kindofblue

Jag hade tänkt skriva några rader om sommaren. Men formuleringsförmågan är begränsad. Orden vill inte lämna fingertopparna, de stannar i ofullständiga tankar och försvinner likt imma mot en glasruta; förmodligen för att jag inte skrivit på ett tag. Hursomhelst. Jag hade tänkt beskriva en fantastisk vecka i Lysekil, Bohuslän. Med båtturer, bad, P3 Sommar och framförallt - hav. (Där Elias-episoderna varit så många att jag får ta dem vid senare tillfälle.) En vecka i strålande till mycket strålande sol, där goda middagar, med havets läckerheter som bas, inmundigats tillsammans med svalkande viner av olika kulör.

Tillsammans med min minst lika musikintresserade svåger har jag suttit på sommarstugans veranda. Där har vi, beväpnade med ett glas rosé i ena handen och en ipod i andra, utbytt musiktips och njutit av den storslagna vyn som Gullmarsfjorden bjuder. Via en högtalare av äldre märke, har underbara toner från Dylan, Joe Dassin ("Les Champs Elysées"), Hidden Cameras, Harold Melvin & the Blue Notes ("Wake up everybody"), The Kinks, The Field Mice ("Sensitive"), letat sig ner och fyllt den vackra dalgången. Njutningen har varit total.

Jag har även motionerat. Pulsökningen har främst bestått i att jogga i en John Bauersk trollskog, samt att - med hjälp av en flugsmällare - döda getingar; vilka i sommar verkar ha haft identitetsproblem. De har varit som flugor. Bokstavligen.

Men nu är jag hemma igen. Och här hemma regnar det.

Det är ett par dagar kvar till Way Out West; uppladdad till max lyssnar jag på festivalartister och räknar ner - timmar, minuter, sekunder. Alldeles snart så är det äntligen dags. Dags för musikalisk eufori. Regnet som under gårdagen öste ner i dryga tjugo timmar har tagit en tillfällig (?) paus. Hoppas molnen är någotsånär urvridna nu, annars blir festivalen i Slottskogen en fuktig tillställning. Och jag som inte har några stövlar.