PÅSKMIX FOR YOU!
Maria försöker klä på Elias. Han är nyduschad och ska med mig och handla. Han är något ofokuserad.
Maria: Skynda dig nu Elias! Annars får du inte följa med ner till affären.
Elias: Jag ska inte till affären, jag ska till borgmästaren.
För dig som har tillgång till Spotify har jag gjort en liten påskmix: HÄR!
Enjoy!
Talkin' all that jazz
Dagens komplimang
"Pappa ... Din pillesnopp är jättefräck!"
---
Dagens låt: The National: Slow Show
Jag kan inte sluta älska den här versionen av Chelsea Hotel
you were talking so brave and so sweet,
giving me head on the unmade bed,
while the limousines wait in the street.
Those were the reasons and that was New York,
we were running for the money and the flesh.
And that was called love for the workers in song
probably still is for those of them left."
/ Leonard Cohen (om Janis Joplin!)
.
It's not a beard, it's an animal, trained to sit very still.
En ögonblicksbild
Jag är trött. Bebisen bråkar om nätterna, men vill inte komma ut.
Ett tjugotal fiskmåsar flyger i cirklar längre ner på gatan, och landar i klungor. Förmodligen kalasar de på matrester ur en slarvigt stängd soptunna utanför ICA-butiken. De skränar och lever. En dam med rollator passerar dem. Uppenbart skrämd tar hon ett steg åt sidan, av trottoaren och ut på vägen, och blir nästan påkörd av en röd Opel. Bilföraren girar undan och skriker "kärringjävel!" med biltutan.
Nedanför huset kommer en gammal man. Han går med älgkliv. Jag brukar se honom då och då och förundras alltid över hans gångstil. Med armarna slappt hängande utmed sidorna, utan tillstymmelse till pendelrörelse, skapar han illusionen av att dra på två lika osynliga som tungt lastade resväskor.
I motsatt riktning kommer Bakåtlutarmannen, minst lika fascinerande med sin tyngdlagshånande framfart. Männen stannar upp, hälsar på varandra och ser för ett ögonblick helt normala ut. Jag smygtittar roat på mästarmötet, på dessa kungar av silly walks och fantiserar om att de utbyter gångtips.
Jag ler för mig själv, drar ett bloss på ciggen och kisar i solen. Måsskriken vid ICA-butiken börjar klinga av. En efter en ger de sig av, mot nästa soptunna. Det är vår.
Dagens låt: The Jam: Monday
.
Halvtid - inte så illa...
I pausen passar jag på att flytta Elias från vår till hans säng. Ofta när jag lyfter över honom brukar han, med ögon som en nymornad mullvad och med Elisabeth Höglundfrissa, "vakna till" och mumla något briljant. Kvällens mummel blev:
"Släpp mig!"
.
Om fotboll och andra passioner
Zlatan är avstängd. På topp startar en matchotränad före detta Öisare och en innebandyspelare. Anders Svensson ska markera Deco. Anders är 177 cm och väger 82 kilo. Underliga mått för en kille som i grund och botten är en klenis. Jag vill minnas att den brittiske sprintern och muskelpaketet Linford Christies var 185/77. Jag får inte siffrorna att gå ihop. Ekvationen saknar något. Chips kanske?
Förväntningarna inför matchen är med andra ord låga.
Som ung spelade jag också fotboll. Eller spelade förresten: Jag levde fotboll. Jag var vänsterytter i Blåvitt. Teknisk men klen. (Eller "gudomligt klen" som nån elak jävel sa.) Vi var näst bäst i stan. Bäst var Västra Frölunda, som hade spelare som Kaj Eskilinen (allsvensk skytteligavinnare för IFK) och Magnus Källander (mittfältsgigant i Öis). De bittra finalförlusterna var otaliga.
Ante var målvakt och lagets kung. Han var extremt hängiven, tränade jämt, med en besatthet som gränsade till galenskap. I sin ägo - som för att bevisa sin passion - hade han ett tjugotal målvaktshandskar av märket Uhlsport. En för varje tänkbart underlag, väder eller situation. Han knarkade målvaktshandskar och jag tror till och med att han sov med dem. Naturligtvis blev han bäst i stan.
En position han behöll i fyra år.
Sedan upptäckte han reggae. Och det blev slutet för en extremt lovande idrottskarriär, alldeles för tidigt, vilket så ofta är fallet med supertalanger. (Det är därför vi tevesupportrar får hålla tillgodo med undermåliga fotbollsbroilers som Mellberg och Hansson. Kvartstalanger vilkas främsta modestatement sommartid är badtofflor och cerisa Adidasshorts.) Femton år gammal lämnade Ante fotbollen. Målvaktshandskar byttes mot elbas. Målvaktskeps mot dreadlocks. Sepp Maier mot Lee Perry. Han var förlorad. Men innan han lämnade laget lärde han mig älska Bob Marley, Jimmy Cliff, Black Uhuru och allt vad de hette. Det är jag tacksam för.
En ny låt att älska
Doves: "Kingdom of rust"
.
"I know a girl, she been married so many times, she got rice marks all over her face."
Tom Waits, the king of oneliners, har skaffat Twitterkonto.
.
Historien om en mjölkback (och en liten mix)
En varm julidag i Detroit, 1975, möttes familjen Stevens av en märklig syn. På verandan utanför huset stod en mjölkback. I den låg ett nyfött gossebarn, insvept i cellofan. Runt gossens vrist satt en liten lapp som löd: "I love you." Trebarnsföräldrarna Mr och Mrs Stevens, som var fattiga på pengar men rika på kärlek, beslöt sig för att behålla pojken. De döpte honom till Sufjan efter Abu Sufjan Muhammed, den armeniske krigare som i sagan slaktade tio tusen drakar för att rädda prinsessan. Gossen fick ett hem, där han matades med kärlek och morötter, och kom att växa upp till en stor och fin musiker.
("The milk crate story", fritt översatt.)
2005 släppte multiinstrumentalisten Sufjan Stevens sitt femte album: Illinoise. Det var hans andra i hans - minst sagt - ambitiösa projekt, att göra en skiva för varje delstat i USA. Den första delstatsplattan fick namnet Greetings from Michigan: The great Salt Lake State. Tredje heter Avalanche, Sufjans sjätte och senaste album (2006). Projektet lär dock vara nerlagt nu. (Det är rimligt att anta att Sufjans insikter om den västerländske mannens medellivslängd på 70-80 år spelade in när det beslutet fattades.)
Tillbaka till Illinoise, eller (Come on feel the) Illinoise, som albumet egentligen heter.
Enligt Metacritic (dvs. ett genomsnittbetyg från "alla" musikkritiker) var Illinoise 2005 års bästa album. Ett bra val, tycker jag. Albumet tillhör tveklöst mina favoriter från 00-talet. Den ambitiösa plattan innehåller 22 spår, och reser genom ett brett musikaliskt landskap, samtidigt som texterna håller sig inom delstatsgränsen. Sufjan zick-zackar ledigt mellan banjobaserad folkmusik, akustiska tårdrypare, vackra hymner och sprittande glada körexplosioner, ackompanjerat av miljarder (nåja) instrument. Dessutom måste man bara älska låttitlarna. Vi talar alltså om några av de längsta låttitlar som existerat sen, tja ... uppfinnandet av låttitlar. Eller vad sägs om spår 2. (Ta nu ett djupt andetag. Högläs sedan titeln nedan utan att tappa andan.)
"The Black Hawk War, or, How to Demolish an Entire Civilization and Still Feel Good About Yourself in the Morning, or, We Apologize for the Inconvenience but You're Going to Have to Leave Now, or, 'I Have Fought the Big Knives and Will Continue to Fight Them Until They Are Off Our Lands!'"
Humor!
Naturligtvis innehåller Illinoise också några mer återhållsamma titlar. Som till exempel de fantastiska "Chicago", "Casimir Pulaski Day" , "John Wayne Gacy Jr." och "titellåten" själv.
Mina favoritlåtar tillhör dock albumets typografiskt mer ymniga alster. De heter "The Man of Metropolis steals our hearts" och "They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!" (Pust!) En varning är på sin plats angående 'Night Zombies': Körens staccatosång, som löper genom låten, kan, om volymen är för låg, förvandla denna suggestiva och briljanta ljudupplevelse till att bli världens mest irriterande ljudupplevelse. På full volym är låten dock ett mästerverk.
Liksom hela albumet.
----
Lyssna på Sufjan! Spotify
Solen skiner och jag med den (förlåt Uffe!)
I videon till The Nationals "Fake Empire" åker en bil ut ur en mörk tunnel, för att mötas av en explosion av solljus. Ungefär så känns det att titta ut genom fönstret denna torsdagsmorgon. Det är vår! Åtminstone idag.
.
Två skäl till att bloggandet just nu ligger lite på is ...
Kvinnan till höger kan knappt röra sig. Killen till vänster kan inte sitta still.
Mitt emellan står jag, som åsnan ...
Och då blir det inte mycket bloggande.
Men när som helst är det dags nu.
Att blogga. Och att bli pappa. Igen.
Dagens låt: "Father and son" - Cat Stevens
.
Jag har ett nytt favoritskägg
William Fitzsimmons: I don't feel it anymore
Inte ens den värsta jazzskeptiker kan väl tycka illa om det här. Eller?
Avishai Cohen: Chutzpan. Från ett av förra årets bästa jazzalbum, Gently Disturbed.
Rock 'n' roll suicide
George Bernard Shaw var en skamlös sanningssägare. En underskön engelsk lady lär en gång i tiden ha skrivit ett brev till den inte fullt så undersköne irländske dramatikern. Hon erbjöd honom äktenskap och lockade med att barnen skulle få hennes skönhet och hans intelligens. Shaw nobbade. Han lät hälsa att han inte ville riskera att barnen skulle få hans skönhet och hennes intelligens.
Sådan var han, Shaw. Obekväm, vass, elak.
Och han attackerade allt och alla. Inte bara etablissemanget, utan även kristendomen, militären och överklassegoismen fick smaka Shaws chockerande formuleringar. När han 1925 vann nobelpriset i litteratur, lät han sig trugas länge innan han tog emot priset. Han låtsades avsky sin publik och i tacktalet sa han att endast en mänsklighetens fiende kunde tänka ut något så förfärligt som Nobelpriset. George Bernard Shaw var rock 'n' roll. Och mycket kamikaze.
.
Måste en sång om en sann historia vara sann?
"William Zanzinger killed poor Hattie Carroll
With a cane that he twirled around his diamond ring finger
At a Baltimore hotel society gath'rin'.
And the cops were called in and his weapon took from him
As they rode him in custody down to the station
And booked William Zanzinger for first-degree murder. "
EN AV BOB DYLANS starkaste sånger är den om Hattie Carroll och ärkeskurken William Zantzinger. Den får åtminstone mig att knyta näven i fickan och kräva rättvisa. Men hur sann är den?
I februari 1963 satt den då 24-årige William Zantzinger i baren på Emerson Hotel i Baltimore. Zantzinger, rikemansson och tobaksplantageägare från Maryland, var på välgörenhetsbal, utklädd till Fred Astaire, komplett med hög hatt och leksakskäpp. Efter åtskilliga glas whisky fyllnade han till och blev alltmer oförskämd och irriterad över den - enligt hans mening - svarta personalens långsamma betjäning, varpå han hytte med käppen och ropade rasistiska tillmällen åt barservitrisen Hattie Carroll.
Hattie var en svart elvabarnsmor som led av förstorat hjärta. När Zantzinger i fylleilskan toppade tillmällena genom att slå på hennes skuldra med käppen, blev hon så upprörd att hon några timmar senare fick en stroke och avled. Eftersom detta var vid tidpunkten för The Civil Rights Movement blev rättegången en nationell angelägenhet. För att ha orsakat Hatties död dömdes Zantzinger till sex månaders fängelse och fick 500 dollar i böter.
Bob Dylan läste om rättegången i tidningen och ödödligjorde Zantzinger som skurk genom sin "fria tolkning" av händelsen i The Lonesome Death of Cattie Harroll. Enligt Dylans textrader slog William ihjäl Hattie med leksakskäppen (knappast sant, eller ens möjligt, även om det indirekt kanske bidrog till Hatties stroke), och klarade sig undan rättvisan bland annat genom kontakter i Washington (tveksamt).
Texten bör ses som en relativt hårt kryddad version av sanningen. På gränsen till förtal. (I en intervju i The New Yorker berättade Zantzinger innan sin död att han hade tänkt att stämma Dylan, men avstod då han inte orkade med mer uppståndelse kring sin person.) Men som protestsång slog den onekligen an rätt strängar. Och det är kanske i det perspektivet som Dylans Hattie Carroll skall ses. Att en bra historia sällan står särskilt stadigt på egna ben, eller som Picasso sa: Konsten är lögnen som visar oss sanningen. Och sett ur de perspektiven är The Lonesome Death of Hattie Carroll väldigt bra och framförallt - väldigt sann.
Begåvad video av Oren Lavie (Her Morning Elegance)
I väntan på 2008-listan
Loney Dear - Airport Surroundings
Beirut - La Llorona
Jag hör röster i vinden, något stryker mot kinden
Jag fortsätter min historiska exposé och hamnar på Kungsholmen, Stockholm, 1878. För det var torsdagen den 31 oktober 1878 som Eldkvarn brann ner; den ångmaskinsdrivna kvarn, som 1805 byggdes åt akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz. Och som blivit talesätt på grund av bristfälliga säkerhetsrutiner. En gaslampa lär ha fallit ner och antänt mjöldammet och startat den tragiska men spektakulära branden.
Idag ser jag på ett annat Eldkvarn på Lorensbergsteatern i Göteborg. Sist jag var i den lokalen såg jag Eddie Izzard förvandlas till flugor, bin och Darth Vader i Dödsstjärnans lunchmatsal. Eldkvarn blir nog bra, men Eddie är svår att toppa.
"Fulla för kärlekens skull"
.
Eddie Izzard i Dödsstjärnans matsal
