Gotta gotta gotta gotta gotta ...

Oslo, 1967 igen.
Stax Volt Revue igen. 
Den här gången är det Otis Redding som briljerar med Try a little tenderness. En makalöst bra låt, som i den här liveversionen når höjder man drömmer om att få uppleva. Titta bara på publiken, den är galen. Och titta framförallt på den blonda flickan (2:48 in i låten). Hon har lämnat Jorden. Och även om jag förstår hennes inlevelse, så verkar hon inneha alla nödvändiga karekteristika för sektmedlemskap. En restresa till Indien, och saken är klar. 

Hursomhelst.

Trumpetintrot är klassiskt, Otis öppnar långsamt och mjukt och vackert, som om han värmer upp. Magin, gåshudsmagin, den kickar in exakt 48 sekunder in i låten då trummisen, Steve Potts, likt en metronom, ökar takten genom att slå på trumkanten. Därifrån svävar låten upp bland molnen. Och Otis, han sjunger med hela sin uppenbarelse. Varje ord betyder något. Under låtens dryga fyra minuter pressar han in mer själ i sången än vad 2000-talets samlade soulkollektiv lyckats uppbåda.

Och finalen sen. Herregud. 2:05 börjar trumpeterna ta plats, och trummorna ger sig in i låten på allvar. Trumpeterna och trummorna, tillsammans med Otis fotstampande, vansinniga, gospelartade "gotta-gotta-gotta-gotta"-final är så galet bra att man dör.




Kommentarer
Postat av: Gonzo

Fantastiskt!!! så jävla bra. Man måste tänka på att detta är -67 och den tyngre rocken har gjort sitt intrång. Oj oj oj det e så mycket som man vill kommentera. Först och främst e kompgruppen fantastisk i sig, med Booker.T på orgel "Dunn" Duck på bas och Steve Cropper på gitarr. De två senare ingick i Saturday Night Live husbandet och var tillika även med i båda Blues Brothers Filmerna. Jag har vid två tillfällen sett dessa herrar live, en gång med Blues Brothers och en gång som kompgrupp till Neil Young. Fantastiska musiker. Men Otis.....vilken hjälte helt fantastiskt. Han står dessutom staty i Macon Georgia Allman Brothers hemstad. Tjejen sen....jag älskar när folk "går loss" på konserter, när de lever sig in. Det är ett bra bevis på att det svänger.

2008-11-21 @ 19:04:05
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: Anders

Fantastiskt jävla bra, ja! I mina ögon spelar det ingen roll att den tyngre rocken gjort sitt intåg. Stax var funkigt, med Booker T & co som rytmisk fond, på samma sätt som The Funkbrothers var i Detroit - även om de många gånger landade i det mer sötsliskiga. Stax känns mer nutida, mer elaka, och spelade mer från libidot. Och det håller hur bra som helst, än idag!

2008-11-21 @ 19:32:10
Postat av: TP

Fantastisk låt!

Fantastiskt framförande!

Blodet kokar!

Sen kan jag inte låta bli att kommentera den oerhört komiska situationen i slutet av låten då presentatören "fastnar" på scen å försöker febrilt hitta en lösning att varken synas eller påverka showen. Till slut tar han till ett norskt knep: backhopparställning vid scenkanten. Även det show på högsta nivå.

2008-11-22 @ 13:20:17
Postat av: Anders

Haha, TP. Har helt missat den detaljen. Det är Adamsonklass (minns du den serien? Saker hände alltid i bakgrunden, dråpliga saker) på den manövern. Enormt roligt!

2008-11-22 @ 13:52:37
Postat av: TP

Adamson var briljant. Faktiskt inte helt olik Homer Simpson till utseendet!

2008-11-22 @ 18:18:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0