kindofblue

Bonniers Bokförlag, Stockholm, en mulen novemberdag.

Anton, min vän!
Jag vill gärna kalla dig "min vän" och hoppas att du inte misstycker. För det känns redan nu som om jag känner dig. Och jag tror att vår vänskap kommer bli långvarig. Det är i alla fall min förhoppning.
       Nåväl, Anton. Vilken fantastisk berättelse du skickat till oss. Alla här på Bonniers fullkomligt älskar ditt manus, och det har löpt runt våra rum likt en budkavle och är nu så sönderläst att sidorna fransat sig. Dessutom är fjärde kapitlet numera oläsligt. När Lotta Svensson, lektör, läste om mötet mellan Erik Sand och hans enbente far, mångsysslaren och före detta minröjaren Allan Sand, föll så många tårar ner i manuset att bokstäverna flöt ut till en oigenkännlig massa. Faktorn Anders Svenson blev i sin tur så upprörd över den bittra socialarbetaren Margot Svenssons elakheter, att han råkade spilla ut ett bräddfyllt glas Merlot över kapitel 7. Bortsett från svårigheten vi nu finner i att läsa kapitlet, tar doften av det billiga rödvinet udden av historien.
       Är det möjligt att få en ny kopia?
       Hur som helst. Din historia om den fjortonårige Erik Sand har både lekfullhet och allvar. Och den blir aldrig tråkig, trots att den egentligen handlar om en högst ordinär resa genom landet i jakten på en försvunnen far. Men det är en resa med humor och värme. Scenerna är dråpliga och slår an känslosträngar som alla kan känna igen sig i utan att bli övertydliga eller onödigt vaga. Pappans kärlek till Vilse i pannkakan. Hans eviga citerande ur Den ståndaktige tennsoldaten. Hans problem att hitta jeans som passar. Irritationen över den påstridiga butikssäljaren, som hävdar att han aldrig sett ett byxben sitta snyggare, och ilskan över den dubbla avgiften för uppläggningen av jeansen. Eriks glädje över att alltid vinna mot sin far när de spelar boll. Sorgen över att aldrig kunna slå en tunnel på honom. Kärleken dem emellan.
        Sannerligen en utmärkt debut. 
        Vi ser fram emot ett samarbete!

Med vänliga hälsningar!
Bo K. Blad, Bonniers


---

Bäst idag: Solomon Burke - Flesh and blood

”Vill du ha?”
Han håller fram ett fat med kakor; smutsränder längs kanten, förmodligen inte diskat på en vecka. Sannolikt längre. ”Nej tack, det är bra.” ”Säkert? Köpt på Konsum.” Nikotingula fingrar skakar fatet mot mig. Trugar. Kakorna hoppar upp och ner, går sönder, blir till fler kakor. Jag tittar på honom. En gång i tiden hängde han med Gustav V; spelade tennis med honom, tyckte om honom, ignorerade ryktena. Tillsammans förvandlade de Båstad till ett champagnedränkt tennismecka, men det är längesen nu. Nu är kroppen förkrympt. Ansiktet grått och insjunket. Jag letar efter något tecken på den forna kraften, förgäves, om den finns där döljer den sig väl. ”Jag är mätt”, säger jag till slut, trots att magen värker av hunger. Han ställer ner fatet (”Jajadå, skyll dig själv.”) och tänder en Prince, den tredje på lika många minuter. Han torrhostar och drar tre djupa bloss; det är allt han behöver. Glöden rör sig snabbt som en stubintråd mot filtret. Jag har aldrig sett något liknande. Torrhosta, tre bloss, fimpa. Om och om igen. Han är varningstexten som till slut övertalar mig att sluta röka. Jag tar en klunk kaffe ur koppen jag själv diskat när jag kom, och som jag trots ett närmast tvångsmässigt gnuggande ändå äcklas av. Rummet luktar rök och ålderdom. De vita strukturtapeterna är gula, i taket en sotfläck som flyter ut i ett bläckplumpsmönster som ser ut som liemannen. Ska jag berätta för honom att döden smygtittar däruppe? Nej. Förmodligen vet han redan. 
---

Ge mig en kyss, säger hon.
Du vet inte om du vill, så du säger:
Varför då?
Varför inte?
Ni sitter på ett kafé i hennes hemstad. Du är på bortaplan, i underläge. Det är er första date och ni har känt till varandras existens i trettio timmar. Ni möttes under fredagsnatten. Nu är det söndag och ni har inte en aning om vad era själar har för chanser. Snarare en önskan. En önskan om att hitta någon som kan fylla ut den andra hälften i den så förhärligade tvåsamheten. Är det verkligen så, tänker du medan du i smyg monterar upp piedestalen, att det finns någon för alla. Någon speciell. Och vad är i så fall sannolikheten att just denna tjej skulle vara denna någon – orimligt. Hon är inte särskilt vacker. Inte särskilt spirituell. Dessutom lite oförskämd. Halva tiden ni sitter där och dricker te och smular med kakor vänder hon sig om och hälsar på vänner och bekanta som i strid ström går förbi bordet ni sitter vid. Varje gång klockan som hänger över dörren darrande pinglar till, svänger hon runt för att se vem som är på väg in. Hon gör det mitt i dina meningar. Du kommer av dig, känner dig oviktig, liten. Hon osynliggör dig med sin nonchalans. Och ökar på samma gång sin attraktionskraft. Är hon inte vackrare nu än när du först klev in på kaféet? Du inser illusionen, men puttar snabbt ner insikten från piedestalen. Här finns inte plats för klarsynthet. Öl gör kvinnor vackra, ensamhet gör dem oemotståndliga. Och du är ensam.
Så du kysser henne.

----

Dagens låt: Cherry Ghost - Thirst For Romance

Det är fredag eftermiddag på ICA Maxi. Butiken är överfull av stressade människor på väg hem från jobbet. Normal hövlighet är satt på undantag. Vid räkdisken råder kaos. Folk trängs och roffar, hängande över varandra, åt sig de sista påsarna med räkor. En gammal dam, som bevisligen stod först i kön, blir utan. Hon skakar på huvudet och går mot charken. Istället för räkor och formfranska, får hon nöja sig med rostbiff och vitlökskryddad potatissallad.  Hon tittar på mig och ler bittert, som om hon vill säga: ”Vart är världen på väg?”. Jag ler mot henne och himlar med ögonen till svar: ”Det finns gott om idioter, var glad att du inte är en av dem.”.

Jag närmar mig kassorna. Köerna sträcker sig som bläckfiskarmar längs gångarna. För en sekund funderar jag på att lämna vagnen och gå, men ångrar mig. Istället försöker jag lista ut vilken kassa som är snabbast. Väl medveten om att jag av hävd alltid väljer den som går långsammast, tar jag den som ser ut att ta längst tid. Det visar sig vara klokt. Kön flyter snabbt och jämnt framåt. Kön bredvid, däremot, den jag skulle tagit om jag valt med förnuftet, står still. Avläsningsanordningen har slutat fungera. Folket i kön muttrar. Otåliga fredagsansikten spanar längs raderna av kassor, i hopp om en kort kö eller – den största illusionen av dem alla – en ledig kassa. Någon sådan finns naturligtvis inte.

En medelålders dam, finklädd, med perfekt make up och långa välmanikyrerade naglar, bryter sig ut ur den stillastående kön och tränger sig in fyra platser framför mig. Det är fredag eftermiddag, men hennes uppsyn är en måndagmorgon. Antitesen till att det är roligare att gråta i en Mercedes. Hon ursäktar sig dock inte, utan hävdar att hon varit före alla här, att hon minsann stod först i kön bredvid, och att hon har bråttom. Sättet hon gör det på tar udden av det sorl av missnöje som sekundsnabbt spridit sig i kön. Det tystnar tvärt, sånär som på en äldre man som står ett par platser framför mig. Han harklar sig högljutt och säger något jag uppfattar som en humoristisk kommentar om ”trängselskatt”. Han verkar nöja sig med det. För han säger inget mer.

Men det muttras bakom mig. Det hör jag tydligt. Och även om jag inte hör vad de pratar om, förstår jag om vem.

När damen står som nummer två i kön, gör hon en gest som bara kan tolkas som att hon precis kommit på någonting. Hon vänder sig om och tittar sökande med blicken och verkar finna det hon glömt. Sedan knuffar hon till sin korg, som för att markera sin plats näst längst fram och springer förbi mig och resten av kön. Sekunden efter, går mannen som harklade sig fram och flyttar på hennes korg. Han ställer den mitt emellan köerna och ställer sig på hennes plats. Det blir hans tur. Han lägger upp varor, betalar. Just som han packar ner varorna kommer damen tillbaka. Hon tittar sig omkring, som för att fråga vem som varit oförskämd nog att ta hennes korg ut ur kön. Hon får inget svar.

Mannen visar inte med en min att det är han som flyttat på korgen. Han börjar gå mot utgången, men vänder om halvvägs, tittar på henne och säger med hög röst:

”Skyll dig själv!”


---
Dagens skönaste låt:

En åttaårig pojke hade en lillasyster som led av leukemi. En dag fick han veta att hon skulle dö om hon inte fick en blodtransfusion. Hans föräldrar förklarade för honom att hans blod förmodligen stämde överens med systerns, och att han i så fall kunde bli hennes blodgivare. De frågade honom om han ville testa sitt blod. Det ville han. De åkte till sjukhuset och blodet visade sig passa perfekt. Föräldrarna undrade om han kunde tänka sig att ge sin syster en liter blod, då det var hennes enda chans att överleva. Pojken skruvade lite på sig och bad att få tänka på saken över natten.

Tidigt nästa morgon gick han in till föräldrarnas sovrum och sa att han var villig att ge blod. Så de tog med honom till sjukhuset, där personalen placerade honom på en brits bredvid hans sexåriga syster. De blev båda uppkopplade intravenöst. En sjuksyster tappade honom på den liter blod som behövdes. När hon var klar låg pojken alldeles tyst på britsen. Han betraktade hur hans blod föll ner i systerns droppåse; hur det sedan långsamt rann ner mot hennes armveck. Han kände sig dåsig och var precis på väg att somna när en läkare kom in i rummet för att höra hur han mådde. Han öppnade då ögonen och frågade:

”Hur snart kommer jag att börja dö?”


----

Dagens låt: Blood Bank (Bon Iver)

Budapest. Centralstationen. Anslutningståget mot Belgrad rullade långsamt in på perrong två. Det var dags för mig och H att åka vidare. Smaken av de ryska cigaretterna vi rökt tidigare under dagen låg som en besk hinna i munnen, och vi var båda en aning berusade. H lite mer än jag. Faktum var att han hade varit det sen vi lämnat Göteborg ett dygn tidigare. Det var viktigt för honom att vara lite mer, lite storslagnare. Lite smutsigare. Och jag misstyckte inte. Det här var hans resa, hans äventyr, och han tänkte inte låta en sekund gå till spillo. Alltså drack han – för det gjorde äventyrarna i hans värld.

Under några lyckliga timmar hade jag och H – i mycket skrynkliga kläder – lekt västerländska valutakungar. Budapest var en utmärkt stad för den sortens lekar 1991.  Vi hade druckit champagne på Hotel Ritz. Vi hade promenerat i solsken längs snöiga gator. Och vi hade pratat och skrattat och spenderat struntsummor på mat och dryck och en smärre förmögenhet på batterier till H:s bandspelare – tolv batterier var faktiskt dyrare än en trerätters middag på Ritz.

Ladorna skramlade förbi i hög fart och man fick passa sig noga då man gick över vägen för att inte bli påkörd. H sjöd av energi och tycktes aldrig stå still. Han pratade oavbrutet om sina storslagna planer för resan och envisades hela tiden med att vi skulle testa nya saker; och i brist på verkliga utmaningar hade vi köpt ett paket ryska cigaretter. Vi rökte dem på ett av stadens kaféer. De smakade vidrigt. Som att röka asfalt. Asfalt inlindat i gammalt vått tidningspapper.

Vi klev på tåget, trängde oss förbi några resenärer som stod och pratade i mittgången och letade upp vår kupé. Den var av den gamla sorten med två motstående soffor och uppfällbara armstöd. H satte upp bandspelaren på fönsterbordet, dukade upp baguetter och dricka. Under bordet ställde han en halvt urdrucken whisky. Sedan sträckte vi ut våra trötta ben på varsin soffa. H satte på bandspelaren, Nick Cave. Till gnisslet av tåghjul som sakta sattes i rörelse åt vi våra medhavda smörgåsar då tåget lämnade stationen. Vi satt som bäst och gratulerade oss själva till lyckan av en egen kupé med verkliga sovmöjligheter, då skjutdörrarna öppnades. In i kupén kom Östeuropas motsvarighet till Lilla Fridolf och Selma.

Mannen var Kefirgubben personifierad: senig, brunbränd och väderbiten. Frun var mycket tjock, nästan sfärisk, och klädd i lager på lager. I handen höll hon en urdrucken petflaska. Gissningsvis var hon i trettio- fyrtioårsåldern, men hucklet och de bittra ansiktslinjerna fick henne att se ut som sextio. I släptåg hade mannen och kvinnan två barn, en pojke i sexårsåldern och en rultig, cirka nio år gammal flicka med tjurig uppsyn. Flickan hade en docka i handen och revor i strumpbyxorna. Familjen hade bagage nog för ett genomsnittligt svenskt radhusområde, och inom loppet av några sekunder satt jag och H – till förmån för sju resväskor och tre sprängfulla, svarta sopsäckar – som klistrade vid våra fönsterplatser. H sänkte volymen på bandspelaren, tog fram whiskyn och serverade mig en stadig drink. Den var välkommen.

Mannen smilade upp sig och avslöjade en skinande gul tandrad med inslag av guld.

– Yugoslavia, sa han och pekade på sin familj.
– Sweden, svarade jag.
– Ah! sa han.

Jag och H lutade oss tillbaka i våra säten. Vi var trötta efter ett dygns resande och höll just på att somna då den tjuriga flickan beslöt sig för att dra i det snöre som hängde ner mellan dockans ben. Oväsendet från dockan var imponerande.

”MAAAAMM-AAAAAA. MAAAAA-MMM-AAAAAA”

Pappan log ursäktande. Hucklemamman, däremot, blev tvärilsk och började hamra med den tomma petflaskan mot flickans huvud. Flickan sjönk ihop i en hög på sätet, och såg nu – om möjligt – ännu tjurigare ut än tidigare. Jag tittade på H. Jag såg hur han försökte behärska sig. Han knep ihop munnen och liksom vibrerade. Kvävda skrattparoxysmer spred sig som små vågor över ansiktet; ögonen var fyllda av tårar. Synen tvingade mig att bita mig hårt i kinden för att inte explodera i ett skrattanfall. Mamman vände sig mot mig och log och himlade med ögonen som om hon ville säga: ”Barn!”. Jag nickade ett överslätande ”Ingen fara!” till svar. Då drog dottern i snöret igen.

”MAAAMM-AAAAAA. MAAAA-MMM-AAAAAA”

Dockan hann aldrig skrika färdigt innan petflaskan träffade flickans huvud. Pappan ryckte på axlarna och log sitt guldgula leende. Scenen var som tagen ur en film av Fellini. Kupén var vårt Amarcord. H, som satt mittemot mig, såg nu ut att sprängas inifrån. Han bokstavligen studsade på sätet i en inverterad skrattattack; han höll munnen stängd och verkade ha svårt att andas; näsborrarna vidgades för varje frustande andetag.

H bytte kassett i bandspelaren och vred upp volymen. Ljudmässig omtänksamhet kändes på något vis överflödigt nu.

Vi passerade gränsen mot Jugoslavien. Tåget rullade söderut genom ett land i krig – ett land som inte längre fanns. Ute snöade det. Det var tio timmars resa till Belgrad. Tio långa timmar.

Vi var nästan framme i Belgrad då tåget plötsligt stannade i ett vitt ingenmansland. Utanför fönstret kunde vi se serbiska soldater i långa grå rockar och tjocka pälsmössor. I händerna höll de automatgevär. De var som tagna ur en svartvit journalfilm. De klev på och sökte igenom vagnarna och lät sedan tåget fortsätta färden. Det var surrealistiskt. Som om kriget klivit på tåget och löst en enkel biljett. Efter det blev allt egendomligt tyst. Det enda som bröt tystnaden var tonerna från The Pogues som på låg volym ljöd ur H:s bandspelare, och dockan som då och då skrek efter mamma. Ackompanjerat av en petflaska.



-----

Förr i tiden brukade jag säga: När de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS STÖRSTA KLANT.”.

I hela livet har jag ställt till det för mig. Jag har vält kaffekoppar, sprungit in i dörrar och människor (en gång välte jag till och med en gammal dam). Jag har blivit hundbiten, brutit armar och ben och sparkat stortånageln i fler dörrkarmar än jag vill minnas. Och jag har missat otaliga tåg och massor av möjligheter, förlorat jobb, bostad och kvinnan i mitt liv – men aldrig har min klantighet varit i närheten av att bli så kostsam som den gången jag skrapade fram högvinsten i Seth’s Tobaksaffär.

Det var hösten 1997 och jag försörjde mig som tidningsbud och studerade kriminologi på universitetet. Mest för att jag inte var på väg någonstans och behövde ett alibi för att hålla mina föräldrars allt ivrigare framtidsplaner för mig på avstånd; något de ägnat sig åt i fyrtio års tid. Min far drev en liten hattaffär som var lika gammal och uttjänt som dess kunder. Han ville att jag skulle ta över men det ville inte jag, även om det hade varit klokt. Kombinationen folkskygg med lövtunn fysik gjorde mig i stort sett oanställningsbar, och det tvingade mig till den enda värld jag kände till och bemästrade: Universitetet. Jag älskade böcker och hade en viss fallenhet för studier. Att de andra studenterna skrattade åt mig och i smyg kallade mig för Bergshamras Woody Allen brydde jag mig inte om. Här trivdes jag.

Men jag var fattig, medelålders och vek. Och med en allt glesare hårväxt ägnade jag mig åt vilda dagdrömmerier om att skrapa fram högvinsten på Triss. I brist på framtidsutsikter hade speldjävulen grabbat sina seniga fingrar runt min hals och av någon anledning var jag säker på att det nu var min tur att ha tur. I min fantasi hade jag redan spenderat pengarna många gånger om. En egen lägenhet, långt ifrån mina föräldrars omsorger och förebråelser, kanske en liten stuga på landet, en bil, en resa till Köpenhamn, ett tjockt fluffigt hår. Framförallt ett tjockt fluffigt hår.

Fantasin fick till följd att jag snart inte kunde gå förbi en butik med spelrättigheter utan att köpa en trisslott. Det gränsade till besatthet, en besatthet som tuggade stora hål i min redan halvtomma plånbok. Mina föräldrar grälade ofta med mig. ”Du måste sluta spela och skaffa ett riktigt arbete”, sa far. "Kan du inte betala hyran får du flytta."

Men en dag stod jag alltså framför Seth’s Tobaksaffär. Naturligtvis gick jag in och köpte en lott. Jag tog som vanligt den trettonde, mitt turnummer - inte för att jag någonsin haft tur, men ändå - sedan ställde jag mig i hörnet av affären och skrapade försiktigt fram först en klöver, och sen en till och – tamejtusan – en till. Jag blinkade några gånger och blev stående med munnen öppen och förvrängd som Edvard Munchs Skriet. Sen skrek jag.

”Äntligen!”

Ägaren harklade sig irriterat. En tjock dam som stod och plockade billigt lösviktsgodis hoppade till och tappade ut en skopa med chokladlinser; de föll som krossat glas mot betonggolvet. I hörnet stod en ung, mörkhårig man och studerade mig. Jag tyckte han såg skurkaktig ut; förmodligen en effekt av kursen ”Det kriminella psyket, en introduktion”, för hur en skurk såg ut, det hade jag inte en aning om. Men det var något i mannens uppsyn som andades våld och andra otrevligheter. Så jag dämpade mig, lade vinstlotten i plånboken och drog mig snabbt mot dörren. På vägen ut välte jag ner tidningsståndet. Jag lyfte hastigt upp det igen, slätade ut de värst tilltygade kvällstidningarna och lämnade tobaksaffären.

Efter knappt hundra meter upptäckte jag mannen. Han följde efter på avstånd. Och när jag ökade farten, ökade han också farten. Det hela var tämligen obehagligt och hade det inte varit för att jag vid korsningen Sveavägen/Odinsgatan, med livet som insats, kryssat fram mellan de ilsket tutande bilarna och över på andra sidan vägen, är jag säker på att mannen hade befriat mig från min trisslott.

Nu stod han på andra sidan. Trafiken var tät och han kunde inte ta sig över och han såg faktiskt ut som om han ropade någonting, förmodligen var han upprörd.

Jag fortsatte längs Sveavägen och gick ner i tunnelbanan. Jag hade månadskortet i bakfickan och jag viftade med det när jag sprang genom spärren. Tåget kom nästan direkt. Jag funderade på vad jag skulle göra. I tobaksaffären hade jag läst att man skulle skicka vinstlotten till Svenska Spel i Sundbyberg. Men eftersom jag inte litade på Posten (enligt mig var Posten endast marginellt pålitligare än skurken som förföljde mig) kändes det klokare att lämna över den själv. Jag åker dit, tänkte jag och satte mig längst bak i tunnelbanevagnen. Jag lutade mig tillbaka och hade precis börjat fantisera om lejonmanen jag skulle skaffa för pengarna, då jag återigen fick syn på min förföljare. Det kändes som om en stor hand grep tag om mellangärdet.

Uppenbarligen hade den unge mannen sett mig gå ner i tunnelbanan och följt efter. Hur han hunnit ifatt mig förstod jag inte, men här var han - och nu sprang han längs perrongen. Han hade inte sett mig ännu så jag hukade mig, men inte mer än att jag fortfarande kunde se honom. Han spanade mot tågfönstren och var nästan framme vid min vagn då de vackraste ord jag någonsin hört ljöd ur högtalarna: ”Tag plats. Dörrarna stängs.”. Han klev på vagnen framför.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag försöka fly eller stanna; skulle jag hoppa av nästa station och riskera att bli upptäckt. Han skulle förmodligen inte låta mig komma undan ännu en gång; och att jag skulle springa ifrån honom var knappast troligt, han var trots allt betydligt yngre än jag. Men jag kunde inte gärna sitta kvar heller. Med största säkerhet visste han att jag satt på tåget och om han sökte igenom varje vagn skulle han upptäcka mig redan på nästa station.

Jag beslöt mig för att göra ett utbrytningsförsök på stationen efter. Må det bära eller brista, tänkte jag. Jag hade tur. När tåget saktade in på perrongen såg jag till min lättnad att den var överfull med människor. Jag smög raskt genom folkhopen och lyckades ta mig – som jag trodde – osedd upp till marknivån. Jag hade precis bestämt mig för att till fots, och via bakgator, ta mig till Centralstationen när jag hörde en röst.

”Hallå där. Stanna!”

Mannen var på väg uppför trapporna, kanske femtio meter bakom mig. Andfådd, men målmedveten. Jag började springa.

”Stanna för helvete!”, ropade han.

När jag hörde ilskan i hans röst höjde jag farten. Med väsande lungor och tårade ögon sprang jag, rakt på en gammal dam. Hon for i backen.

”Se dig för!” sa hon ilsket.
”Förlåt!” sa jag medan jag hjälpte henne upp. Sedan sprang jag vidare. Nu var det bråttom. Under tumultet med damen hade mannen tagit in på mig och avståndet var nu knappt tjugo meter. På allt tyngre ben sicksackade jag förbi de gående på trottoaren. Men mannen kom allt  närmare. Jag hörde honom ropa. I ren desperation vek jag av, in på en sidogata. Ett stort misstag. Till min förskräckelse konstaterade jag att jag hamnat i en återvändsgränd. Det är över, tänkte jag. Bakom mig hördes smattret av skosulor mot asfalt. Mannen var ikapp.

”Vad fan springer du för. Jag skrek ju åt dig att vänta!”
”Ja. Men nu har du mig i alla fall”, sa jag.
”Vad snackar du om?”
”Ska du inte råna mig kanske?”
”Verkligen inte.”
”Men varför jagar du mig då?”
”Du tappade din plånbok vid tidningsstället. Varsågod!”

Mannen skakade på huvudet och gick sin väg. Kvar stod jag. Jag öppnade plånboken och där låg den: trisslotten.

---

Idag bor jag på lagom avstånd från mina föräldrars omsorger. Mitt hår är tjockt och fluffigt. Jag läser på universitetet (finansteori). De andra studenterna skrattar fortfarande åt mig och kallar mig i smyg för Solnas Donald Trump (mest på grund av håret). Just nu står jag på Arlanda, i handen håller jag en biljett till Köpenhamn. Och när de en dag skriver min dödsruna kommer det att stå: ”HÄR VILAR ARNE NILSSON. TIDERNAS RIKASTE KLANT.".


--------

Imogen Heap: "hide and seek"
.

Solen trängde genom springorna på den nerdragna persiennen och målade gula ränder längs golvet och upp på britsen. Pappret under mig prasslade vid minsta rörelse. Jag satt i kalsongerna, och frös. Rummet var kallt och olycksbådande. Vita väggar och stål. Några manshöga, låsta skåp längs ena väggen, ett handfat mittemot. Från de gamla elementen hördes strilandet av vatten, annars var rummet tyst, nästan stumt.

Frida visste inte att jag var här. Och hon skulle inte få veta det heller. Men efter att ha lyckats vinna tillbaka henne efter tre månaders enträgen uppvaktning, kändes besöket nödvändigt; jag ville veta om det fanns någon sanning i hennes misstanke, den som hade fått henne att lämna mig den där dagen för ett halvår sen. 

Om jag koncentrerade mig kunde jag höra sköterskorna på andra sidan dörren, hur de gick fram och tillbaka i korridoren. Jag urskiljde dämpade skratt och enstaka fraser som ”vilken värme” och ”semester”. De svaga rösterna överröstades plötsligt av ett par träskor som i snabb takt närmade sig. Jag hoppade upp från britsen just som dörren slogs upp.

En fläkt av rengöringssprit spred sig i rummet. I handen höll doktorn ett papper. Han studerade det med en allvarlig min samtidigt som han stängde om sig. En rodnad fläckade halsen, den grå mustaschen blänkte av svett och glasögonen hade glidit ner och vilade på nästippen. Han tog sig långsamt, nästan avvaktande, in i rummet och tittade sig sedan omkring som om han ville kontrollera att vi var ensamma. Sen såg han på mig över glasögonen, vilket fick mig att minnas en professor jag haft i civilrätt på universitetet, som alltid när han ställde en fråga till en student granskade denne över glasögonkanten. Detta gjorde vanligtvis studenten mycket nervös och fick den olycklige att glömma allt han visste om avtalsrätt och stamma fram ett ”jag vet inte” till svar. Men till skillnad mot professorn fanns det inget uppfordrande i doktorns blick, bara sorg. Och det var mer skrämmande.

Han harklade sig, försökte le, men misslyckades. Ögonen avslöjade honom och rodnaden på halsen spred sig nu mot ansiktet som vin utspillt över en bordsduk.

– Du kanske ska sätta dig ner, sa han.

Jag satte mig.

Rösten var forcerad. Den bekräftade vad ögonen redan berättat. Värmen i det lilla rummet steg för varje ord han uttalade och orden tycktes flyta ihop till en enda utdragen mening; en mening, som liksom klistrade sig samman till en lång, dov ton. Det enda som hördes förutom den var, underligt nog, strilandet från elementen. Jag kände mig plötsligt väldigt hungrig och tittade på väggklockan. Den verkade ha stannat. Tjugo över fem.

Han talade fortfarande då jag reste mig och lämnade rummet. Utan att vara medveten om det hade jag klätt på mig när han förklarat det oerhörda, för när jag nu sprang genom korridorerna kunde jag känna hur blodet stockade sig i vristerna av de för hårt knutna skosnörena. I entrén krockade jag med en gammal man på kryckor. Jag hjälpte honom upp, bad om ursäkt och sprang sedan vidare ut i vårsolen, mot busshållplatsen. Jag hoppade på en buss. Fel buss. Istället för att ta mig mot centrum, gick den norrut längs motorvägen och det var långt till nästa hållplats. Vägen kantades av höga granar och redan efter någon minut var jag vilse. 

Jag klev av hållplatsen efter och bestämde mig för gå tillbaka längs motorvägen. När jag vandrat i en halvtimme vek jag av från vägen, in på en liten skogsstig, och på andra sidan skogen kom jag fram till en grusplan där några småkillar spelade sjumannafotboll. Jag stannade till vid planen. Det starka solskenet hade förvandlat gruset till ett tunnt puder och det virvlade upp i små moln då pojkarna sparkade till bollen. Jag tänkte på den tid då jag själv varit en av dem. Ung, frisk och full av otämjbar energi. För mitt inre såg jag mig själv driva bollen i full fart mot motståndarmålet, med en försvarare hack i häl. Känslan av upprymdhet sekunden innan jag sköt, hur publiken skrek av förväntan, och hur de jublade i extas då bollen i en vid båge sakta seglade över målvakten in i nätet. Och när jag tänkte på hur min far vid dessa tillfällen med sträckta armar, som om det varit han som gjort mål, sprungit tjoande längs sidlinjen, lät jag tårarna komma.

En kvinna som stod vid sidan av planen kom fram och frågade mig om allt var bra. Allt är bra, svarade jag, bara lite pollenallergi. Jag torkade kinderna och fortsatte sedan in mot centrum.

Klockan var åtta. Solen hade redan börjat gå ner när jag fann mig gående längs den trädkantade allén på Kungsgatan. Jag hade lyssnat på vad doktorn haft att säga. Tills alla orden klibbade samman till oigenkännlighet. Det enda jag kunde minnas nu var: ”Du kan inte få barn. Jag är ledsen."

Frida hade haft rätt. Skulle hon lämna mig nu? Igen?

Trots trädens svalkande skugga var det svårt att andas. Luften kändes tjock, som om den inte kunde tränga ner i den trånga passagen till lungorna. Jag försökte dra ett djupt andetag, men det var omöjligt. Lungorna ville inte. Jag sparkade till med foten i gruset. Jag bredsidade en osynlig boll till en osynlig son och lät återigen tårarna falla nerför kinderna och gick sedan hemåt.

Frida mötte i dörren. Hon verkade inte bry sig om min försening utan log strålande mot mig när jag långsamt gick uppför trappan. De vita tänderna glittrade ikapp med de gröna ögonen.

- Vad sen du är, sa hon och gav mig en kram.
- Förlåt. Jag hann inte ringa.
- Och som du ser ut. Har det hänt nåt?
- Jag är bara lite trött. Det var mycket på jobbet idag.
- Gick det bra då?
- Det gick fint.

Hon tittade på mig med kisande ögon, som om hon försökte läsa mina tankar. Leendet var borta. Det hade ersatts av den där sneda grimasen som hon alltid gjorde när hon ville få mig att tala.

- Men det är något som har hänt. Säg nu.
- Det är inget särskilt. Jag berättar sen.

Hon såg missnöjd ut, men verkade bestämma sig för att låta saken bero, för hon skiftade snabbt tillbaka den glittrande persona jag först mött i dörren.

- Jag har också något att berätta, sa hon.
- Vadå?
- En överraskning. En underbar överraskning. Men först äter vi.

Hon tog min hand och ledde mig in i lägenheten. I vardagsrummet stod matbordet vackert uppdukat med vinröd duk, finservetter, tända ljus, karaffer med vin och vatten och Italaglasen från Duka; lutad mot en av tallrikarna stod ClearBlue'n som med blå versaler berättade om svek och möjligheter. Fan, tänkte jag.

- Vad fint du gjort det, sa jag.
- Visst är det underbart, sa Frida.
- Ja, ljög jag.
- Vad var det du skulle berätta, frågade hon.
- Inget som spelar någon roll nu.
- Säkert?
- Helt.

---
---

Philip lämnade mäklarfirman strax innan fyra. Det var en varm fredag i slutet av juli och han gick nerför Kungsgatan i samma kläder som Björn Borg dominerade tennisvärlden med på sjuttiotalet. Tennislegendens outfit hade varit svår att få tag på, men tack vare ett tips från en kollega hade Philip fått tag på en affär på internet som sålde vintagekläder. Och där hade han hittat dem: shortsen och tenniströjan av märket Fila. Bomullströjan var en klassiker, vit med smala röda revärer och blå krage. Att den kostade över tre tusen kronor, bekymrade inte.  
      
Vid Stureplan var uteserveringarna redan fullsatta. Långa rader av överdimensionerade solglasögon riktade nyfikna, anonyma ögon mot de förbipasserande. Philip drog handen genom det bakåtslickade halvlånga håret och sträckte på sig när han passerade betraktarna. Handen blev flottig av hårvaxet. Han torkade diskret bort det mot byxbenet och lämnade en gul fläck på de vita byxorna. Normalt skulle han slinka in på en after work; ett glas champagne med polarna, men inte idag. Idag skulle han till sommarstugan på västkusten. Och det var bråttom. Hans föräldrar serverade middag klockan åtta och det var fyrtiofem mil att köra; och även om han var en skicklig bilförare måste han snitta 130 kilometer i timmen för att hinna fram i tid.
      
Han slank in på systemet, köpte ett par flaskor rosé och gav sig sedan av.

---

Ann-Sofi satt på den specialanpassade duschstolen och tvättade håret. På badrumsgolvet låg hennes ständiga följeslagare: kryckorna från Bohus Landsting. Trots att hon nyss tagit smärtstillande (den extra starka sorten) värkte ryggen. Smärtan pulserade längs korsryggen och spred sig upp mot axlarna. Den var alltid värst på fredagarna. Arbetsveckan tog hårt. Men Ann-Sofi var van. I halva hennes liv hade ryggsmärtorna varit en del av hennes vardag och nu, vid femtio års ålder, var de en del av henne.
       
Ikväll var hon bortbjuden på middag. Hon såg fram emot det, men undrade om hon skulle orka, om ryggen skulle klara påfrestningen. Men middagen var inte förrän åtta, så hon hade fortfarande några timmar på sig för återhämtning. Hon klev ur badkaret, vinglade till lite på det hala badrumsgolvet och tog sig sedan med hjälp av kryckorna till sovrummet. Äntligen lite vila, tänkte hon och sträckte ut sin värkande kropp på sängen. Hon somnade direkt.

---

Klockan hade hunnit bli åtta. Sommarkvällen var sval och utsikten förförisk. Nere i dalen låg havsviken alldeles blank och stilla, sånär som på en ensam segelbåt som sakta gled ut mot öppet hav. Middagsgästerna stod samlade utanför sommarstugan med varsin välkomstdrink i handen. Barnen sprang fram och tillbaka över den femtio kvadratmeter stora verandan. Philip stod mitt på gräsmattan. Efter att ha snittat 140 tvärsöver Sverige hade han kommit fram en halvtimme tidigare än planerat. Han kedjerökte, svepte drinkar och skrattade högt åt sina egna skämt. De äldre gästerna skrattade gott åt lustigheterna.
Han tog fram mobilen och visade för den blandade publiken de senaste bilderna från veckan i Båstad.

- Kolla in sizen på den pavan va? sa Philip och visade ett grovkornigt foto där han höll en femtonliters Champagneflaska över axeln.
- Kostar femtontusen, fortsatte han. Tusen spänn litern, i runda slängar. Det kostar att ligga på topp, eller vad säger du Nisse?

Nisse från grannstugan nickade gillande.

- Ja du, ska man lyfta den där får man inte ha fuskat med styrketräningen, sa Nisse.
- Skulle tro att tio av de femton tusen hamnade på båtdäcket, sa Philip och skrattade. Men vad fan, det är bara pengar.

Nisse skrattade också. Han bländades alltid av Philips historier, som alla på ett eller annat sätt verkade handla om att bränna enorma summor pengar; och att se till att andra såg honom göra det. Att leva snabbt, kaxigt och utan hämningar. Ibland önskade Nisse att hans egna barn kunde vara lika driftiga. Han kanske inte är så blygsam alla gånger den där Philip, tänkte Nisse, men jävlar vilket härligt självförtroende.

Philips far tittade ut från huset och meddelade på bred stockholmska att maten var serverad. På vägen in i visade Philip några bilder för Nisse på några unga tjejer i bikini, tagna på en lyxjakt i Visby hamn. Nisse sa inget, men log mot Philip, lite i smyg, så att hans fru inte skulle se.

Middagen var överdådig. Trots att antalet gäster uppgick till fjorton vuxna och fem barn, fanns det inte en chans att maten skulle ta slut. Dignande matskålar stod utplacerade överallt. Och vinet flödade.
      
Ann-Sofi satt redan vid bordet. Ryggen hade tvingat in henne. Hon hade lagt kryckorna under stolen så att de inte skulle vara i vägen, men ändå inom räckhåll ifall hon snabbt behövde lämna bordet. Philip satte sig mittemot Ann-Sofi och hälsade med en nick. Han knöt händerna bakom nacken, sträckte sedan ut benen och sparkade till kryckorna.

- Oj då, förlåt, sa han.
- Ingen fara, sa Ann-Sofi. Det är bara mina pojkvänner.
- Va?
- Mina kryckor.
- Jaha, okej. Allt bra annars?
- Lite ont i ryggen. Men annars är väl allt bra. Själv då?

Philip svarade inte. Han var upptagen med att förse sig med lite rödvin. Han fyllde sitt glas till brädden och vände sig sedan om och ropade något till Nisse som satt vid huvudändan av bordet. Nisse skrattade uppskattande.

Samtalen runt bordet växlade om än det ena, än det andra. Mest handlade de om olika byggprojekt. Var man fick tag på det billigaste virket. Vem som jobbat hårdast med friggebodarna under sommaren.
       
Någon frågade Philip om separationen med Frida. Han ryckte på axlarna.

- Hon kommer tillbaka, sa han.
- Tror du det? sa Philips mamma.
- Helt säkert.

Under efterrätten gled konversationen över till Försäkringskassans hårdare tag mot sjukskrivna. Vissa var för, andra mot, och ytterligare andra visste inte riktigt var de stod i frågan. Philip var för.

- Jag ser det såhär, sa han. Det finns arbetsuppgifter för alla. De som säger sig vara för sjuka eller ha gått in i väggen vill egentligen inte jobba.
     
Ann-Sofi la ner besticken och tittade stelt på Philip.

- Hur menar du?
- Jamen, hur många är sjuka på riktigt egentligen? Det sitter bara i huvudet, tro mig. Ta mig till exempel. Jag snittar sextio timmar i veckan och grejar det även när jag är förkyld. Det är bara en fråga om rätt inställning.
- Du låter precis som Försäkringskassans propagandafilm, sa Ann-Sofi.

Philips pappa bröt in i samtalet.

- Lägg av nu Philip, sa han och nickade menande mot Ann-Sofi.  
- Vadå? sa Philip. Det är väl bra att det är lite hårdare tag nu. Slutdaltat liksom. Så vi kommer åt fusket.

Philips pappa himlade med ögonen och suckade.

- Jag läste i tidningen att försäkringskassan sänkt kostnaderna för sjukskrivningar med tjugo miljoner, fortsatte Philip. Det är på tiden.
- Men dom som inte fuskar drabbas ju också, sa Ann-Sofi.
- Det där är bara en myt. Klart som fan att de som är riktigt sjuka får ersättning. Det är ju trots allt Sverige vi talar om. Låt vara att handläggningstiden kanske blivit lite längre, men det är priset vi får betala för att komma åt fuskarna.
- Vilka vi? sa Ann-Sofi. Rösten skar sig nu. Det är ju dom sjuka som betalar priset. Inte du.
- Det är det väl. Ta till exempel detta med halvtidssjukskrivningar. Det är ju rena nyset. Kan man jobba halvtid, kan man jobba heltid. Jag har då fan ingen lusta att pröjsa för deras ledighet.

Ann-Sofi reste sig hastigt. För första gången under dagen kände hon inte av smärtorna. Hon stod upp, stödd på kryckorna. Tårarna rann utmed kinderna.

- Men det är ju mig du talar om, skrek hon.

Philip rodnade. Samtalen runt bordet hade avstannat och det var alldeles tyst i rummet.

- Nej, vänta nu, sa Philip. Jag menade inte dig. Jag pratade om de som fuskar…
- De halvtidssjukskrivna?
- Du missförstår…
- Nej. Jag förstår alldeles utmärkt, sa hon.
- Vadå?
- Du verkar tro att jag väljer att vara sjuk för att det är bekvämt. Att vi människor styr över vår lycka eller olycka.

Philip sa inget.

- Det största sveket mot dom sjuka idag är att många människor, som har både pengar och hälsa, har gjort sig till offer för dom som har det sämst. Sådana som du.
- Men så är det ju inte.
- Jo. Precis så.
- Du överdriver.
- Inte alls. Den enda överdriften är lögnen om det utbredda sjukskrivningsfusket. Den har sagts så många gånger att den till slut blivit en sanning. Men du, ingen är osårbar, sa hon och lämnade bordet.


---

Men Ann-Sofi hade fel. För när Philip tre veckor senare återigen var på väg till landet hann han aldrig reagera när rådjuret plötsligt stod där. Mitt på vägen. Paralyserad av strålkastarna. Vindrutan förvandlades till ett spindelnät och rådjuret flög i en vid båge och dog omedelbart. Philip förlorade herraväldet över bilen, voltade in i skogen och kraschade mot ett träd.
      
Bilen blev skrot. Men bortsett från några skärsår och den sönderrivna tenniströjan, klarade sig Philip oskadd. Han tyckte visserligen att det var synd på Borgs klassiker: vit med smala röda revärer och blå krage. Originalet. Men det är bara pengar, tänkte han. Och han visste ju var han kunde få tag på en ny.


----

På teven kör Göteborgskex en reklamfilm för Johans Drömmar - västsveriges svar på Maryland Cookies. Elias ser den och två minuter senare är vi på väg mot ICA:s bagerihylla. 

I trapphuset möter vi två unga hantverkare. De installerar porttelefoner och har hållit på i en vecka nu. Det ständiga borrandet är öronbedövande och skär genom märg och ben. Idag är det de boende på fjärde våningen som ska prövas. Jag och Elias hälsar på de blåklädda grabbarna och går in i hissen. Men någonting är fel. Inne i hissen hänger en tung, rutten fis. Snabbmat filtrerad genom hantverkare. Fisen fyller varenda kubikcentimeter av det slutna utrymmet och omfamnar mig som en grizzlybjörn. Jag känner kväljningarna komma. Elias, som står bredvid, verkar dock helt oberörd. Han tänker förmodligen på Johans Drömmar.

Omtöcknad, bestämmer jag mig på våning två för att hålla andan och silar snabbt in lite luft genom tänderna. Inte för mycket, det vore ödesdigert, utan bara såpass att jag ska klara mig ner till bottenvåningen. Men eftersom jag knappt dragit in någon luft tappar jag naturligtvis andan redan en våning senare, vilket tvingar mig att ta ett lika djupt som vedervärdigt andetag. Elias tittar skeptiskt på mig när jag utanför hissen ställer mig med händerna på knäna och hyperventilerar. Han går i förväg mot porten.

Innan han öppnar dörren vänder han sig om mot mig. 
"Pappa. Man får bara äta kakor på fredagar och lördagar."
"Idag är det tisdag", säger jag.
"...eller tisdagar."

På ICA köper vi Maryland Cookies; på vägen tillbaka äter vi dem under tystnad.
Väl hemma igen, tar vi trapporna. För säkerhets skull.

---
Dagens låt: "Stink" (Arab Strap)
.

Jag vet inte om det bara är jag som märkt av den nya trenden. Men verkar det inte som att alltfler springer nuförtiden? Och de springer långt, helst maraton. Samma personer som för ett par år sen nördade franska grönmögelostar, digestivekex och riojor, avhandlar nu pulsklockor, joggingskor och Göteborgsvarvet. Maratonlöpning är den nya Roquefortosten. 
     
Trendkänslig som jag är, vill jag inte vara sämre. Så sen en tid tillbaka snörar jag tre gånger i veckan på mig joggingskorna och tar mig ut i motionsspåret där jag - med ett ansikte förvridet av andnöd - stapplar mig igenom tre till fem kilometer.

Idag bestämde jag mig för att syna min kondition på allvar - med åtta kilometers löpning. En sträcka jag inte sprungit sen förra millenniet. Jag gick upp tidigt och klädde mig. Maria sov fortfarande. Jag bytte på Elliott, som vanligt tandlöst leende, jollrande på sitt nya mantra: "heee-eeej". När jag häromdagen uppmärksammade Elias på att hans lillebror nu kan säga "hej!", tittade han avmätt på mig och sa: "Men han kan inte säga goddag i alla fall." Elias är i den åldern nu. Han jämför. Vem är starkast? Elias! Vem är snabbast? Elias! Just att vara snabbast är viktigt för Elias. Något annat är otänkbart.

"Varför ska du springa då, pappa?", frågade han mig när jag var på väg ut genom dörren.
"För att jag ska bli lika snabb som du", svarade jag.

"Det går inte. Jag är snabbast. Mycket snabbare än så som du är."

"Jag vet. Tänkte bara försöka bli nästan lika snabb. Tror du jag kan bli det?"

"Nästan så snabb som mig?"

"Ja."

En knappt märkbar skugga av missnöje passerade nu hans ansikte. Han funderade. Det här kan gå hur som helst, tänkte jag då han sa: "Ja-aa. Du kan bli nästan snabb som mig."

"Okej", sa jag.

Han tittade granskande på mig, stod och vägde på ena benet och studsade fram och tillbaka med axeln mot väggen. En liten djävul flyttade plötsligt in hans ögon. Ansiktet sprack upp i ett nöjt busfrö.

"Mamma är jättelångsam i alla fall. Eller hur?"

"Ja, verkligen."

"Långsam som en snigel. Eller hur."

"Långsammare."

"Jaa-aa!"

Jag lämnade världens snabbaste man bakom mig och begav mig ut det fina morgonvädret. Trots den tidiga timmen var det redan mycket varmt. Solen stod i ögonhöjd och det starka solskenet fick pupillerna att krampa ihop till knappnålshuvuden. Längs gatan gick några stavgångare. Klickandet av stavar som träffar asfalt tillhör ljudbilden där jag bor. Demografiskt är mitt grannskap Sveriges svar på Florida. Det fullkomligt kryllar av pensionärer - och alla har gångstavar. Alla. Och ingen vet hur de ska användas. Det här måste vara den mest stavtäta platsen i världen, tänkte jag då jag fick syn på en geriatrisk posterboy iklädd wct-overall i tredelad neon daterad 1981. Med hållning som en ostbåge släpade han stavarna bakom sig i marken som någon slags medeltida åkerbonde.

Längre upp på gatan såg jag en äldre man och kvinna stå vid en bil. Damen var förvånansvärt trendig för sin ålder i blommig klänning och vindtät permanent. Han var mer tidlös i ljusbruna gabardinbyxor och vit skjorta. De stod mittemellan ett villaområde och ett äldreboende. När jag passerade försökte jag lista ut var de hörde hemma. Jag gissade på villaområdet. När jag hörde kvinnan tala insåg jag att jag gissat fel: "...och det här är de nya nycklarna Gösta och så finns det ett set extranycklar hemma ... och så får du tvätta ansiktet och fixa näsan. Du har gröt överallt."

Den kommentaren gav mig bränslet jag behövde för att klara de åtta kilometrarna. Nu är jag halvvägs från Roquefort till Maraton.

----

PS. Imorgon är det Way Out West. Någon av artisterna i följande mix kommer förmodligen stå för årets bästa konsert: Youtubemix. 

Förra årets höjdpunkt (för mig, that is) var tveklöst Fleet Foxes, mycket tack vare Robin Pecknolds fantastiska röst:
.

En ljummen vind sprang genom vadslagningskontoret på sjunde våningen och fick checken - ställd till innehavaren och på ett betydande belopp - att lyfta från bordet, sväva någon sekund, alldeles orörlig som en kolibri, för att sedan ryckigt fladdra vidare ut genom det öppna fönstret och ner mot gatan. Utanför körde bilarna sakta förbi kaféerna. Då och då stannade en bilist till och hälsade glatt på någon bekant som satt på en av alla de uteserveringar som kantade trottoaren, vilket fick bilarna bakom att tuta ilsket.

      Det var tidig morgon, men redan mycket varmt. Doften av het asfalt blandades med bensinångor, nybakat bröd och kaffe. Checken seglade sakta ner mot två män som spelade schack i skuggan av den gamla eken som majestätiskt reste sig utanför Café Sol.

      Den ene mannen satt grensle över en vit pinnstol. Han krängde av sig sin ljusblå arbetsskjorta och placerade den över stolsryggen. Han lutade sig över bordet och torkade svetten ur pannan med det vita brottarlinnet. Muskelspelet när han rörde på sig fick tatueringen på underarmen föreställande en röd djävul att verka komma till liv. Den andre, som var betydligt äldre än sin motspelare, var klädd i skrynklig linnekostym och vit Panamahatt med svart brätte. På höger lillfinger glittrade en klackring av guld. Han spelade vitt, och att döma av antalet svarta pjäser som stod vid sidan av brädet var han på väg att vinna partiet.
      Brottarlinnet gungade fram och tillbaka på stolen och blottade med en grimas en skinande vit och jämn tandrad i det rödflammiga ansiktet.

­- Fan, jag borde inte spelat ut damen så tidigt.

Den äldre svarade inte.

- Jag borde varit försiktigare, fortsatte han och fingrade på en grå keps som låg vid sidan av brädet.

Den äldre mannen tittade upp på Brottarlinnet med ljusblå ögon som nästan verkade genomskinliga i morgonsolen. Han lutade sig bakåt och knöt händerna bakom nacken.

- Du borde alltid vara mer försiktig, sa han.

- Lätt för dig att säga som inte behöver oroa dig för samma saker som oss andra.

- Vad ska det betyda?

- Jag menar att det inte är svårt att skita om man har röven full.
Han flyttade en pjäs, la sen armarna över bröstet, lutade sig tillbaka och skrapade med ena skon bort några brödsmulor som fallit ner på träplankorna. Den gamle mannen skrattade till och slog ut med händerna. 

- Okej, jag fattar. Men vad har det med schack att göra?

- Allt. Hela livet är ett parti schack.

- Schack är schack. Livet är livet. Lycka eller olycka i det ena har inget med det andra att göra. Det enda du kan göra är att spela dina pjäser så förståndigt som möjligt.

- Fast vissa verkar ständigt spela vitt.

- Man kan vinna med svart också. Om man spelar klokt.

- Men man är alltid steget efter.

      Den äldre slöt handen om sin tekopp, blåste försiktigt på den gråvita ytan och tömde innehållet med en klunk. Sedan flyttade han vit springare tvärs över spelplanen och satte ner pjäsen med en snärt; brädet sjöng till då klackringen träffade masoniten.

- Schack, sa han.

- Fasen också, sa brottarlinnet, min vanliga otur.

- Det handlar inte om tur eller otur. Det handlar om att spela spelet så gott man kan och att vara förberedd när tillfällena kommer, sa den äldre.

- I helvete heller. Det handlar om att få försprång i livet, och att hålla det när man väl har fått det. Ta dig till exempel. Jag skulle mörda för det du har.

- Ja, kanske skulle du det, svarade den äldre och lyfte koppen över huvudet och nickade mot en servitör som torkade av ett bord några meter bort.

- Vill du ha något mer? Jag bjuder.

- Varför inte. En gratis kopp tackar jag inte nej till.

      En vindpust svepte nu in över serveringen och fick lövverket på den gamla eken att rassla som en nyckelknippa. Checken, som hade kilats fast mellan två grenar, släppte taget och fortsatte vaggande sin resa ner mot männens bord och landade bredvid den äldre mannens stol. Han böjde sig ner och tog upp den, rättade sen till hatten som hade glidit ner och studerade det han trodde var en vanlig papperslapp - och visslade lågt.

- Vad är det? frågade Brottarlinnet.

- Ett tillfälle, svarade den äldre och stoppade ner checken i bröstfickan.

---

Jag lyfter upp Elliott, säger hej då. Han ler mot mig och rapar högljutt mot min axel. Sen går jag ner till bilen och beger mig mot Göteborg. Jag är försenad. Tröjan klibbar mot ryggen. Medelhavsvärmen får luften att vibrera och jag är knappt mer än en köttbit som tillagas på låg värme; termometern i bilen visar på 58 grader. Klockan är fyra på eftermiddagen och trafiken sniglar fram.

Halvvägs inser jag att jag inte kommer att hinna in till stan i tid, hitta en parkering och sedan ta mig till Esperantoplatsen, mitt slutmål. Så istället viker jag av mot Backaplan, parkerar vid B&W och går sedan mot köpcentrat, beväpnad med solsting och fördomar.

För mig är ett köpcentra en tummelplats för medelålders män med sandfärgade kortbyxor och gubbmagade, kulörta pikettröjor, på jakt efter senaste storbildsteven och en schyst skruvdragare. Men Backaplan är mer än så. Mycket mer. Det är ett Sverige i miniatyr, idealiskt för sociologiska studier. Här blandas doften av Big Mac med Kebab, Old Spice med Calvin Kleins Escape, bensin med Renat brännvin.

Andelen bistra unga män är hög på Backaplan. Under ytan jäser en aggressivitet som jag inte känt av på någon annan plats (möjligen kan Nordstan konkurrera, men bara kvällstid).

Framför mig på den kombinerade cykel- och gångbanan går en sådan kille. Biffig, med dyr, kortarmad skjorta och underarmstatueringar. I händerna håller han två gigantiska påsar från Stadium. Jag gissar att han köpt två par skor, och av kartongerna att döma har han 47 i storlek. Bredvid honom går en söt, rödlätt tjej, som är så fräknig att hon ser ut att ha solat med ett durkslag över ansiktet. Fräknarna klär dock fint mot det rödlätta.

Jag närmar mig paret, som nu stannat till vid ett övergångsställe. Bakom mig hör jag ljudet av en ringklocka. Jag vänder mig om och ser en manlig cyklist komma åkande i maklig fart. Han passerar mig taktfast pinglande. Jag undrar varför. Biffen vid övergångsstället vänder sig om och tittar med nerdragna ögonbryn mot Pingelmannen som nu börjar pingla på allvar, varpå också den fräkniga vänder sig om för att se vad som står på. När Pingelmannen närmar sig dem viker han av åt höger, från cykelbanan mot gångbanan, och mot paret, så att han passerar dem på en armlängds avstånd. Det är ett misstag. För nu härsknar Biffen till. Och med en elegant backhand sopar han med Stadiumpåsen till Pingelmannen över ryggen. Den träffar dock inte hårt, utan Pingelmannen fortsätter färden, till synes oberörd. Men han slutar pingla.  

Nu börjar emellertid den fräkniga gestikulera och, som det verkar, ge Biffen ovett. Av nyfikenhet går jag ikapp dem, det här måste jag bara höra, tänker jag. Och det här är vad Biffen säger:

"Jamen, älskling. Jag blev liksom förbannad änna. Han ringde så förbannat och så. Men nu skäms jag ju. Du måste be honom om ursäkt när du kommer till jobbet på måndag. Lova! Hälsa honom att jag är riktigt lessen. Fan pingla så. Blev arg liksom. Du ber om ursäkt på måndag va?"

Jag går in på Bokia, som är folktomt sånär som på personalen, bestående av tre unga tjejer. Två av dem står i kassan. De flinar när jag passerar och för ett ögonblick inbillar jag mig att jag fortfarande har någon form av attraktionskraft. Det går dock snabbt över när jag ser mig själv i entréspegeln på väg in till OnOff. I den möts jag nämligen av en medelålders man i sandfärgade shorts och gubbmagad pikettröja, förmodligen på jakt efter en storbildsteve och schyst skruvdragare. Dessutom har han en soltorkad kräkfläck på bröstet. Jag går raskt igenom OnOff:s sortiment. I kassan på vägen ut står en kund, en fetlagd äldre dam med slängkappa, fjäderförsedd basker och nollställt ansikte. Med ena handen på höften och den andra på ett jumbopaket, vrålar hon ut frågor om hur "det her me avbetalning änna fungerar". Jag hör henne långt efter jag lämnat butiken.

Ute på gatan möter jag en man som kunde varit modell för Kefir. Han är knallbrun, har hy som en persikokärna och sänder ut en doftsensation bestående av Mavrodaphne, Paco Rabanne och T-röd. Han ler och nickar mot mig som om vi vore gamla vänner.

Jag ler tillbaka, och går sedan mot bilen.

---
Dagens låt: Gang starr "the mall"
.

Det är mitt på dagen och jag försöker sova bort digerdöden; jag har sjuhundra graders feber och simmar rygg i sängen. Till slut somnar jag. Efter en stund väcks jag av att Maria ropar. "Kom tillbaka, Elliott", ropar hon. Ett smattrande ljud hörs utanför sovrummet, tånaglar mot pergogolv. Det låter som en kvävd skrivmaskin. Jag går ut i hallen och möts av Elliott som kryper med en rasande fart. Han är naken, hårlös och femton centimeter lång; och vid korsryggen sitter en liten svans. Den ser ut som ett lillfinger och den svänger fram och tillbaka i takt med att han kravlar fram över valnötsgolvet. Den lilla kroppen är alldeles brun och oljig, vilket får honom att se ut som en grillad kyckling. Jag kan inte se ansiktet; det döljer sig hela tiden i skuggan. Men jag vet att det är Elliott. Han fortsätter på alla fyra in i köket. Jag följer efter. Strax bakom mig kommer Maria och när Elliott får syn på henne ställer han sig upp och börjar springa. Jag blir imponerad, morfar brukar skryta om att han kunde stå upp vid sju månaders ålder. Elliott är två månader. "Det du morfar", tänker jag, "två månader och springer redan, nu är det jag som ringer Guinness och det är väl bäst att man bokar tid för svansamputation och sätter på grabben kläder för han ska inte behöva se ut som något ämnat för en picknick-korg och ..." Scenen bleknar, blir konturlös och jag vaknar. För andra gången. Bredvid mig sover Elliott, skär, rödhårig och svanslös. Och med tydliga anletsdrag. Madrassen skvalpar under mig när jag reser mig upp i sittande ställning. Ryggen känns som ett Mariekex doppat i apelsinsaft. Munnen smakar metall. Solstrålarna som bryter igenom hålen på den nerdragna persiennen sticker som nålar mot näthinnan. Jag tar två alvedon och somnar om.

----

Dagens låt: Bettie Serveert: Lover I don't have to love
.

[email protected]