kindofblue

Jag nickade kort. Visst hade han rätt. Jag skulle hellre leva drömmen, men drömmen betalade inte hyran och mod tillhörde inte mina mest framträdande karaktärsdrag. Nej, i själva verket levde jag i ständig fruktan. Och fruktan drev mig framåt på en väg jag egentligen inte valt själv. Eller hade jag det? Vem styr vägvalen när man en gång tappat riktningen så till den milda grad att man inte ens kan blicka tillbaka till det vägskäl då man först gick vilse? Pengar hade jag inga. Och känslan var att jag hela tiden bara var en förlorad månadslön från den totala katastrofen. Jag ville bort, men vågade inte. Jag tittade på min chef. Han betraktade mig uppmärksamt, som om han i mitt yttre sökte bevis för sitt påstående. Jag koncentrerade mig på att hålla blicken fast, det ingav förtroende, det visste jag. Och så nöp jag tag med fingrarna runt låren, det gällde att inte fladdra runt med händerna. Naglarna borrade sig in i köttet och jag skulle förmodligen få blåmärken. Men självkontroll var viktigt, fasaden allt. Jag ville inte framstå som osäker, eller ännu värre: en lögnhals.

"Nej det stämmer inte alls", sa jag, "jag brinner för det här jobbet."

Min chef nickade mot mig, log milt. Som om jag just formulerat den perfekta meningen. Den han velat höra.

"Bra. För jag tror att du är som gjord för det här."

"Jag också", sa jag. Och nöp mig en gång till i låren.

Den här gången så hårt att ögonen tårades.