"Slå ihjäl fanskapet!"

Det är första advent. För en liten stund sedan slog jag upp ögonen och möttes på 20 centimeters avstånd av en tålmodig och glad Elias, som presenterade en imponerande rad av bländvita mjöltänder. Ett mycket trevligt uppvaknande.

Det är svårt att tro att det är samma lille kille som igår startade kalabalik de luxe på ICA Maxi. En kalabalik som kom att involvera ICA-personal, mamma, pappa, ett stim pensionärer, samt ett lokalt fyllo. Ett lokalt fyllo som har den dåliga smaken att - medan han passerar den redan hårt prövade pappan - väsa orden "Slå ihjäl fanskapet, så det blir tyst på honom!".

Sådana kommentarer provocerar dock inte en svensk man. "Din mamma"-provokationer har ingen bäring norr om Bornholm. För att reta upp en man norr om Bornholm krävs verkliga provokationer: som stulna tvätt-tider, tillfälliga avbrott i spännande VM-fotbollsmatcher mellan Tyskland och Turkiet, eller Lars Lagerbäck.

Med andra ord låter jag både fyllot och kommentaren passera och bär istället vidare på min vilt fäktande son.

Men nu vill det sig inte bättre än att jag och fyllot blir stående vid samma korsning. Tio meter ifrån varann. Han skall åt höger, och jag, rakt fram. Det ger mig tid att tänka. Skall jag verkligen låta någon få säga sådana saker om min son. Till saken hör att jag för tillfället går igenom Sopranosboxarna, vilket på sätt och vis blir avgörande för vårt fortsatta samkväm.

Vad skulle Tony Soprano göra i en sådan här situation? Skulle han låta kommentaren passera? Naturligtvis inte.

Helt "out of character" vänder jag mig därför mot min rödnäste vän. "Vad sa du, sa du?", hör jag mig själv väsa med en röst och pondus som bär vittnesmål om mängden amerikansk-italienska epos jag plöjt igenom under åren. Det lokala fyllot vänder sig om och trampar på alkoholstinna ben fram till mig. Han upprepar sin tes att det bästa för alla vore att döda det lilla kräket, varpå jag svarar att jag han skall passa sig, tänka på vad han säger. Annars kanske han möter det öde han önskar "fanskapet".

Sedan skiljs våra vägar. Jag står kvar och undrar var allt det där kom ifrån. Jag står vid trafiksignalen, låter den gröna gubben slå om till röd; jag är fortfarande helt lugn, påtagligt oprovocerad - och känner mig väldigt, väldigt gangsta'.
.


Kommentarer
Postat av: Hermann

Precis den där typen av tankar brottas jag ofta med; gå vidare och skita i alla idioter eller sätta ner foten a´la T. Soprano.



Det värsta är att jag får ångest vad än jag gör. Går jag därifrån med dövörona på kommer jag att anklaga mig själv för att vara en feg f***a - markerar jag att jag inte tar någon skit kommer jag att anklaga mig själv för att vara omogen och korkad som utsätter både mig själv och andra för risken att bli skadad.

2008-11-30 @ 11:01:51
URL: http://www.barstol.nu/author/hermann/
Postat av: Anders

Jag tror det är oundvikligt, Hermann. Lyckligtvis bor jag utanför Göteborg numera och råkar alltmer sällan ut för dylika situationer. Men å andra sidan är jag svårprovocerad - i alla fall i situationer som den beskrivna. Och så länge jag känner så lider jag inte av f**t-problematiken, även om jag naturligtvis förstår vad du menar.



Sedan är det ju (egentligen) inte vare sig omoget eller barnsligt att reagera på oförätter, snarare är det en social konstruktion, courtesy of Sweden. Hence: tillhörande ångest.



Men det ska tilläggas att det är en sympatisk konsruktion:-)

2008-11-30 @ 11:48:14
Postat av: Jonas

Respekt mannen!

2008-11-30 @ 14:55:30
URL: http://skivgrisen.blogspot.com/
Postat av: Gustav

Haha

2008-11-30 @ 15:22:49
Postat av: Gonzo

Har du tänkt på att fyllot sa det som alla andra tänkte!!!!

2008-11-30 @ 16:53:58
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Jonas: Tack. Nu utsatte jag mig ju inte för någon fara (åtminstone tror jag inte det). Gjorde bedömningen att till och med Elias (han har en grym höger) skulle nita pajasen om det hade varit nödvändigt.



Gustav: Vassego!



Gonzo: Inklusive jag själv, menar du? Jo, jag är naturligtvis medveten om det. Väldigt medveten. Men dylika politiskt inkorrekta och skuldbeläggande tankar är av hävd vikta åt tröttkörda föräldrar.

2008-11-30 @ 17:04:27
Postat av: TP

Du verkade ha bra koll på situationen och på din sparringpartner å därför kunde kosta på dig lite Sopranotakter. Way to go!

Annars är agerandet inte tillrådligt, absolut inte av feghet utan här är det riskminimering som gäller, speciellt som du har Elias med och kombatanten är en högst opålitlig missbrukare.

Tråkigt men sant i dagens samhälle.

2008-11-30 @ 19:48:47
Postat av: Anders

Naturligtvis har du rätt, TP. Och jag hade naturligtvis inte gett mig i diskussion om det funnits ett uns av tveksamhet. Å andra sidan kan man ju inte veta något med säkerhet. Så här i efterhand kanske man skulle låtit det passera, framförallt med tanke på Elias. Men..nu gick det bra.

2008-11-30 @ 22:58:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0