den oresonliga vreden hos en treåring. En vrede jag helst undviker.

Tre myrstackar är alltså sedan i torsdags det samma som en komplett skogspromenad. Och viktigast av allt: en ny ritual. "Klart vi hittar tre myrstackar", säger jag.

Medan vi väntar på hissen lägger Elias ut texten om myrstackar. Myrstackspladdret får mig att drabbas av hysterisk blindhet, vilket gör att jag inte har koncentration nog för ett riskfritt hissinträde. På väg in i hissen drämmer jag därför - med full kraft - i mitt högra knä i dörrkarmen. Smärtan gör mig yr. "AAJ!...Jävlar!", säger jag. "Pappaa, du saa jävlaa." "Mmm, jag vet." Elias står bakåtlutad och studsar ryggen mot hissväggen och gestikulerar med händerna som en fransman inblandad i en dispyt om en parkeringsplats. "Man fåå itte säga jävlaa." "Jag vet. Det var dumt av mig." "Jaa-aa. Det var jättedymt. Man fåå itte säga såå."


Klockan är tolv på dagen. Det är söndag. Solen står högt på himlen och bländar oss när vi går ut genom porten. Vi går uppför skogsbacken som ligger några meter från vårt hus. Häromveckan lärde sig Elias skillnaden mellan höger och vänster, och när vi nu går längs den smala skogsstigen utnyttjar han sin nyvunna kunskap maximalt. Tilltron till den är dock en aning överdriven. Att kunna höger och vänster, det för Elias det samma som att veta vilken väg man ska gå, det är en inbyggd GPS, det är makt.  "Hööger, pappa. Vi mååstte gå höger!" "Men, om vi går till höger så går vi ju ut ur skogen, och då hittar vi ju inga myrstackar. Eller hur?" "Meen ... vi måste gå höger, säjje jaa!" "Ska vi strunta i myrstackarna då?" Elias stannar till och blir stående under några sekunder. Han skrapar med foten i gruset och tänker. Sen tittar han upp på mig, upphetsad, och med en blick som om han nyss uppfunnit krutet." Okeeej, jag vet. Vi går vänstee istället! Vi måste gå vänstee, förstår du pappa!"


Vi lämnar stigen och tar av till vänster, in i den djupare delen av skogen, där sannolikheten för myrstacksspotting är störst. Skogen är vacker i solen. Överallt bryter solstrålar igenom grenverken, vilket skapar en trollsk stämning. Elias kliver med höga knän fram bland sly, rötter och decimeterhöga uppstickande kvistar. "Kolla var du går nu, Elias! Det är fullt med kvistar, sly och annan skit på marken!" "Paappaa, du sa fiit." "Ja, jag gjorde det. Men det är faktiskt en massa skit här. Titta var du går, så du inte ramlar." "Fiiit!" säger Elias och fortsätter att gå. Naturligtvis ignorerar han mitt råd. Han snubblar och kravlar fram på alla fyra, reser sig och snubblar igen. Och igen. Men han ger sig inte, han kämpar vidare. Drömmen om myrstackar driver honom framåt, allt djupare in i skogen. Så vi går och går och går. Och letar efter myrstackar.

Men vi hittar inga myrstackar. Vi ser inte ens så mycket som en enda myrjävel.

Det här blir en lång promenad, tänker jag.


Det tar nästan en trekvart innan vi hittar den första myrstacken, som inte ens är en myrstack utan en stor stenbumling täckt av spräcklig grågrön mossa. "Då är det två murstackar som vi ska hitta, pappa!", säger Elias. Fint, tänker jag, han vet inte hur en myrstack ser ut. Fem minuter senare har vi "osannolikt nog" hittat de två återstående myrstackarna, två - för ändamålet - lämpliga kvisthögar. Frånvaron av myror fintar jag effektivt bort med orden: "de sover".


På vägen hem blir Elias trött i benen och ber (eller kräver) att få rida på mina axlar. Så jag lyfter upp honom, men redan efter en minut deklarerar han att han "vill gå själv". När jag lyfter ner honom kniper han ihop benen och drar på vägen över mitt huvud av mig mössan, som landar i en lerpöl.


"Elias, knip inte ihop benen när jag lyfter ner dig!"

"Varföö då?"

"Därför att mössan ramlar av och hamnar på marken."

"Fiiitmössa?"

"Ja nu är den väl en skitmössa" säger jag och torkar av leran.

"Vaa ska vi göra nuv paapaa?"

"Nu ska pappa gå hem och skriva lite om vår promenad på datorn."

"Hahaha ... fiiiitdatorn!"

---

PS. Dagens låt är fantastisk, nyupptäckt och omöjlig (?) att få tag på.

Justin Vernon (innan han blev Bon Iver): Hazeltons 


Kommentarer
Postat av: Anonym

hahaha, jag skrattar hela vägen hem från skogen! Blir extra roligt när man vet hur han säger det live. Bra dialoger och tempo.

2009-03-16 @ 07:09:37
Postat av: Anonym

hahaha, jag skrattar hela vägen hem från skogen! Blir extra roligt när man vet hur han säger det live. Bra dialoger och tempo.

2009-03-16 @ 07:10:03
Postat av: Gustav

Haha! Fin berättelse. Visst tycks Hazelton-EP:n omöjlig att få tag på. Som tur är finns internet!

2009-03-16 @ 10:06:19
Postat av: Anders

Anonym: Varför är du anonym, Anonym? Datorkrångel (namnet faller allt som oftast bort på Blogg.se har jag märkt)? Tack så mycket för den fina kommentaren!



Gustav: Tack! Kul! Och visst är det tur att nätet finns. Hazeltons har några riktigt bra låtar. For Emma, For Ever ago-bra.

2009-03-16 @ 11:07:23
Postat av: Anonym

SOrry, det var jag, Johnny. Varför ano vet jag inte.

2009-03-16 @ 20:30:26
Postat av: Gonzo

vilken tur att han betonar i:en annars hade det blivit pinsamt på dagis

En låt som skulle kunna passa in på din kaos i livet just nu e Bobbans "Crisis" alt. "So much trouble in the world".....luta dig tillbaka och surfa med!!!!

2009-03-18 @ 19:04:15
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Det är finsk betoning, Gonzo. Saatans fiiit, liksom. Men jag förstår att det i text framstår som närmare din tolking. Och efter att ha suttit och svurit nu en stund - återigen - framför en trilskande dator, är det inte helt orimligt att jag snart undslipper mig din mer mustiga variant.

2009-03-18 @ 19:36:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0