kindofblue

Det är torsdag morgon. Jag ligger i sängen. Jag vaknar till tonerna av en uppskruvad Elias, som springer fram och tillbaka ute i köket. Maria frågar om han vill ha en smörgås. "De hetee itte smöggås", svarar han. "De hetee råstatt brööd!". Två besserwissers i samma familj, tänker jag, det är minst en för mycket. (Den andre är naturligtvis jag.) Senast igår kväll hade vi en segdragen diskussion vid köksbordet, där Elias med en treårings totala tvärsäkerhet påstod att lättfilen med jordgubbssmak i själva verket var Yoghurt. Eller som han säger: "Jågypp". Elias vann diskussionen - mer tack vare uthållighet än vassa argument. Erfarenheten säger mig dock att han senast imorgon kommer föreläsa för mig om skillnaden mellan jågypp och lättfil, varpå han med högfärdig min kommer att säga att det där, förstår du pappa, det är lättfil. Småbarn har onekligen gemensamma nämnare med chefer av sämre typ. Samma oförmåga att lyssna till andras (underställdas) lösningar på ett givet problem, samma förmåga att returnera den avfärdade lösningen till upphovsmannen som en "ny" lösning, ompaketerad i eget namn.

Nåväl. Elias stumma period är över. Nu pratar han oavbrutet, om än det ena än det andra. Han trillar och trallar och kommer inhoppandes i sovrummet i en bisarr skritt, en skritt som för tankarna till de hästlösa kokosnötsriddarna i Monty Python and the Holy Grail. Han klättrar upp i sängen. "Jaa kan tala nuuv, pappa!". "Mmm, vad bra hörru!". "Ja-aa, jaa talar svenska." Jag sträcker på mig under det varma täcket, öppnar ögonen och möts av ett par strålande blå ögon, han är lika energisk som jag inte är. "Vi ska gå tiill daagis nuv. Jag talar på daagis också. Kom öpp nu, pappa!".

Jag reser på mig och går ut med Elias till badrummet. Vi gör oss i ordning. Jag byter blöja på honom. Han frågar om han får titta på bajset. Nej, säger jag. Han accepterar det och passar samtidigt på att upplysa mig om att man inte kan äta bajs. Sedan börjar jag, under ergonomiskt orimliga förhållanden, att klä på en son som inte står still mer än en sekund i taget. Det är som att klä en mekanisk tjur. Efter tjugo minuter, med pauser för diverse ärenden mellan varje påklätt plagg, lyckas jag till sist, svettig och högröd, kränga på Elias det sista klädesplagget. Sedan går vi mot ytterdörren.

Ute i trapphuset trycker jag på hissknappen. Hissen kommer efter några sekunder. I den står en ung mörkhårig tjej, rufsig och uppenbart nyvaken med joggingbrallor och en cigg i handen. Elias, som förvånansvärt godmodigt accepterar att hissknappen redan lyser, studerar flickan ingående under den fyra våningar långa resan. Hon märker inte hans fascination, men när hissen når bottenplan tittar hon upp, upptäcker Elias och ler. Elias ler tillbaka. "Man kan itte äta bajs!", säger han.