Bland fåglar och Andrew Bird
Så jag söker respit, och hittar den i skuggan på balkongen. Där slår jag mig flämtande ned. Sonen sätter sig bredvid. Vi sitter och tittar ut över den envetet blå himlen, vi spanar efter flygplan, fåglar och annat som flyger. Jag ägnar mig åt min nya favorithobby: "Fråga tvååringen". Fråga tvååringen är som det låter ett frågeforum där pappa frågar och sonen svarar. Mycket underhållande. Inga är så tvärsäkra som tvååringar; de vet allt. Undantaget skulle (möjligen) vara de på kunskap och empati underutvecklade vuxna personer som har enkelriktade åsikter om ras, kön och motsvarande. Fast det är klart - de saknar tvååringens charm, och ignorans är inte lika charmig utan mjölktänder. Mjölktänder goes a long way, liksom.
Hursomhelst, sonen gör stora ögon mot himlen. "Där äär ett flyplaan, pappa!". "Mmm", svarar jag. Han ser fundersam ut där han sitter. "Vad tänker du på?" frågar jag. "Jaag tänker att man apsoluut inte fåå slåss", svarar han reptilsnabbt. Funderingen är ett citat, och kan härledes till den perfekt utförda örfil som kvällen innan rödfärgade hans pappas högra kind. "Nej, det får man int....". Min son avbryter. "ÅHH, TITTA FÅÅGELN PAPPA!", skriker han. "Ja du", säger jag, "vart är den på väg tror du?". "Han skaa äta frykoost". "Aha, vad äter han då då?", fortsätter jag. "Han ääter smöörgås!". "Okej, vad vill han ha för pålägg? Ost?" frågar jag. "Naee, fåglar gillar leevepaastej ... Fåglar gillar itte ost, gillaar baara levepastej*!" "Aha, men vad äter humlor då?" frågar jag. "Hymmlor äter gjääs...eller blaad.".
Dagens låt heter "Skin Is, My" av världens bästa fågel - Andrew Bird.
* Needless to say är min sons favoritpålägg leverpastej.
Haha, ni har sköna konversationer du och junior. Hoppas han blir lite mer av en soldiggare än pappa skuggan. Fick tillbaka mejlet by the w. Med svarte, jag har inte läst. Någon som ville ha sista ordet? Jag skickade tillbaka igen: okej.
Många sköna "snack" blir det. Och många goda garv.
Jaså, du höll dig från att läsa. Vilken disciplin. Imponerande!
Väldigt roligt, men också rörande. "Vad tänker du på?" önskar jag att någon hade frågat mig när jag var liten.
Du har mina sympatier, Alice. Föräldrar... Och tack, kul att det är rörande och roande. Även om "vad tänker du på?" är avsett att roa mig själv (svaren är oftast hysteriska,som "jag tänker på bollar..."), så inser jag att jag på köpet gör en god gärning. Bra.
Väldigt bra, eftersom det bland annat är så man bygger en god relation till sitt barn, samtidigt som man hjälper det att bli en egen individ.
När du frågar så visar du honom att det går att benämna det som rör sig inuti (vilket bygger hans självbild och självkänsla) och att det finns andra som är intresserade att ta emot det (vilket bygger hans tilltron till omvärlden och relationer).
Och fatta om ni fortsätter så, vad spännande samtal ni kommer kunna ha när han blir äldre!
Skönt att höra, Alice. Ser fram emot samtalen i framtiden. Fast de är spännande redan nu. Och roliga.
