Reglerna är: inga regler
I ett tidigare inlägg hävdade jag - med så här i efterhand, lätt rosenskimrande kinder - att texterna är det viktigaste för att en låt skall få epitetet klassik låt. Detta är måhända en generell sanning rörande min musiksmak, men det är en ytterst modifierbar sanning. Och den lämnar mig något otillfredställd. Påståendet är nämligen en aning genant eftersom att jag nu, vid närmare eftertanke, konstaterar att jag har en förkärlek, för att inte säga kärlek, för ambient; en genre som i princip är befriad från texter. Dessutom lyssnar jag ju mer än gärna på isländsk musik, vilken senast jag kontrollerade oftast framförs på ett språk där mina öron, i ett textmässigt perspektiv, saknar lämplig funktionalitet. Ja ja, så går det när man försöker sätta regler för hur musik skall vara beskaffad. En avbön är således på sin plats. Reglerna är alltså: inga regler. Kära läsare: se följande mästerstycke, signerat Sigur Rós som en djup och ödmjuk bugning i ett försök att ställa allt tillrätta.
Gítardjamm - Sigur Rós
Kul att du skriver igen! Hög kvalitet, intressanta ämnen. Keep it up! Ska se Flood nu :-)
J
Tack, Johnny!
The Flood var helt okej och en budgetvariant i genren katastroffilmer. Dessutom väldigt engelsk. Aldrig har väl en katastroffilm skildrat själva katastrofen med så få scener. Filmen är snarare mer av ett traditionellt engelsk dialogdrama, hur fan de nu lyckades med den vinklingen, med tanke på storyns kärna. Hursomhelst, fräscht och annorlunda om du frågar mig. Men ett dylikt regimässigt vägval hade man aldrig gjort i Hollywood om man säger så; det blir liksom inte action nog att öka popcornförsäljningen, som Eddie Izzard skulle uttryckt det.
