Bra album att ha i skivhyllan (1970-1972), del 2.
1001 Album (1970-1972)*:
11. David Bowie - Oh! You Pretty Things (Hunky Dory, 1971)
När lördagskvällen nalkas och vinet skall till att korkas upp, bör Oh! You pretty things vara på armlängds avstånd. Du kan kanske klara dig utan, men det är dumt att chansa. Hursomhelst. Ett album som redan efter fyra spår spelat ovan nämnda låt, Changes och Life on Mars, är naturligtvis en absolut nödvändighet.
12. Randy Newman - Sail Away (Sail Away, 1972)
Randy Newman är Gershwin med en twist. Sail Away är ett filmiskt pianoalbum. Amerikansk utrikespolitik örfilas verbalt med politiskt satiriska texter som är lika aktuella idag som 1972. Som i ironiska Political Science: "They don't respect us/ so let's surprise them/ let's drop the big one and pulverise them."
13. Neil Young - The Needle And The Damage Done (Harvest, 1972)
En av årets vackraste, och märkligaste, konsertupplevelser hade jag på en toalett. (Misstolka inte nu är du snäll.) På Way Out West. Ölstinn avnjöt jag genom toalettväggen Neils mästerliga The needle and the damage done. Det lät fantastiskt. Andra mästerliga låtar på Harvest är slidegitarrhymnen Old man, pojkdrömmen A man needs a maid och - naturligtvis - Heart of gold.
14. Curtis Mayfield - Pusherman (Superfly, 1972)
"The Blaxploitation's" anthem. Curtis har en av världens coolaste röster. Pusherman är en av världens coolaste låtar. Och det tyckte jag redan innan jag hörde originalet (jag upptäckte låten via den inte lika coola rapparen ICE-T). Lägg till detta låtar som Little Child Running Wild och Freddie's dead och albumet bör ligga långt fram bland cd-fodralen.
15. Lou Reed - Perfect Day (Transformer, 1972)
Lou Reed är inte Velvet Underground. Så mycket är säkert. Men det spelar ingen roll att VU är bättre än Lou, eller att albumet är ojämnt, när topparna är så höga. Perfect day är perfekt, och Walk on the wild side, Vicious och Satellite of love är låtar jag inte vill vara utan.
16. Tim Buckley - Get On Top (Greetings From L.A., 1972)
En makalöst svängig platta. Tim Buckley gör vit blaxploitation, och han gör det jäkligt bra. Blues, funk, soul möter The Doors. Get on top är Doorslåten The Doors aldrig gjorde. Och Tim Buckley sjunger som Jim Morrison önskat han gjort.
17. Nick Drake - Things Behind the Sun (Pink Moon, 1972)
Vet inte vad jag ska kalla det här albumet: "Världens vackraste skiva", eller kanske "En halvtimma i himlen". Take your pick! Nick Drakes bästa album enligt mig. Och med tanke på att hans två tidigare album är solklara femmor borde det säga allt. Things behind the sun är för övrigt världens vackraste låt. Så det så.
18. Paul Simon - Duncan (Paul Simon, 1972)
Run that body down, Duncan, Me and Julio down at the schoolyard, Everything I put together falls apart ... Herregud vilken bra skiva! Herregud vilken fantastisk låtskrivare! Polarpris *klapp klapp klapp* ... Polarpris *klapp klapp klapp*.
19. The Temptations - Papa Was A Rolling Stone (All Directions, 1972)
En cool platta med extremt långa skjortsnibbar. Den nästan tolv minuter långa Papa was a rolling stone är den självklara höjdpunkten, men även Do your thing, Run Charlie run, Love woke me up this morning är goda skäl att placera albumet i skivhyllan.
20. David Bowie - Moonage Daydream (The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)
En kompis i högstadiet var ett stort Ziggy Stardust-fan. Själv vägrade jag lyssna, tyckte Bowie såg löjlig ut. Detsamma tycker min 3-årige son, idag, 2008. "Han haa målaafäjj i ansiktet" brukar han säga med en avfärdande min, när han tittar på Aladdin Sanes skivomslag. Men med åren blir man mer tolerant och inser hur knäckande bra albumet faktiskt är. Det är löjligt bra. Och Bowie ser fortfarande lika löjlig ut.
-----
* Blandbandet hittar du i marginalen.
Nästa nedslag i boken blir 1973.
Efter några blåsiga dar i norra Bohuslän utan uppkoppling ligger jag lite efter i kommenterandet. Därför tar jag mig friheten att komprimera bägge Bra Albuminläggen till en kommentar.
Boken är suverän nördläsning men jag instämmer i ifrågasättarnas kör. Som i alla val så finns det personliga favoriter som saknas och en del val som känns allt annat än klockrena. Men som vägledning fungerar boken alldeles ypperligt. Och som inläggstema med efterföljande diskussion suveränt.
Av skivvalen får följande en klassikerstämpel tryckt på omslagen:
Simon & Garfunkel - Bridge over troubled water Borde finnas i varje skivsamling. Produktion, låtskrivande, framförande, sångstämmor. Allt är 5+. När jag igår låg i tandläkarstolen för en rotfyllning strömmade plattan på behaglig volym ut ur högtalarna. Men jag hajade till när låten "America", för övrigt en suverän låt, kom för den finns ju inte med på skivan. Jag hade lite huvudbry innan jag kom på lösningen. Det var en best of-platta som spelades. Att jag trodde det var "Bridge.." berodde på att alla låtar även fanns med på best of-plattan. Det är den nivån vi pratar om!
Stooges - Fun House Struttande "Down on the street" sätter an tonen och fortsätter egentligen där debutalbumet slutade. TV eye , 1970, Loose..... Det räcker att sätta på skivan så blir man sju grader tuffare.
David Bowie - Ziggy... Tillsammans med "Low" Bowies bästa och framför allt jämnaste album med inledande "Five Years" som absolut höjdpunkt.
Ett snäpp under klassiker kommer Lou Reeds "Transformer" av den anledningen du nämner: ojämnheten.
Övriga plattor har jag lyssnat för dåligt på i helhet för att kunna göra en rättvis bedömning. Detta ska jag, med hjälp av dina kommentarer, snarast råda bot på.
Övriga kommentarer:
Spontan association kopplingen "Needle.." - toalett var inte så trevlig som du beskriver.
Ice-T! Du menar den livsfarlige rapparn som nu förtiden är kriminalare i "Law and Order" och som i ett nyligen sänt avsnitt inte kunde vara på stationen utan munskydd för rädsla av att andas in dammpartiklar från den pågående renoveringen. Coolt!?
Ojojoj. Ditt eftersläntande i kommentering tar du igen med råge här! Strålande. Och egentligen ett inlägg i sig själv. Tackar, Tp! PS. Förstod att toalettassociationen lämnade fältet öppet för tolkning. Det bjuder jag på:)
Pink Moon är Nick Drakes i särklass bästa skiva. Den bevisar verkligen vilken fantastisk låtskrivare mannen var, det räcker med sång och gitarr (och ibland lite plingande på ett piano) för att göra några av de vackraste sångarna som skrivits.
"Things Behind the Sun" är riktigt bra med jag håller "Place to be" som skivans absoluta höjdpunkt och kanske Drakes bästa låt någonsin. Jag vet inte varför men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den: den är smärtsam, fin, vacker, sorglig, dramatisk...Så många känslor på en och samma gång...
Hursomhelst, Pink Moon är som du skrev "ett bra album att ha i skivhyllan"! :)
Makalös man som gjorde de vackraste sångerna, ja. Fenomenalt bra gitarrspel hade han också, Nick. Och egentligen är inte Pink Moon ett "bra" album att ha, "nödvändigt" är mer korrekt:)
