kindofblue

I våningen under oss bor en riktig häxa, eller som det heter på Latin: "Tantus Exkrementus", eller "sketkärring" som man säger i vardagligt tal. Bakgrunden till mina känslor är som följer. När vi flyttade in mötte vi allt som oftast tanten på våningen under (vid denna tid kallade vi henne inte för "sketkärringen", utan kort och gott "fjäsktanten") i trapphuset.

Vid dessa slumpmässiga möten slog hon nästan knut på sig själv för att vara till lags. Lismande och bugande som en medeltida lakej smickrade hon både mig och min fästmö. Vi var fina människor lät hon meddela - på ett närmast generande sätt. Anledningen till fjäskandet antog vi från början vara en konsekvens av hennes medelålders, och inte helt friska, dotter som bor i uppgången bredvid. Dottern hade för vana att från balkongen skrika könsord till dem som passerade på gatan nedanför. Om det var barn eller vuxna tycktes inte spela någon roll.

Och det är klart, detta var naturligtvis generande för "fjäsktanten". Dotterns säregna syn på grannsämja skapade för tanten rimligtvis en känsla av underläge gentemot grannarna. Att förstå det kräver ingen examen i psykologi.

Lismandet eskalerade när min son föddes. Han var guds gåva till världen enligt fjäsktanten (och jag höll naturligtvis med). Det hela var en för oss fruktsam relation, trots det överdrivna och generande fjäsket.

Men det var då det.

Sedan lärde sig min son att gå. Vilket sammanföll nästan på dagen med att jag gjorde en omfattande golvläggning, vilken pågick under tre dagar. (Och, bör tilläggas, utfördes enligt bostadsrättsföreningens regler.)

Och sen den dagen är vi i onåd.

Själva avstampet i denna bittra och, numera, segdragna grannfejd var den dag då, den av fekalier överfulla, damen skickade upp sin skogstokiga och könsordsskrikande dotter till vår lägenhet för att klaga. Ironin att skicka just henne är i det närmaste total. Väl framme bankade dottern allt vad hon orkade på vår dörr, skrämde skiten ur både fästmö och son, samt skrek ut sin klagan om störande golvläggning. Och från den dagen hörs från balkongen, utöver utrop om "kukjävlar", även kommentarer om störande barnafötter.

Enkelt uttryckt hittade tanten i oss någon hon inte behövde känna sig underlägsen inför. Nu hade hon någon som störde hennes ljudbild. En alldeles egen syndabock. Min sons naturliga instinkt att springa fram över golvet gav henne en ursäkt att förvandlas från "fjäsktant" till "sketkärring".

I praktiken innebär hennes status som "sketkärring" att hon valt dissandet och undvikandet som strategi. Hon hälsar inte när hon ser oss. Hon vägrar att dela hiss. Faktum är att hon backar tillbaka i tvättstugedörren när hon får syn på oss.  Om hon råkar sammanstråla med någon av oss på vägen till porten tar hon en annan väg, alternativt börjar släntra fram på gatan. Allt för att undvika ett möte.

Detta har nu pågått i snart två års tid!

Det hela är mycket komiskt.

Och det får naturligtvis motsatt effekt. Sketkärringen gör mig trotsig som en treåring. Numera brukar jag ge min son high fives när golvklampet är riktigt högljutt. "Visst får du åka Bobby-car", brukar jag säga till honom. Dessutom spelar jag numera musik med väl tilltagen volym, utan några som helst samvetskval. Det känns som det kvittar liksom.

Och nu tror jag minsann det är dags för lite musik. Vilket leder till min rubrik:

Vilken musik väljer man när man vill jävlas maximalt med sina grannar?

"White Riot" med The Clash bör göra susen ...