kindofblue

Under lunchrasten idag tog jag en sväng på stan. Hösten lockade ut mig. Löven skiftade i rött och gult och föll och virvlade runt i luften för att samlas upp längs trottoarerna i rombformade högar. När jag kom till den nerslitna affärsgatan i centrum såg jag en man stå utanför SE-Banken. Han var blek, uppsynen allvarlig. Håret låg vattenkammat i en sidbena och den grå kostymen var minst en storlek för liten. I handen höll han en bibel med nötta läderpärmar. Han talade entonigt på engelska, sa att Jesus minsann är den bäste vän vi människor någonsin haft. ”Oh, I thought it was the dog”, sa jag. Engelsmannen vände sig mot mig. ”Oh no! The dog is fine, but just a pet. Think of all the good things Jesus has done for us.” Han sa det med ett ansiktsuttryck tömt på det kärleksbudskap Jesus förkunnade. Jag svarade inte utan fortsatte gå mot parken framför min arbetsplats. På gräsmattan stod en fin äldre dam och drog i kopplet till sin labrador som hade huvudet begravt i en lövhög. Hon talade till den som om den vore ett olydigt barn. "Sluta slicka på bajset", sa hon och hytte med fingret. Hon såg förnärmad ut, som om hunden medvetet generade henne. Hon håller säkert med engelsmannen, tänkte jag medan jag gick över till andra sidan gatan. Och när jag klev in genom dörren till jobbet kunde jag fortfarande höra den gamla damen skälla på hunden därborta i parken. Förmodligen för att den betedde sig som en hund.