kindofblue

Min kropp är ett tempel för bakterier. Nerbäddad läser jag den briljante Bill Brysons bok "På spaning efter William Shakespeare", parallellt med "Hamlet". Det är intressant respektive fantastisk läsning.

Man vet inte mycket om Shakespeare. Nästan ingenting alls. Att hitta dokument från 15- och 1600-talets England som vittnar om "vanliga dödligas" (vilket Shakespeare trots allt var, odödlig blev han först på 1700-talet) handel och vandel låter sig i princip inte göras. Kanske är det därför som konspirationsteoretiker, kända som okända, ägnat så stor möda åt att - med mer eller mindre virriga argument - ta heder och ära av Shakespeare. 

Utgångspunkten för skeptikerna har varit av det elitistiska slaget. "Skådespelaren Shakespeare" med den "enkla" bakgrunden kan inte rimligtvis också varit "Författaren Shakespeare". Hur kunde Shakespeare, en man av folket, skriva så insiktsfullt om överklassens miljöer, och om hovet? Och hur kunde en man utan universitetsutbildning skriva sådana storverk, när han inte ens stavade sitt namn likadant från den ena gången till den andra?

Att hans beskrivningar av enklare sociala miljöer var minst lika insiktsfulla bortser man dock symptomatisk nog ifrån. Att Shakespeares språkliga skolning - med nutida mått - skulle få dagens universitetsstudenter i språk att framstå som mellanstadieelever, passerar också obemärkt. Skeptikerna sätter även på sig skygglapparna inför det faktum att 1500-talets stavningsregler, särskilt av namn, var av en mycket frimodig och liberal karaktär. William Shakespeares arv ansågs, och anses, därför av många som den stora litterära bluffen. Kanske den största.

Hamlet, Mac Beth, Stormen med mera måste därför enligt anti-Stratfordianerna (som skeptikerna kommit att kallas) ha varit en mer lämplig författares verk - mer lämplig i betydelsen utbildningsnivå och samhällsklass. Francis Bacon, Philip Marlove och inte minst Edward de Vere, Earlen av Oxford, är några av Shakespearekandidaterna.

Denna dramatiska fantom och skuggfigur är dubbelt imponerande. Dels genom att under ett drygt decennium stillatigande låtit skådespelaren Shakespeare ta emot hyllningar från publik, andra dramatiker och kungahus. Dels genom arbetsinsatsen; verken måste ju rimligtvis ha tillkommit efter arbetstid. Och om Shakespeare i själva verket var Earlen av Oxford, anti-Stratfordianernas hetaste kandidat, är ovanstående särskilt imponerande. Hans fåfänga lär ha varit gränslös, och som diktare i eget namn skrev han dussinpoesi. Teorin (ihopknåpad av en engelsk skollärare med det passande namnet J Thomas Looney (galning)) att han efter arbetsdagens slut bytte klåparens penna mot mästarens, för att skriva världens mest hyllade dramer, tragedier, komedier - och dessutom valde att göra detta anonymt, är för mig en logisk återvändsgränd de luxe.

Men logik har aldrig varit konspirationsteoretikers forté.

Hursomhelst, det man vet om Shakespeare är desto mer häpnadsväckande. Hans språkliga uppfinningsrikedom var närmast gränslös. Eller vad sägs om att han i sina verk skapade drygt 2000 nya ord, av vilka 800 fortfarande lever kvar (t.ex. leapfrog, lonely, well-read, unmask etc.). Eller att han är det engelska språkets överlägset mest citerade. I konsten att skapa uttryck och ordvändningar som fastnar var han ett oöverträffat geni. Några exempel: be in a pickle, not budge one inch, tower of strength, vanish into thin air - och så vidare. Cirka 10 procent av de nu levande citaten sedan engelska språkets födelse är födda ur Shakespeares gåspenna (Oxford Dictionary of Quotations).

Imponerande kille, den där Shakespeare - vem han nu än var.
.


Morrissey - Shakespeare's Sister

Modet tar sig ofta absurda uttryck. Nutidens jeansrövar utan jeans är ett påtagligt exempel på det. 80-talets tajtsmode där en hel nation av rövar, mer eller mindre tajtsanpassade, i hopp om social acceptans, klämde in sig i fodral ämnade för superhjältar, är ett annat.

I 1500-talets London var svarta tänder grejen. Orsaken hette socker. Socker var ståndsmässigt, det visade på klass, att man hade råd. De besuttna garnerade därför ofta sina maträtter med ett centimetertjockt sockerlager. Man sockrade allt. Ägg, kött, fisk, ja till och med rödvin toppades med en rejäl nypa socker. Och eftersom det i London under denna tid rådde en total brist på Denivit Tandputs, blev följaktligen svarta tänder högsta mode. Och hade man inte råd med naturligt sockersabbade gaddar, fusksvärtade man tänderna på andra sätt. Allt för att vara inne.

En sak är säker. Shane McGoven skulle ha varit het i 1500-talets Soho.



The Pogues: A Rainy Night In Soho

Den franske vetenskapsmannen Guillaume Le Gentil var en otursam man. På 1700-talet ingick han i historiens dittills största vetenskapliga samarbete. Edmond Halley, han med kometen, hade i 1700-talets början listat ut att man kunde räkna ut avståndet till solen genom triangulering (genom att veta längden på en sida i en triangel och två av vinklarna slipper man sålunda omaket att resa sig ur favoritfåtöljen för att beräkna sträckan till solen) av Venus passage av Solen. Passagerna sker dock mycket oregelbundet. Närmare bestämt i par med åtta år emellan, för att sedan inte äga rum på över ett århundrade. Den vetenskapliga världen väntade därför in nästa passage som som beräknades ske 1761 och ett hundratal vetenskapsmän från åtskilliga länder skickades iväg till världens alla hörn för att utföra mätningar. Idékläckaren Halley kunde tyvärr inte medverka. Han förhindrades av sin död tjugo år tidigare.  

Projektets medarbetare stötte på problem. Krig. Oväder. Sjukdom. Den sköra mätutrustningen gick allt som oftast sönder under resorna till de respektive mätstationerna. Fransmännen var mest otursbenägna. Jean Chappe reste i månader med häst och vagn, båt och släde för att ta sig till Sibirien. Han höll de känsliga instrumenten i famnen och skyddade dem som vore de ägg. Väl framme vid målet var vägen blockerad av översvämningar efter kraftiga skyfall. När Jean till sist började installera mätinstrumenten skyllde lokalbefolkningen vädret på fransmannen och hans mystiska instrument vilka han riktade mot himlen. Han undkom med livet i behåll. Men utan mätresultat.

Ingen var dock så otursförföljd som Le Gentil. Hans slutmål var Indien och han seglade ett år i förväg för att vara ute i god tid. Efter en räcka av närmast filmiska motgångar var han fortfarande ute till havs vid tidpunkten för Venuspassagen. Vilket omöjliggjorde mätningar. Trots det var han vid gott mod. Han hade ju åtta år på sig till nästa passage. Sålunda gick han iland i Indien, installerade sig, kontrollerade mätutrustningen. Och väntade. I åtta år.

Dagen för passagen vaknade han till strålande solsken. Men precis när Venuspassagen skulle börja, gled ett ensamt moln fram och skymde solen och blev kvar där under hela passagen. Le Gentil kunde inget annat göra än att packa ner mätutrustningen, och resultatlös ta sig ner till hamnen för hemfärd. Nu drog han dock på sig dysenteri och blev liggande i nästan ett år. Han frisknade till och gick ombord på ett fartyg, som efter diverse cykloner och andra oväder, tog honom hem, drygt elva år efter hans utresa; bara för upptäcka att giriga släktingar i hans frånvaro dödförklarat honom och hängivet plundrat dödsboet.

----

Massive Attack: "Be Thankful for what you've got"
.

... med Yann Tiersen: Naval. Pianosmekningar, bland det vackraste 2008 har att erbjuda.
.

... en som ligger bra till är Rachael Yamagata.
.

Börja varje dag med att plocka fram Nashville Skyline. Sätt på I threw it all away...
.


... så undviker du att göra Blood on the tracks till ditt soundtrack, och If you see her, say hello till "din låt".
.

Biljetterna tog slut på två sekunder.

Fan.

... Swell Season - Falling Slowly

Jag är bloggtrött.
Så jag sätter mig i svärfars bil och petar in Blonde on Blonde i spelaren. Rainy Day Women 12 & 35 startar, men jag jag klickar snabbt fram till spår 3, Visions of Johanna. Sen höjer jag ljudet till en nästan olidligt hög volym; Dylans omisskännliga munpel sveper ut genom högtalarna och följs av den inledande raden:

"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"

Och jag börjar fundera. 

Vad är poängen, egentligen, med att jaga ny musik? När man har Bob.




Nej, nu tar jag en paus.
Jag återkommer när jag gått igenom Dylans katalog!

... så lyssnar vi på titelspåret från Antony & The Johnsons senaste EP: Another World.

Oslo, 1967 igen.
Stax Volt Revue igen. 
Den här gången är det Otis Redding som briljerar med Try a little tenderness. En makalöst bra låt, som i den här liveversionen når höjder man drömmer om att få uppleva. Titta bara på publiken, den är galen. Och titta framförallt på den blonda flickan (2:48 in i låten). Hon har lämnat Jorden. Och även om jag förstår hennes inlevelse, så verkar hon inneha alla nödvändiga karekteristika för sektmedlemskap. En restresa till Indien, och saken är klar. 

Hursomhelst.

Trumpetintrot är klassiskt, Otis öppnar långsamt och mjukt och vackert, som om han värmer upp. Magin, gåshudsmagin, den kickar in exakt 48 sekunder in i låten då trummisen, Steve Potts, likt en metronom, ökar takten genom att slå på trumkanten. Därifrån svävar låten upp bland molnen. Och Otis, han sjunger med hela sin uppenbarelse. Varje ord betyder något. Under låtens dryga fyra minuter pressar han in mer själ i sången än vad 2000-talets samlade soulkollektiv lyckats uppbåda.

Och finalen sen. Herregud. 2:05 börjar trumpeterna ta plats, och trummorna ger sig in i låten på allvar. Trumpeterna och trummorna, tillsammans med Otis fotstampande, vansinniga, gospelartade "gotta-gotta-gotta-gotta"-final är så galet bra att man dör.

"Sticks and stones will break my bones, but I always will be true, and when
your mama is dead and gone, I'll sing this lullabye just for you, and what
becomes of all the little boys, who never say their prayers, well they're
sleeping like a baby, on the nickel over there.

So you better bring a bucket, there is a hole in the pail, and if you don't
get my letter, then you'll know that I'm in jail, and what becomes of all the
little boys, who never comb their hair, well they're lined up all around the block,
on the nickel over there.

And if you chew tobacco, and wish upon a star, well you'll find out where
the scarecrows sit, just like punchlines between the cars, and I know a place
where a royal flush, can never beat a pair, and even Thomas Jefferson, is on
the nickel over there.

So ring around the rosie, you're sleepin' in the rain, and you're always
late for supper, and man you let me down again, I thought I heard a
mockingbird, Roosevelt knows where, you can skip the light, with grady tuck,
on the nickel over there.

So what becomes of all the little boys, who run away from home, well the
world just keeps gettin' bigger, once you get out on your own, so here's to
all the little boys, the sandman takes you where, you'll be sleepin' with a
pillowman, on the nickel over there.

So let's climb up through that button hole, and we'll fall right up the
stairs, and i'll show you where the short dogs grow, on the nickel over there."

Okej. En snabb uppdatering bara. Sen lägger jag mig i sängen igen. Vill bara hälsa att jag inte lider av någon vanlig Roland Jansson-förkylning. Roland Jansson är en mes; vad vet han om lidande? Ingenting. Det jag har drabbats av är inget mindre än årets influensa, Hong Kong-stylee, och den är ingen lek skall ni veta; äldre människor dör av den. Men jag är ju bara halvgammal, så jag överlever nog. Fast gudarna skall veta att jag under gårdagsnatten promenerade längs floden Styx strandkant. Och ute på floden stod Karon och lockade med färjeturer för halva priset. Stackars, stackars mig. Huvudvärken, febern och frossan sliter och drar i min sargade kropp. Dessutom är värktabletterna lika effektiva som knallpulver på en älgjakt. Ja, mina vänner, NU är det fanimej synd om mig på riktigt. Jag återkommer.

Dagens nyckelord: Vaccination.

Dagens låt: I see a darkness - Bonnie Prince Billy