kindofblue

Det är lustigt hur vissa personer plötsligt dyker upp i ens liv.  Någon som inte fanns där dagen innan. Och då menar jag inte ens livs kärlek eller barn eller några liknande sentimentaliteter. Nej, jag tänker på de där andra, de där uppseendeväckande originalen som man aldrig känner, men som under en kort period tillhör ens liv därför att de tycks dyka upp överallt. Som om ens dagliga rutt plötsligt synkroniserats genom någon okänd naturlag. Jag talar om lustifikationerna, de som sätter lite färg på tillvaron.

För mig är dessa färgkluddar i den grå vardagen utan undantag gubbar i de övre åren. Kort och gott: manliga seniorer med det lilla extra.

I somras, till exempel, mitt i den värsta hettan, såg jag Toppluvemannen vart jag än gick: nere på gatan, vid affären, utanför jobbet. Alltid i ny toppluva i någon iögonfallande kulör (som om inte toppluvan i sig var nog iögonfallande). Efter ett tag kom jag på mig själv med att längta efter våra oplanerade möten. Jag lekte gissningslekar som "Dagens färg" och "Randigt eller rutigt".

Men lika plötsligt som han dök upp, försvann han ur mitt liv.

Under mina morgonpromenader året dessförinnan mötte jag nästan dagligen en man i rutiga shorts, knähöga vita strumpor och ryggsäck. Med ett leende som gav intrycket av att han spatserade i stark motvind, höll han tummarna käckt instoppade i ryggsäcksremmarna och såg ut som någon slags överårig scout. Ah, vilken kärlekshistoria var inte det! Efter honom var det "Mannen i svetsglasögonen". Och i flera års tid har jag ju haft mina tête-à-têtes med Bakåtlutarmannen, mannen som bara genom sin uppenbarelse hånskrattar åt Sir Isaac Newton. Fast honom träffar jag ju fortfarande och han räknas därför inte in bland dessa tillfälliga och anonyma bekantskaper då vi numera har en relation. En relation som i och för sig endast består i att han, när han får syn på mig, hälsar med en långsam, yvig armrörelse från höften högt över huvudet, varpå jag förväntas göra detsamma.

Nu har jag en ny favorit. Varje dag sedan en vecka tillbaka möter jag en krumryggad, vithårig farbror som tar sig fram på en slags överdimensionerad trehjuling. I klassisk beige gubbpoplin, bekymmersrynka i pannan och bister min trampar han frenetiskt på pedalerna, men lyckas trots frenesin inte få upp cykeln i en hastighet högre än normal promenadtakt.

Jag har inte döpt honom ännu, men han är fantastisk!

Undrar om han är släkt med Toppluvemannen?