kindofblue

Det är fredag eftermiddag på ICA Maxi. Butiken är överfull av stressade människor på väg hem från jobbet. Normal hövlighet är satt på undantag. Vid räkdisken råder kaos. Folk trängs och roffar, hängande över varandra, åt sig de sista påsarna med räkor. En gammal dam, som bevisligen stod först i kön, blir utan. Hon skakar på huvudet och går mot charken. Istället för räkor och formfranska, får hon nöja sig med rostbiff och vitlökskryddad potatissallad.  Hon tittar på mig och ler bittert, som om hon vill säga: ”Vart är världen på väg?”. Jag ler mot henne och himlar med ögonen till svar: ”Det finns gott om idioter, var glad att du inte är en av dem.”.

Jag närmar mig kassorna. Köerna sträcker sig som bläckfiskarmar längs gångarna. För en sekund funderar jag på att lämna vagnen och gå, men ångrar mig. Istället försöker jag lista ut vilken kassa som är snabbast. Väl medveten om att jag av hävd alltid väljer den som går långsammast, tar jag den som ser ut att ta längst tid. Det visar sig vara klokt. Kön flyter snabbt och jämnt framåt. Kön bredvid, däremot, den jag skulle tagit om jag valt med förnuftet, står still. Avläsningsanordningen har slutat fungera. Folket i kön muttrar. Otåliga fredagsansikten spanar längs raderna av kassor, i hopp om en kort kö eller – den största illusionen av dem alla – en ledig kassa. Någon sådan finns naturligtvis inte.

En medelålders dam, finklädd, med perfekt make up och långa välmanikyrerade naglar, bryter sig ut ur den stillastående kön och tränger sig in fyra platser framför mig. Det är fredag eftermiddag, men hennes uppsyn är en måndagmorgon. Antitesen till att det är roligare att gråta i en Mercedes. Hon ursäktar sig dock inte, utan hävdar att hon varit före alla här, att hon minsann stod först i kön bredvid, och att hon har bråttom. Sättet hon gör det på tar udden av det sorl av missnöje som sekundsnabbt spridit sig i kön. Det tystnar tvärt, sånär som på en äldre man som står ett par platser framför mig. Han harklar sig högljutt och säger något jag uppfattar som en humoristisk kommentar om ”trängselskatt”. Han verkar nöja sig med det. För han säger inget mer.

Men det muttras bakom mig. Det hör jag tydligt. Och även om jag inte hör vad de pratar om, förstår jag om vem.

När damen står som nummer två i kön, gör hon en gest som bara kan tolkas som att hon precis kommit på någonting. Hon vänder sig om och tittar sökande med blicken och verkar finna det hon glömt. Sedan knuffar hon till sin korg, som för att markera sin plats näst längst fram och springer förbi mig och resten av kön. Sekunden efter, går mannen som harklade sig fram och flyttar på hennes korg. Han ställer den mitt emellan köerna och ställer sig på hennes plats. Det blir hans tur. Han lägger upp varor, betalar. Just som han packar ner varorna kommer damen tillbaka. Hon tittar sig omkring, som för att fråga vem som varit oförskämd nog att ta hennes korg ut ur kön. Hon får inget svar.

Mannen visar inte med en min att det är han som flyttat på korgen. Han börjar gå mot utgången, men vänder om halvvägs, tittar på henne och säger med hög röst:

”Skyll dig själv!”


---
Dagens skönaste låt: