kindofblue

För att laga en klassisk låt krävs flera saker, men jag har kokat ner ett recept baserat på tre kryddor som skiljer en bra låt från en fantastisk dito. I och för sig kan jag ibland, tillfälligt, falla för en låt då endast en av kryddorna är med i anrättningen. Men om kärleken skall bestå krävs att alla tre ingredienserna finns i grytan.

Dessa är:

1. Musiken. Detta är basvaran. Med musik syftar jag på melodierna. Jag har inga egentliga preferenser eftersom min smak är lika bred som Babbens bak. Det kan vara komplexa melodier med kreativa infall, raka och enkla och popbarnsliga alster att hoppa i takt med, melankoliska att kontemplera till, hårda, mjuka, aggressiva, sexiga, rebelliska ... allt fungerar. Bara det är bra. En bra låt är en bra låt är en bra låt, liksom. Det är det som skiten ytterst handlar om. Vad som sedan anses vara bra musik/melodier är däremot en rövdelare jag inte tänker ge mig in på. Men här är några av mina favoritlåtskapare, med betoning på skapare: The Beatles, The Rolling Stones, Pixies, Love, Björk, Tindersticks, Pink Floyd etcetera...

 

2. Rösten. Den behöver inte vara vacker, snarare är det oftast en nackdel. Däremot måste rösten, jag upprepar: måste, väcka känslor och vara äkta. Den skall vara det den sjunger. Den måste förmedla att det är på riktigt, att det är sanna, gärna självupplevda, känslor. Det ger den nödvändiga nerven åt texten. Ett bra exempel på vad jag menar är punken. Där förväntas inte några Pavarottitoner, utan snarare primalskri. Punkrockare får därför äktheten på köpet, bara genom att vara punk. Jag är av naturen svag för hesa och desperata röster, men även Dylans och Hellströms mer gälla pipor fungerar. Det viktigaste är som sagt känslan rösterna förmedlar. Exempel på sångare med nerv: Antony Hegarty, Jim James, Ben Bridwell, Bill Callahan, Billie Holiday, Stuart Staples, Nick Cave, Elliott Smith, Shane MacGovan, David Eugene Edwards och många andra, för ögonblicket, förbisedda vokalister.

 

3. Texten. Kanske den viktigaste ingrediensen för mig. Texten är låtens själ. Utan de rätta orden får ingen låt, hur trallvänlig melodin än är, mig att sjunga med. Och skulle jag mot förmodan frångå detta påstående, så sjunger jag inte med någon längre tid, och jag kommer garanterat förneka minst tre gånger innan tuppen gal att jag någonsin kunde de infantila textraderna. Alternativt skyller jag på tillfällig sinnesförvirring. Bra texter gör att gamla låtar alltid känns nya. Det är den avgörande skillnaden. Här är några textförfattare med extra fint bläck i pennan: Bob Dylan, Leonard Cohen, Sufjan Stevens, Townes Van Zandt, Morrissey, Nick Cave, Håkan Hellström, Fish (Marillion), Roger Waters, Frank Zappa.

Exempel: Why don't you find out for yourself - Morrissey