Och plötsligt så var det 1985 igen …
1985 var jag på Ullevi och såg Bruce Springsteen. Jag var 16. Det var en magisk afton. Bruce och E-Street Band var i högform. Ullevi skakade under publikhavet. (Publiken hoppade faktiskt såpass till musiken att man efteråt tvingades att renovera och förstärka arenan innan den på nytt kunde användas i konsertsammanhang.) Vädret var medelhavsvarmt. Göteborg var kaos och eufori. 100 000 människor var i rörelse i innerstaden, Avenyn var fullsatt. Efter konserten var man tvungen att gå armgång med sina vänner, annars tappade man bort varandra, bokstavligen. (Betänk att detta var före mobiltelefonens intåg.)
Perioden före och efter konserten lyssnade jag mer eller mindre sönder hela Springsteens katalog. Jag älskade It's hard to be a saint in the city, Point Blank, Downbound Train, Thunder Road. Sedan slutade jag lyssna på Bruce. Inte helt, men han hamnade allt längre back i skivbackarna, annan musik sprang om New Jerseys stolthet*.
Bruce har återvänt till Sverige åtskilliga gånger sen den där magiska sommaren 1985, men jag har aldrig kommit mig för att gå att se honom igen. Varför vet jag inte riktigt. Jag missade två hyllade konserter på Stadion 1999. Jag missade hans två lika upphöjda Ullevispelningar häromåret. Och jag hade tänkt missa honom den här gången med. Ända tills i morse, då jag fick frågan: "Vill du ha en biljett till Springsteen?".
Helt plötsligt var det 1985 igen. Jag hamnade i någon slags Springsteen-frenzy, blev ömsom nostalgisk, ömsom uppspelt, bad om betänketid, behövde räkna på om jag hade ekonomisk styrka nog, 650 kronor är trots allt en del pengar, särskilt för en oplanerad utgift. Sen snöt min fästmö biljetten mitt framför näsan på mig.
Så istället för att gå på Springsteen ikväll låter jag mig sköljas, våg för våg, av avundsjuka, min favorit bland dödssynder. Det hindrar mig dock inte från att lägga upp veckans blandband, som denna gång är en mix av mina Springsteenfavoriter. (Klicka på kassettbandet i marginalen för att lyssna! EDIT: Länk till blandbandet, här!)
Mina favoriter av Springsteen:
01. Badlands
02. It's hard to be a saint in the city
03. Growin' up
04. Lost In The Flood
05. E Street Shuffle
06. Thunder Road
07. The ghost of Tom Joad
08. Magic
09. Spirit in the Night
10. Atlantic City
11. Blinded by the Light
12. Jungleland
* När jag, så här i efterhand, läser blogginlägget, inser jag att texten i stort sett är en rip off av Lasse Berghagens "Teddybjörnen Fredriksson". Bruce, han var min bästa vän, när jag var ett litet barn. Men jag glömde bort min vän. Typ...
Klarar inte av den hysteri som följer med ett Springsteen-spelning - de ohämmade hyllningarna blir bara löjligt! Angående musiken, så är "Nebraska" min absoluta favorit.
Är du galen?
Fast jag hade velat gå igår. Det lär ju inte vara några fyrverkerier ikväll.
Ja jag är ju såld på Hungry heart. Inte speciell originell. :)
Gorillan: Nej, det är nog sant att det är extra hysteriskt när Bruce kommer. Förmodligen är 1985 en bidragande faktor plus att han är en väldigt likable guy, folklig nästan. Men att det är så skall inte ligga honom i fatet, för han har gjort en hel del bra skivor och låtar. Asbury Park är min favorit. Tätt följd av Nebraska, Darkness och Born to run.
Lisa: Det blir en bra konsert, så visst är det galet att avstå. Men fästmön går ju istället. Hoppas hon får kul. Hoppas det inte regnar...hmpf.
Hej Anders,
tack för snälla kommentarer. Själv mådde jag lite dåligt igår när min sambo läste högt ur Jan Anderssons GP-recension. Fem fyrar och nån förklaring om varför han inte längre hade ångest för att han missade 1985. Nåväl, jag var på Ullevi 2004 och det var rätt okej. Men det var inte någon religiös stämning. Och undrar egentligen om det religiösa någonsin hittar utanför de tjugo meterna framför scenen och pressläktaren som önskar att de stod framför scenen. Ullevikonsert har ju blivit synonymt med folkfest och okej, konserten sålde ut blixtsnabbt, men mitt intryck var att folk nästan lika gärna kunnat gå och kolla på Robert Wells.
Apropå fredagens konsert så visade GP.se tv från konserten. Det gick tex att se Born In the USA. Mitt intryck var att det lät skit, men det tyckte ju inte Jan Andersson som var där. Ah well/C
Hej Carl,
det var så lite så. Trevlig blogg, onekligen, med trevliga texter. Och musiken var en trevlig överraskning, mycket trevlig. Sen har jag en sur känsla av avund (som börjar lägga sig nu) av att återigen ha missat en konsert med Bruce. Borde veta bättre. Det här var sista gången. / Anders
