kindofblue

Budapest. Centralstationen. Anslutningståget mot Belgrad rullade långsamt in på perrong två. Det var dags för mig och H att åka vidare. Smaken av de ryska cigaretterna vi rökt tidigare under dagen låg som en besk hinna i munnen, och vi var båda en aning berusade. H lite mer än jag. Faktum var att han hade varit det sen vi lämnat Göteborg ett dygn tidigare. Det var viktigt för honom att vara lite mer, lite storslagnare. Lite smutsigare. Och jag misstyckte inte. Det här var hans resa, hans äventyr, och han tänkte inte låta en sekund gå till spillo. Alltså drack han – för det gjorde äventyrarna i hans värld.

Under några lyckliga timmar hade jag och H – i mycket skrynkliga kläder – lekt västerländska valutakungar. Budapest var en utmärkt stad för den sortens lekar 1991.  Vi hade druckit champagne på Hotel Ritz. Vi hade promenerat i solsken längs snöiga gator. Och vi hade pratat och skrattat och spenderat struntsummor på mat och dryck och en smärre förmögenhet på batterier till H:s bandspelare – tolv batterier var faktiskt dyrare än en trerätters middag på Ritz.

Ladorna skramlade förbi i hög fart och man fick passa sig noga då man gick över vägen för att inte bli påkörd. H sjöd av energi och tycktes aldrig stå still. Han pratade oavbrutet om sina storslagna planer för resan och envisades hela tiden med att vi skulle testa nya saker; och i brist på verkliga utmaningar hade vi köpt ett paket ryska cigaretter. Vi rökte dem på ett av stadens kaféer. De smakade vidrigt. Som att röka asfalt. Asfalt inlindat i gammalt vått tidningspapper.

Vi klev på tåget, trängde oss förbi några resenärer som stod och pratade i mittgången och letade upp vår kupé. Den var av den gamla sorten med två motstående soffor och uppfällbara armstöd. H satte upp bandspelaren på fönsterbordet, dukade upp baguetter och dricka. Under bordet ställde han en halvt urdrucken whisky. Sedan sträckte vi ut våra trötta ben på varsin soffa. H satte på bandspelaren, Nick Cave. Till gnisslet av tåghjul som sakta sattes i rörelse åt vi våra medhavda smörgåsar då tåget lämnade stationen. Vi satt som bäst och gratulerade oss själva till lyckan av en egen kupé med verkliga sovmöjligheter, då skjutdörrarna öppnades. In i kupén kom Östeuropas motsvarighet till Lilla Fridolf och Selma.

Mannen var Kefirgubben personifierad: senig, brunbränd och väderbiten. Frun var mycket tjock, nästan sfärisk, och klädd i lager på lager. I handen höll hon en urdrucken petflaska. Gissningsvis var hon i trettio- fyrtioårsåldern, men hucklet och de bittra ansiktslinjerna fick henne att se ut som sextio. I släptåg hade mannen och kvinnan två barn, en pojke i sexårsåldern och en rultig, cirka nio år gammal flicka med tjurig uppsyn. Flickan hade en docka i handen och revor i strumpbyxorna. Familjen hade bagage nog för ett genomsnittligt svenskt radhusområde, och inom loppet av några sekunder satt jag och H – till förmån för sju resväskor och tre sprängfulla, svarta sopsäckar – som klistrade vid våra fönsterplatser. H sänkte volymen på bandspelaren, tog fram whiskyn och serverade mig en stadig drink. Den var välkommen.

Mannen smilade upp sig och avslöjade en skinande gul tandrad med inslag av guld.

– Yugoslavia, sa han och pekade på sin familj.
– Sweden, svarade jag.
– Ah! sa han.

Jag och H lutade oss tillbaka i våra säten. Vi var trötta efter ett dygns resande och höll just på att somna då den tjuriga flickan beslöt sig för att dra i det snöre som hängde ner mellan dockans ben. Oväsendet från dockan var imponerande.

”MAAAAMM-AAAAAA. MAAAAA-MMM-AAAAAA”

Pappan log ursäktande. Hucklemamman, däremot, blev tvärilsk och började hamra med den tomma petflaskan mot flickans huvud. Flickan sjönk ihop i en hög på sätet, och såg nu – om möjligt – ännu tjurigare ut än tidigare. Jag tittade på H. Jag såg hur han försökte behärska sig. Han knep ihop munnen och liksom vibrerade. Kvävda skrattparoxysmer spred sig som små vågor över ansiktet; ögonen var fyllda av tårar. Synen tvingade mig att bita mig hårt i kinden för att inte explodera i ett skrattanfall. Mamman vände sig mot mig och log och himlade med ögonen som om hon ville säga: ”Barn!”. Jag nickade ett överslätande ”Ingen fara!” till svar. Då drog dottern i snöret igen.

”MAAAMM-AAAAAA. MAAAA-MMM-AAAAAA”

Dockan hann aldrig skrika färdigt innan petflaskan träffade flickans huvud. Pappan ryckte på axlarna och log sitt guldgula leende. Scenen var som tagen ur en film av Fellini. Kupén var vårt Amarcord. H, som satt mittemot mig, såg nu ut att sprängas inifrån. Han bokstavligen studsade på sätet i en inverterad skrattattack; han höll munnen stängd och verkade ha svårt att andas; näsborrarna vidgades för varje frustande andetag.

H bytte kassett i bandspelaren och vred upp volymen. Ljudmässig omtänksamhet kändes på något vis överflödigt nu.

Vi passerade gränsen mot Jugoslavien. Tåget rullade söderut genom ett land i krig – ett land som inte längre fanns. Ute snöade det. Det var tio timmars resa till Belgrad. Tio långa timmar.

Vi var nästan framme i Belgrad då tåget plötsligt stannade i ett vitt ingenmansland. Utanför fönstret kunde vi se serbiska soldater i långa grå rockar och tjocka pälsmössor. I händerna höll de automatgevär. De var som tagna ur en svartvit journalfilm. De klev på och sökte igenom vagnarna och lät sedan tåget fortsätta färden. Det var surrealistiskt. Som om kriget klivit på tåget och löst en enkel biljett. Efter det blev allt egendomligt tyst. Det enda som bröt tystnaden var tonerna från The Pogues som på låg volym ljöd ur H:s bandspelare, och dockan som då och då skrek efter mamma. Ackompanjerat av en petflaska.



-----