Babis, den gudomlige vänsteryttern
Babis var den sortens spelare som behärskade fotboll i högsta fart. Han behövde inte titta på bollen när han sprang. Den var alltid där, klistrad vid fötterna som en lydig hund. På samma sätt som den flera decennier senare skulle vara för spelare som Maradona, bröderna Laudrup och Torbjörn Nilsson. Men Babis hade fler talanger. Han kunde springa som en älg, skjuta som en pansarkanon och han dribblade av motståndare som dom vore lyktstolpar.
Och grekerna älskade honom. Framförallt fansen i Panathinaikos, det fattiga laget i Atén, som under många år levt i skuggan av Aténs större och rikare fotbollslag, Olympiakos.
Matcherna mellan dem hade länge varit Davids kamp mot Goliat, utan biblisk slutscen. Att Olympiakos dessutom var synonymt med det kommunistiska partiet, dvs makten, adderade bara ytterligare krut till antagonismen. Men nu när derbyt närmade sig, vädrade Panathinaikos fans en ny dagordning, nu när de hade den gudomlige vänsteryttern i laget. Babis Fylaktos.
Det fanns två skolor yttrar. Den ena drog sig ner mot hörnflaggan för att slå inlägg. Den andra föredrog att röra sig in mot centrum för att skjuta själv. Babis förmådde bägge alternativen. Han lämnade aldrig en match mållös. När han fick bollen gick ett sus av förväntan genom publikhavet. Han tog emot den, tricksade lite, och började sakta röra mot backen, som av ren självbevarelsedrift började att backa på osäkra fötter. Babis tvingade honom bakåt med små rörelser, än åt vänster, än åt höger. Backen förflyttade sig vingligt baklänges i denna dans, vars takt helt bestämdes av Babis, som i perfekt balans lekte med sin bevakare.
Och så plötsligt skrek publiken till. Babis hade gjort sin fint och lämnat den hjälplöse backen liggande bakom sig medan han forsade fram mot målet. Där avfyrade han en kanon som lämnade målvakten helt chanslös. Lagkamraterna bar i gullstol runt på en generad Babis. Publiken skrek av lycka. De hoppade upp och ner. De buade och hånade målvakten medan han med hängande huvud hämtade bollen ur nätmaskorna, de gjorde tecken med fingrarna åt honom som sa att nu var det slutknullat, nu kunde han stoppa upp lädret i arslet på sig för det var enda säkra stället. Och samma sak gällde för den rådande makten. Nu när Babis Fylaktos var på plan.
Det hade behövts en Babis Fylaktos i Allsvenskan.
------
Dagens låt: Freddie and the Trojan horse - The Radio Dept.
Vilken jävla underbar berättelse. Jag stod upp i slutet och kände adrenalinkicken när bollen gick i mål. Precis den känslan upplevde jag som 9-åring när United slog Everton i FA-cupen -83. United hade fått en man utvisad tidigt men lyckas ändå hålla ett jävligt vasst Everton stången i 90 min. På övertid när krampkänningarna duggade tätt fick en ung Norman Whiteside bollen ute på kanten och avancerade mot mål, där han iskallt placerade bollen i bortre gaveln. Fotboll kan vara fantastiskt.
Tackar och varsågod! Visst är fotboll och många gånger mycket mer än bara en sport!
Men allsvenskan har ju Mats Rubarth!!!
Vilken story! Väldigt bra skrivet!
Har underligt nog aldrig hört talas om den gode Babis. Stefanidis kan väl inte anses vara någon jämlike? Det har funnits några trollbindande fotbollspelare genom åren som i en viss omgivning eller en endast kort stund har varit fullkomligt gudabenådade. Den som jag kom att tänka på direkt när jag läste detta var portugisen Paolo Futre som ett par år på åttiotalet var helt makalös. Enda sättet att stoppa honom var att sparka ner honom vilket tyvärr gjordes med så ackuratess att fortsatt spel inte var möjligt. En konstnär mindre att beundra.
Rubarth saknar fokus;)
Tack! Babis spelade i Panathinaikos 47-54, så det är ett tag sen. Och Futre minns jag mycket väl, grym lirare, som försvunnit ur minnesbanken tills nu. Man kapade stjärnor med större ackuratess på 80-talet. Maradonas karriär höll ju på att få ett förtidigt slut i Barca, efter en av de fulaste attacker jag någonsin sett. (Sen hade ju han själv några imponerande karateuppvisningar. Men det var inte utan att man förstod honom...)
När vi är inne på ämnet södersparkad så var det just det Norman Whiteside blev. Han lämnade fotbollskarriären bara 26-år gammal. Tragiskt.
Verkligen. Kan tänka att killen som sparkade ner honom klarade sig med gult kort - röda kort var ovanliga förr.
Den här storyn är ljuvlig, både innehållet och hantverket. Själv tänkte jag på Jesper B. På den tiden när han lurade skjortan av Sven Andersson i Helsingborg. (Jag bekämpar alla instinkter att göra en lustig referens till hans nuvarande syselsättning:-)
Tack! Och ja, Jesper har gjort en resa, to say the least. Det har gått några år sen jag satt på Bryggeriet, gbg, och åt en hamburgertalrik bredvid en talträngd och nyanländ Jesper med pojklugg...Just där och då var det ingen som kunde ana rastaflätorna, om man säger så.
