Febermaror

Det är mitt på dagen och jag försöker sova bort digerdöden; jag har sjuhundra graders feber och simmar rygg i sängen. Till slut somnar jag. Efter en stund väcks jag av att Maria ropar. "Kom tillbaka, Elliott", ropar hon. Ett smattrande ljud hörs utanför sovrummet, tånaglar mot pergogolv. Det låter som en kvävd skrivmaskin. Jag går ut i hallen och möts av Elliott som kryper med en rasande fart. Han är naken, hårlös och femton centimeter lång; och vid korsryggen sitter en liten svans. Den ser ut som ett lillfinger och den svänger fram och tillbaka i takt med att han kravlar fram över valnötsgolvet. Den lilla kroppen är alldeles brun och oljig, vilket får honom att se ut som en grillad kyckling. Jag kan inte se ansiktet; det döljer sig hela tiden i skuggan. Men jag vet att det är Elliott. Han fortsätter på alla fyra in i köket. Jag följer efter. Strax bakom mig kommer Maria och när Elliott får syn på henne ställer han sig upp och börjar springa. Jag blir imponerad, morfar brukar skryta om att han kunde stå upp vid sju månaders ålder. Elliott är två månader. "Det du morfar", tänker jag, "två månader och springer redan, nu är det jag som ringer Guinness och det är väl bäst att man bokar tid för svansamputation och sätter på grabben kläder för han ska inte behöva se ut som något ämnat för en picknick-korg och ..." Scenen bleknar, blir konturlös och jag vaknar. För andra gången. Bredvid mig sover Elliott, skär, rödhårig och svanslös. Och med tydliga anletsdrag. Madrassen skvalpar under mig när jag reser mig upp i sittande ställning. Ryggen känns som ett Mariekex doppat i apelsinsaft. Munnen smakar metall. Solstrålarna som bryter igenom hålen på den nerdragna persiennen sticker som nålar mot näthinnan. Jag tar två alvedon och somnar om.

----

Dagens låt: Bettie Serveert: Lover I don't have to love
.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0