kindofblue

"I was born in the back seat of a Yellow Cab in a hospital loading zone and with the meter still running. I emerged needing a shave and shouted 'Times Square, and step on it!'" (Tom Waits)

Det är en trött man som skriver dessa rader. Anledningen heter Elias.

För att uttrycka sig diplomatiskt är hans nuvarande humör något labilt. Vill man vara krass är han en skitstövel, en Kim Jong II i miniatyr, ett mjölktandat monster, en fridstörare. Ena stunden är han extremt verbal och kramigare än Kristin Kaspersen. I nästa förvandlas han till liten bossig, guttural gaphals som får Anette Kullenberg att verka lågmäld.

Lägg till detta uttrycket "jag vill". Denna ordkombination från helvetet som tydligen är treåringars variant av "Sesam öppna dig".

- Nej, du skall gå och lägga dig nu, klockan är åtta!

- Jaaa vill kolla klockan åtta! (Det han vill är alltså att titta på själva klockan i köket. Allt för att komma upp ur sängen.)

- Nej.

- Men jaaa viiiilll!

"Jag vill" används till allt. "Jag viiilll sova soffan!"(istället för att ligga i sängen), "Jag viilll driicka vatten!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll haa en macka!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll kolla bajset!" (fan vet varför...) och i ett fall det för socialen högintressanta "Jag viilll ta på paapppas pillesnopp!" (i samband med att jag klev ur duschen).

På sistone har han regredierat, blivit bebis. Han talar inte längre, utan grymtar. Han pekar med hela handen och bossar med mig, hans undersåte till far. Under morgonproceduren "oohh: ar" och "ahh:ar" han fram sina direktiv, likt en miniatyrcromagnon. Sedan får jag försöka gissa mig till vad han vill och springer servilt, ömsom hit, ömsom dit, i stort sett chanslös, och alltmer stressad av de frustrerade känslostormarna.

Treårstrots, kallas det visst.

Med andra ord var det skönt att lämna bort honom till de kommunala proffsen idag. Jävligt skönt. Och efter att ha lämnat Elias på dagis, behöver jag en andningspaus: Tom Waits.

Jag slappnar av till Tom Waits debutalbum: Closing Time från 1973. Ett fantastiskt album, med inslag av både country, blues och jazz, och med en ung skönsjungande (!) Tom Waits som crooner. 

Jag slås av hur mjuk hans röst är (eller rättare sagt: var). Den saknar nästan helt hans numera karakteristiska skrovlighet. Den turberkuloshesa röst, som Waits själv liknat vid ett möte i helvetet mellan Louis Armstrong och Ethel Merman. Istället är den vacker, ännu opåverkad av livets ups and downs - ungefär på samma sätt som en ung Dylan. 

Closing Times jazziga och pianodrivna låtar passar perfekt för relaxering av en uppstressad förälder. Det är massage för psyket, särskilt lämplig efter att ha blivit toppstyrd av en 3-årig Kim Jong II-kopia. Här är några favoriter från albumet:

"Ol' 55"

"I hope that I don't fall in love with you"

"Grapefruit moon"

"Martha"