Måste en sång om en sann historia vara sann?
"William Zanzinger killed poor Hattie Carroll
With a cane that he twirled around his diamond ring finger
At a Baltimore hotel society gath'rin'.
And the cops were called in and his weapon took from him
As they rode him in custody down to the station
And booked William Zanzinger for first-degree murder. "
EN AV BOB DYLANS starkaste sånger är den om Hattie Carroll och ärkeskurken William Zantzinger. Den får åtminstone mig att knyta näven i fickan och kräva rättvisa. Men hur sann är den?
I februari 1963 satt den då 24-årige William Zantzinger i baren på Emerson Hotel i Baltimore. Zantzinger, rikemansson och tobaksplantageägare från Maryland, var på välgörenhetsbal, utklädd till Fred Astaire, komplett med hög hatt och leksakskäpp. Efter åtskilliga glas whisky fyllnade han till och blev alltmer oförskämd och irriterad över den - enligt hans mening - svarta personalens långsamma betjäning, varpå han hytte med käppen och ropade rasistiska tillmällen åt barservitrisen Hattie Carroll.
Hattie var en svart elvabarnsmor som led av förstorat hjärta. När Zantzinger i fylleilskan toppade tillmällena genom att slå på hennes skuldra med käppen, blev hon så upprörd att hon några timmar senare fick en stroke och avled. Eftersom detta var vid tidpunkten för The Civil Rights Movement blev rättegången en nationell angelägenhet. För att ha orsakat Hatties död dömdes Zantzinger till sex månaders fängelse och fick 500 dollar i böter.
Bob Dylan läste om rättegången i tidningen och ödödligjorde Zantzinger som skurk genom sin "fria tolkning" av händelsen i The Lonesome Death of Cattie Harroll. Enligt Dylans textrader slog William ihjäl Hattie med leksakskäppen (knappast sant, eller ens möjligt, även om det indirekt kanske bidrog till Hatties stroke), och klarade sig undan rättvisan bland annat genom kontakter i Washington (tveksamt).
Texten bör ses som en relativt hårt kryddad version av sanningen. På gränsen till förtal. (I en intervju i The New Yorker berättade Zantzinger innan sin död att han hade tänkt att stämma Dylan, men avstod då han inte orkade med mer uppståndelse kring sin person.) Men som protestsång slog den onekligen an rätt strängar. Och det är kanske i det perspektivet som Dylans Hattie Carroll skall ses. Att en bra historia sällan står särskilt stadigt på egna ben, eller som Picasso sa: Konsten är lögnen som visar oss sanningen. Och sett ur de perspektiven är The Lonesome Death of Hattie Carroll väldigt bra och framförallt - väldigt sann.
