kindofblue

Så här dagen efter en fantastisk festival funderar jag lite över hur man skall bedöma artisterna. Jag har kommit fram till att låta min kropp bestämma betygen; med andra ord baseras mitt tyckande om artisternas prestationer uteslutande på kroppsliga reaktioner. Närmare bestämt gåshud. Du kan nämligen inte argumentera med gåshud. Gåshud på armarna är bra. Gåshud på ben och armar är jävligt bra. Gåshud över hela kroppen kombinerat med tårar är magi. Festivalen har bjudit på många fantastiska spelningar, men för mig var det bara ett band som lyckades med det sistnämnda: Fleet Foxes.

Dag 1 (fredag):
För mig var fredagens - på förhand - mest intressanta artister: Okkervil River, The National, Sigur Ros och Iron & Wine. Här kommer en summering av de band jag såg:
---

Lightspeed Champion:
Lightspeed inleder festivalen. Jag ser enbart sista tjugo minuterna, och de är bra. En energisk och hes Devonte Hynes bjuder på en ambitiös show. Med "Galaxy of the lost" framkallar han festivalens första gåshud. Inget betyg, såg för lite.
---

Christian Kjellvander
En bra röst, utmärkt att dricka öl till.
---

Iron & Wine
Högt ställda förväntningar, som inte infrias. Sam Beams spelning är okej, inte mer. Han startar segt med jammiga nummer med ryggen mot publiken. Det är inte bara jag som blir uttråkad. Många lämnar spelningen. Först när han kör en skön reggaeversion av "Boy with a coin" höjs stämningen, publiken bjuds in. Låten därpå (som jag inte minns namnet på) är ännu bättre och ger mig antydningar till gåshud, men den risiga starten har tyvärr "dödat" min grundfeeling. Jag går strax efter, då han i nästa nummer återigen vänder publiken ryggen och jammar. Betyg: 2

Okkervil River
Återigen högt ställda förväntningar. Jag och fästmön parkerar näst längst fram vid scen; vi offrar hälsan för en optimal konsertupplevelse. Och det är det värt. För Okkervil infriar förväntningarna med råge. De spelar inte en enda dålig låt. I motsats till Iron & Wine rivstartar de konserten och får med sig publiken direkt. Sedan radar de upp hits som "Plus Ones", "For Real",  "Our life is not a movie of maybe". Sångaren Will Sheff är briljant på scen. Bandet visar spelglädje. Publiken sjunger med. Totalt framkallar spelningen fem gåshudar på armarna, samt två benrysningar. Härligt!
Betyg 4+.

(Biljetterna till deras konsert på Pusterviksbaren i höst köptes direkt efter konserten. Missa inte den!)
---

The National
Mitt favoritalbum förra året var The Nationals "Boxer". I krocken mellan Nick Caves Grinderman och The National, var valet därför tämligen enkelt. Bandet (som ofta jämförs med Tindersticks, men som i mina öron låter minst lika mycket U2) triggar per omgående gåshuden med den briljanta "start a war" och jag kommer på mig själv att se Ian Curtis i sångaren Matt Berninger. Han är lång, smal och lite introvert i inledningen av konserten; han ser nästan förlägen ut. Men ju längre konserten lider, desto punkigare blir hans scenspråk. Och jävlar vad jag gillar det! Håren på armar och ben reser sig upprepade gånger. Främst under "Abel", "Mistaken for strangers", "Fake empire", "Squalor Victoria" och den underbart vackra "racing like a pro". Den svaga versionen av den givna gåshudslåten "Slow Show" drar ner betyget, men bortsett från det så var detta en jäkligt bra spelning.
Betyg 4.
---

Grinderman
Missar jag nästan helt. Men avslutande "Tupelo" är briljant.
---

Sigur Ros
Nu började, tyvärr, de åldrande benen ge sig till känna, värken var total. Därför kan jag inte bedöma Sigur Ros på ett rättvist sätt. Under konserten sitter jag mot ett matserveringsskrank och pustar bakom scen, för att sedan ta mig hemåt. Men det jag hör låter bra. Och en stor, fet gåshud lyckas islänningarna ändå åstadkomma med sin fantastiska "Hoppipolla", trots att jag, rent akustiskt, är helt av banan. Det ska de ha credd för!

-------------

Dag 2 (lördag):
Avslutningsdagens stora namn är naturligtvis för de flesta Neil Young. Så även för mig. Men, den konsert jag ser fram emot mest är faktiskt årets stora favorit: Fleet Foxes. Så det var först och främst dem jag siktade in mig på. (Även om skivgrisen Gonzo, med trixiga och sluga argument värdiga en dammsugarförsäljare, var på vippen att sälja in Håkan Hellström istället.)
---

José González
Kommer sent och hör bara sista två låtarna och inser att jag förmodligen missat en riktig skön spelning. Det låter jäkligt bra. Gåshudspotential, utan tvekan. Måste ses vid annat tillfälle. 
---

Frida Hyvönen
Trots charm är Frida en besvikelse. Det låter tamt - det krävs mer krut utomhus. (Något som Jozé fixade tidigare under dagen, beväpnad enbart med en akustisk gitarr.) Sången är vek, ljudet dåligt, och blåsten gör inte saken bättre. Vid ett par tillfällen rycker det lite i skinnet, men gåshuden uteblir, tyvärr.
Betyg: 2.
---

N.E.R.D.
Det här är undantaget från "gåshudsregeln". N.E.R.D. handlar inte om gåshud. De handlar om party. Hip-Hop-stylee. Och visst blir det party. N.E.R.D gör en toksvängig spelning där publiken villigt låter sig dompteras av Pharell Williams. Jag med. Klart största röjet under hela Way Out West. Bra låtar: "Maybe", "Fly or die", "She wants to move".
Betyg: 4.
---

Fleet Foxes
Och så var det dags för årets favoritband. Redan när jag kommer in i Linnés tält får jag en bra feeling för Fleet Foxes. Något mer sympatiskt än att, som festivalens enda band, själva stå och rodda innan spelningen har jag svårt att tänka mig. Redan under soundchecken jublar publiken ett flertal gånger då välkända toner fyller tältet, vilket föranleder den ständigt leende sångaren Robin Pecknold att generat vifta mot publiken med budskapet att konserten-inte-har-börjat-än. Mot den bakgrunden är Robins öppningsreplik i konserten underbar: "I'll hope we'll live up to the soundcheck!".

Konserten då? Jo, den är alldeles underbar. Bäst, helt enkelt. Allt, allt, allt är så bra man hoppats. I motsats till vad jag (kanske) befarade innan konserten så svänger Fleet Foxes. Som fan! Jag har TOTAL gåshud från första till sista stund. Och vid tre tillfällen (minst) rinner tårar i smyg; jag känner mig som en teenybopper under Beatlemania. Klumpen i halsen är apelsinstor. Stämsången är så vacker att det inte går att värja sig. "White winter hymnal", "Mykonos", "English House" med mera är helt enkelt knäckande bra. Robin kör solo en underskön "Oliver James". Han tar i så det känns i hela kroppen. Det är magiskt bra!

Dagens Lassie: Efter konserten stöter jag på gitarristen i Fleet Foxes ute på festivalområdet. Han väntar på Neil Young. Jag går fram och ger honom på stående fot ett knippe superlativer, säger att bandet varit helt bäst och så vidare. Han blir uppriktigt glad, tackar, tar i hand. Sen snackar vi om hur grymt det skall bli att se Neil Young. Sympatisk kille. Och ett stort festivalögonblick.
Betyg: 5.
---

Håkan Hellström
Låter som vanligt bra, även på avstånd. "För en lång tid" får voluntärerna innanför Flaming Lips scen att spontandansa. Och det är väl ett betyg lika gott som gåshud, antar jag.

The Flaming Lips
Jag hoppar Håkan Hellström, och ställer mig istället längst fram inför Flaming Lips. Där står de öppet och hånar Håkan Hellströms pågående konsert. Trist. Sånt beteende suger lika mycket som festivalbesökare som försöker knuffa till sig ens plats. Efter det hjälper det inte att konserten rivstartar med en Wayne utrullandes i en gigantisk boll bland publiken. Det hjälper inte med konfetti och dansande teletubbies på scen. Och det hjälper definitivt inte att dissa publiken för att inte bjuda till. Nej, inte ens "Yoshimi battles the pink robot" hjälper, och det är illa. Så jag går.
Betyg: Tji Gåshud!
---

Neil Young
Det är storslaget att se Neil Young. Inget snack om saken. Han är på gott humör, och är stundtals jäkligt rolig. Eftersom jag föredrar hans akustiska låtar, så går jag dock inte igång förrän Neil plockar fram nylonsträngarna och spelar "needle and the damage done", "heart of gold" samt "old man". Gåshud. Gåshud. Och gåshud igen. Resten av konserten är bra till jävligt bra. Avslutande "Keep on rocking in the free world" är en suverän avslutning på en fantastisk festival.
Betyg: 4+.

// Anders