kindofblue

Jag har varit i Stockholm några dagar. Träffat släkt, ätit god mat, gått på konsert. Varit barnfri. Kunnat sitta och titta på när svågerns barn vaknat upp i spjälsängen, lutat mig tillbaka med ett glas rött. Och så har jag promenerat, mycket, i allt för tunna kläder. Det var vinter i huvudstaden.

På vägen hem slog febern och frossan ner på mig strax efter Katrineholm. M tog på pannan och såg moderligt empatisk ut. Ända tills jag i höjd med Skövde nämnde att jag vid hemkomsten borde bädda ner mig i soffan framför Champions League.

Så igår var jag alltså sjuk, och pappaledig. Jag var knappt närvarande. Sådant straffar sig... Innan lunch hade Totte skapat tre nya mappar på M:s "fridlysta" Mac. Han hann också med att ringa ett långdistanssamtal från min iPhone innan han övergick till lite hederligt maroderande. I rask takt gjorde han sönder ett fotoalbum, Sofie Oksanens "Utrensningen" samt mina glasögon. "Pappas", sa han när han räckte mig ena skalmen, med den oskyldigaste av miner. "Fan också!" sa jag.

"Moormoo" hörde jag honom ropa från vardagsrummet medan jag ute i köket gjorde ett tappert försök att laga glasögonen med ICA:s osynliga tejp. Ett gnissel från vardagsrummet, kall luft som plötsligt svepte in där jag stod. Jag gick tillbaka.

Altandörren stod öppen. Mina Graningekängor var försvunna.

Genom den vintervissna häcken framför vår lilla gräsplätt, såg jag skuggan av en enmetare som med höga knän klev framåt mot mormor som bor tvärs över gården. Jag hade inga skor i närheten. Så jag hoppade i mormors fyra nummer för små Birkenstocks och tog upp jakten. Snöslasket blötte snabbt upp tårna på strumporna.

Jag hann upp rymlingen tjugo meter från huset, han var iförd Up & Go-blöja, t-shirt och gigantiska Graningekängor.

Idag var han lugnare.

Istället kontrade Elias med att fontänkräkas i soffan. För att sedan på toaletten -  i förvirringen över om han skulle kissa eller vänta på att kräkas mer - kissa ner toalettgolvet. Hela toalettgolvet!

Då var man hemma igen.

---