Ändstation
– Tåget har stannat nu, säger jag till kvinnan i den rosa kjolen.
Hon svarar inte, sitter försjunken i tankar. Kanske är hon chockad, men jag tror inte det; hon ser snarare dyster än rädd ut. Likblek i ansiktet, drar hon fram och tillbaka med ena handen längs kjolkanten, som om hon vill bringa ordning till det kaos som nyss hemsökt oss. Jag frågar henne om hon skadat sig. Hon skakar hastigt på huvudet. Någonting är fel, tänker jag.
– Bry dig inte om henne. Hon har knappt sagt ett ord på hela resan och när hon väl gjort det har det bara varit om Helmer. Jag tror hon är tyska.
Jag vänder mig om. Bredvid mig sitter en stilig, medelålders man med det ena benet nonchalant korsat över det andra. Han ler mot mig, som om ingenting särskilt har hänt. Han ser ut att komma från en annan tidsålder i Stetsonhatt och kritstrecksrandig kostym av tjugotalssnitt. Lustigt, jag minns inte att det satt någon där.
– Har du suttit här hela tiden, frågar jag mannen.
– Ja.
– Märkligt, jag borde ha sett dig.
– Ja, kanske. Fast det händer så många märkliga saker, säger mannen.
– Som vadå? frågar jag.
– Som att du och jag kan tala med varandra.
Mannen har rätt, det är märkligt, men det är inte allt. Det är något annat som inte stämmer, någonting väsentligt har förändrats.
– Har du tänkt på hur du ska ta dig vidare? säger kvinnan plötsligt.
– Titta, hon talar! Och om något annat än Hellmöör, härmar mannen.
Jag ger mannen en blick som suddar bort hans hånleende och säger sen till kvinnan att jag inte hunnit tänka så långt ännu.
– Det borde du, säger hon.
Jag svarar inte.
Ta mig vidare, förresten? Vem uttrycker sig så?
– Ja det kanske jag borde, säger jag till sist.
– Dröj inte för länge bara, säger hon.
Jag ser mig omkring i vagnen som förutom oss tre är tom på människor. Det är jag och denna underliga duo, och när jag nu tittar på dem förstår jag inte hur jag kunnat undgå att lägga märke till dem innan; och det är då som insikten slår mig. Vart tog alla andra vägen? Vagnen var ju fullsatt. Alldeles nyss sjöd den av liv och larm, med folk som sjöng, som skrattade och som sprang fram och tillbaka.
– Ursäkta mig, säger jag till mannen, har du någon aning om var alla är?
– De är kvar, svarar han kort.
– Jag förstår inte.
– Det är inte de som lämnat dig. Tvärtom.
Jag svarar honom inte utan reser mig upp, förbryllad. Vad menas med det här?
– Om du går längre bak i vagnen, till din plats, så förstår du, säger mannen.
Det vänliga leendet är nu utbytt mot ett allvarligare uttryck som jag tolkar som sympati. En ilning far igenom min kropp. Jag inser att han har rätt. Detta är inte min plats, den är längre bak, på rad två. Jag reser mig och börjar gå bakåt i vagnen, balanserar försiktigt över välta stolar, resväskor och krossat glas. Jag närmar mig sakta min plats. Bortsett från det krasandet ljudet under fötterna är det alldeles tyst, och när jag kommer fram förstår jag vad mannen talat om. För under min stol sticker ett par ben fram. Mina ben.
.
Den ena fotograferar som ett riktigt proffs och den andre skriver som ett riktigt proffs. Suckar lyckligt över att ha hittat era bloggar!
Nu gjorde du både mig och Maria glada. Tack!
Och dom är lika snygga som begåvade:-)
Utseendet bryr jag mig inte om, här på internet har alla samma typsnitt! :-)
Suggestivt!!!!
Riktigt vasst.
Tack ska du ha, Gonzo!
När jag på vår egna blogg läser att Anders Blå senaste inlägg har namnet ändstation far mina associeringar iväg åt ett helt annat håll än vad som skrivs i texten. Din story är väsentligt mycket bättre och smakligare än mina tankegångar, rent ut sagt skitbra!
TP
TP: Det gäller att veta vad som säljer, hur man lockar in alla sorters läsare:) Tack!
Håller med T.P om att titeln sätter tankarna på oss skivgrisar i spinn, sånt här gillar jag Anders, vart tog alla vägen..? Känns nästan lite David Lynch, in kommer dvärgen som pratar baklänges till jazztoner, harsnenanu......
Herr Fabelsvärd: David Lynch! Jojagtackarjag!
Jag gillar det jag läser, både fängslar o berör; som vanligt
Tack så mycket, Jonas! Kul att läsa.
Tjallaho!!!! Det är inte bara jag som vill ha enbenta dvärgar i sametskostym
Rövstopp! Bara ett tips till nästa gång...:-) Bra jobbat Anders.
Funderar på att döpa om den till Slutstation, så man undviker sådana tolkningar i framtiden... Tack!
Eller byt ut vissa vänner...:-)
Missat den här tills nu. När kommer romanen? Vill ha mer i samma stil.
Ska försöka ta mig tid att skriva mer (mycket mer) i samma stil. Noveller. Roman känns för stort. Tack så jättemycket för dina fina kommentarer, Boggen. De sporrar mig att få tummen ur...