kindofblue

Solen trängde genom springorna på den nerdragna persiennen och målade gula ränder längs golvet och upp på britsen. Pappret under mig prasslade vid minsta rörelse. Jag satt i kalsongerna, och frös. Rummet var kallt och olycksbådande. Vita väggar och stål. Några manshöga, låsta skåp längs ena väggen, ett handfat mittemot. Från de gamla elementen hördes strilandet av vatten, annars var rummet tyst, nästan stumt.

Frida visste inte att jag var här. Och hon skulle inte få veta det heller. Men efter att ha lyckats vinna tillbaka henne efter tre månaders enträgen uppvaktning, kändes besöket nödvändigt; jag ville veta om det fanns någon sanning i hennes misstanke, den som hade fått henne att lämna mig den där dagen för ett halvår sen. 

Om jag koncentrerade mig kunde jag höra sköterskorna på andra sidan dörren, hur de gick fram och tillbaka i korridoren. Jag urskiljde dämpade skratt och enstaka fraser som ”vilken värme” och ”semester”. De svaga rösterna överröstades plötsligt av ett par träskor som i snabb takt närmade sig. Jag hoppade upp från britsen just som dörren slogs upp.

En fläkt av rengöringssprit spred sig i rummet. I handen höll doktorn ett papper. Han studerade det med en allvarlig min samtidigt som han stängde om sig. En rodnad fläckade halsen, den grå mustaschen blänkte av svett och glasögonen hade glidit ner och vilade på nästippen. Han tog sig långsamt, nästan avvaktande, in i rummet och tittade sig sedan omkring som om han ville kontrollera att vi var ensamma. Sen såg han på mig över glasögonen, vilket fick mig att minnas en professor jag haft i civilrätt på universitetet, som alltid när han ställde en fråga till en student granskade denne över glasögonkanten. Detta gjorde vanligtvis studenten mycket nervös och fick den olycklige att glömma allt han visste om avtalsrätt och stamma fram ett ”jag vet inte” till svar. Men till skillnad mot professorn fanns det inget uppfordrande i doktorns blick, bara sorg. Och det var mer skrämmande.

Han harklade sig, försökte le, men misslyckades. Ögonen avslöjade honom och rodnaden på halsen spred sig nu mot ansiktet som vin utspillt över en bordsduk.

– Du kanske ska sätta dig ner, sa han.

Jag satte mig.

Rösten var forcerad. Den bekräftade vad ögonen redan berättat. Värmen i det lilla rummet steg för varje ord han uttalade och orden tycktes flyta ihop till en enda utdragen mening; en mening, som liksom klistrade sig samman till en lång, dov ton. Det enda som hördes förutom den var, underligt nog, strilandet från elementen. Jag kände mig plötsligt väldigt hungrig och tittade på väggklockan. Den verkade ha stannat. Tjugo över fem.

Han talade fortfarande då jag reste mig och lämnade rummet. Utan att vara medveten om det hade jag klätt på mig när han förklarat det oerhörda, för när jag nu sprang genom korridorerna kunde jag känna hur blodet stockade sig i vristerna av de för hårt knutna skosnörena. I entrén krockade jag med en gammal man på kryckor. Jag hjälpte honom upp, bad om ursäkt och sprang sedan vidare ut i vårsolen, mot busshållplatsen. Jag hoppade på en buss. Fel buss. Istället för att ta mig mot centrum, gick den norrut längs motorvägen och det var långt till nästa hållplats. Vägen kantades av höga granar och redan efter någon minut var jag vilse. 

Jag klev av hållplatsen efter och bestämde mig för gå tillbaka längs motorvägen. När jag vandrat i en halvtimme vek jag av från vägen, in på en liten skogsstig, och på andra sidan skogen kom jag fram till en grusplan där några småkillar spelade sjumannafotboll. Jag stannade till vid planen. Det starka solskenet hade förvandlat gruset till ett tunnt puder och det virvlade upp i små moln då pojkarna sparkade till bollen. Jag tänkte på den tid då jag själv varit en av dem. Ung, frisk och full av otämjbar energi. För mitt inre såg jag mig själv driva bollen i full fart mot motståndarmålet, med en försvarare hack i häl. Känslan av upprymdhet sekunden innan jag sköt, hur publiken skrek av förväntan, och hur de jublade i extas då bollen i en vid båge sakta seglade över målvakten in i nätet. Och när jag tänkte på hur min far vid dessa tillfällen med sträckta armar, som om det varit han som gjort mål, sprungit tjoande längs sidlinjen, lät jag tårarna komma.

En kvinna som stod vid sidan av planen kom fram och frågade mig om allt var bra. Allt är bra, svarade jag, bara lite pollenallergi. Jag torkade kinderna och fortsatte sedan in mot centrum.

Klockan var åtta. Solen hade redan börjat gå ner när jag fann mig gående längs den trädkantade allén på Kungsgatan. Jag hade lyssnat på vad doktorn haft att säga. Tills alla orden klibbade samman till oigenkännlighet. Det enda jag kunde minnas nu var: ”Du kan inte få barn. Jag är ledsen."

Frida hade haft rätt. Skulle hon lämna mig nu? Igen?

Trots trädens svalkande skugga var det svårt att andas. Luften kändes tjock, som om den inte kunde tränga ner i den trånga passagen till lungorna. Jag försökte dra ett djupt andetag, men det var omöjligt. Lungorna ville inte. Jag sparkade till med foten i gruset. Jag bredsidade en osynlig boll till en osynlig son och lät återigen tårarna falla nerför kinderna och gick sedan hemåt.

Frida mötte i dörren. Hon verkade inte bry sig om min försening utan log strålande mot mig när jag långsamt gick uppför trappan. De vita tänderna glittrade ikapp med de gröna ögonen.

- Vad sen du är, sa hon och gav mig en kram.
- Förlåt. Jag hann inte ringa.
- Och som du ser ut. Har det hänt nåt?
- Jag är bara lite trött. Det var mycket på jobbet idag.
- Gick det bra då?
- Det gick fint.

Hon tittade på mig med kisande ögon, som om hon försökte läsa mina tankar. Leendet var borta. Det hade ersatts av den där sneda grimasen som hon alltid gjorde när hon ville få mig att tala.

- Men det är något som har hänt. Säg nu.
- Det är inget särskilt. Jag berättar sen.

Hon såg missnöjd ut, men verkade bestämma sig för att låta saken bero, för hon skiftade snabbt tillbaka den glittrande persona jag först mött i dörren.

- Jag har också något att berätta, sa hon.
- Vadå?
- En överraskning. En underbar överraskning. Men först äter vi.

Hon tog min hand och ledde mig in i lägenheten. I vardagsrummet stod matbordet vackert uppdukat med vinröd duk, finservetter, tända ljus, karaffer med vin och vatten och Italaglasen från Duka; lutad mot en av tallrikarna stod ClearBlue'n som med blå versaler berättade om svek och möjligheter. Fan, tänkte jag.

- Vad fint du gjort det, sa jag.
- Visst är det underbart, sa Frida.
- Ja, ljög jag.
- Vad var det du skulle berätta, frågade hon.
- Inget som spelar någon roll nu.
- Säkert?
- Helt.

---
---