kindofblue

Det är vackert väder idag. Ljusblå himmel, några tunna moln, och så ljuset – det där förföriska höstljuset som liksom faller i en perfekt vinkel över omgivningen och gör den extra vacker. För tillfället är jag vid sidan av mig själv. Känner mig som en samling lösa delar, som endast hänger ihop av gammal vana. Jag lyssnar på Burial, perfekt musik i mitt tillstånd. Den är skev, fragmentarisk, kommer inte rakt framifrån, utan lite från sidan. Den förvrängda ljudbilden får mig att känna mig normal igen, får mig att landa i min ofullständighet.
Igår kväll låg jag i sängen och läste en novell av Alice Munro, när Elias kom in i sovrummet. Han ställde sig vid sängkanten och började vaja fram och tillbaka från det ena till det andra benet. Sedan ställde han frågor. Varför-då-dås. ”Varför måste man sova jämt pappa?” frågade han. ”Därför att man blir trött annars”, svarade jag. Han tittade på mig och såg ut att fundera över mitt svar. Han satte ett finger i mungipan och sa ”Hmm.”. Om han varit gammal nog, skulle han förmodligen haft en bekymmersrynka i pannan. När han funderat klart satte han händerna mot sängkanten och började hoppa upp och ner, högre och högre. ”Men du hallå! Jag kommer nog inte att orka sova tusen gånger.” ”Nähä”, sa jag, ”ska du sluta sova då?” ”Ja. Varför måste man sova så många gånger egentligen?” ”Därför att hjärnan i ditt huvud behöver vila. Dessutom växer man när man sover.” Elias gick ut ur rummet. Han muttrade tyst för sig själv. ”Men du hallå. Min hjärna behöver inte vila, faktiskt.” ”Okej. Men då får du väl sova för att jag säger det då.” ”Okej då pappa. Men först måste jag äta 'källsmat'. Det måste jag faktiskt ju.” Jag log och sa: ”Gör det du. Mat är också viktigt.”

--
Burial: "Archangel"