A lunatic with my name on

Så länge jag kan minnas har galningar dragits till mig. Förmodligen är det något i mitt utseende som gör jag att sticker ut i mängden. Kanske ser jag snäll ut. Hursomhelst så har jag DET för dårar. För sitter jag på en buss och ett snacksaligt fyllo kliver på och letar samtalsoffer blir jag nästan undantagslöst utvald. Och när en av Göteborgs mer kända galningar, kastratsångaren i Nordstan, en gång på en spårvagn utbrast "Dig känner jag!", bekräftade han bara det jag redan visste - att jag är kattmynta för knäppskallar. 

Dagens episod på biblioteket understryker denna sanning. 

Jag besöker nästan dagligen biblioteket. Och bibliotek, det är av hävd en tummelplats för udda varelser. Mitt är inget undantag. En av de mer säregna personerna som frekventerar stället är en amerikansk man i 60-årsåldern. Han är en anokronism. Med jordfärgade kläder och axelremsväska av hampa är han en hippierest från ett för länge sedan svunnet 60-tal. Vidare så har han långt grått hår och skägg, är senigt smal och har klara ljusblå ögon - allt toppat av en väl tilltagen schizofreni. Han håller sig för sig själv och ägnar en stor del av tiden på biblioteket åt långa, imaginära samtal med olika Mållgans. Oftast ger han dessa hjärnspöken  - påfallande vältaliga - utskällningar på klingande amerikansk-engelska, med ett närmast poetiskt tonfall. Jag brukar vid dessa tillfällen, imponerat, och i smyg, lyssna på de rytmiska utläggningarna. Ibland är han helt tyst. Sånär som på de högljudda fjärtar han regelmässigt brukar lägga av.

Idag, när jag och Elias gick till biblioteket, satt amerikanen parkerad med en dagstidning i soffan mellan skivhyllorna och barnhörnan. Jag stannade till vid skivorna, medan Elias gick bort för att leta godbitar bland barnböckerna. Elias gick sedan fram och tillbaka med nya alster. Varje gång han passerade mannen tittade jag lite i smyg, för att försäkra mig om att det inte skulle hända något. Särskilt eftersom Elias inte gick den genaste vägen bakom mannens rygg, utan hela tiden envisades med att tränga sig fram vid mannens soffa varje gång han passerade.

Efter ett par tre passager börjar mannen pusta högljutt. Och som på en given signal ställer han sig upp och börjar gå fram och tillbaka vid soffan. Han talar med upprörd och rytmisk stämma i riktning mot en bokylla. Uppenbarligen skäller han på en "kvinna", för jag snappar upp fraser som "You don't know me"..."you pathetic woman, calling me a schizoid"... och så vidare.

Mitt i orerandet kommer en leende Elias gående från barnhyllan. Mannen tittar på Elias, vilket gör mig orolig - mannen brukar aldrig titta på någon. Sedan tittar han på mig med en upprörd blick. En blick jag sett alltför många gånger tidigare, den säger: "du är utvald, grabben!" Och eftersom jag inte vet vad Mållgan har tutat i schizohippien så räcker det för mig. Dags att gå.

Vi går mot utlåningsdisken. Ja, nu kommer vi ju bara halvvägs eftersom Elias får syn på bibliotekets tusen mil höga trappor, vilka han naturligtvis måste klättra i. Han vet ju inte om att hans pappa har en "lunatic with his name on" i faggorna.

Och visst, naturligtvis. När Elias kommit halvvägs upp i trappan kommer hippien galopperande med imponerande galna steg. Han går förbi mig först, men tvärstannar och vänder sig om och ger mig en iskallt galen, men stadig blick. Jag konstaterar att Elias är i säkerhet samtidigt som jag förtvivlat försöker minnas karatemovesen jag lärde mig under min månadslånga sejour på Banzai Karate Kai i början på 80-talet. Mannen börjar tala.

- You shouldn't be talking all that trash about people, man! Calling me a schizoid!
- [ödmjukt] Okej...
- The devil's talking to you, man. You've got some serious problems.
- [underdånigt] Okeeej...
- You should really think about that, man!
- [med världens genom tiderna snällaste röst] Thanks for sharing!!

Sen vänder han på klacken och går.
Pust.

Dagens låt kan inte bli någon annan än Gnarls Barkleys "Crazy".

Kommentarer
Postat av: Gonzo

Helt underbar story. Jag lider ju lite av samma sjukdom (int schizofreni alltså) som dig. Det bådar för en itressant kväll när vi skall göra stan'. Jag borde hänga med dig och lilleman till bibblan i veckan.

2008-09-21 @ 13:30:44
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: TP

Låter som en vattentät lösning. Skulle, mot förmodan, någon av samhällets alla dårar inte göra närmanden på er så kan ni alltid hoppa på varandra!

2008-09-21 @ 18:53:20
Postat av: Anders

Gonzo: Ja, det var veckans actionäventyr. Häng på nästa gång!



TP: Jag föredrar att bli påhoppad av Gonzo. Känns tryggt på något sätt...

2008-09-21 @ 19:28:47
Postat av: TP

Håller helt med: Tryggare kan ingen vara!

2008-09-21 @ 23:41:48
Postat av: Gonzo (den fete)

Jo men lite läskig är jag väl????

2008-09-22 @ 07:16:37
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com
Postat av: TP

Jomenvisst, huvvaligen!

Scary monsters and super creeps.

2008-09-22 @ 07:30:30
Postat av: Anders

Gonzo: Lite läskig är du allt. Men lika läskig som scizohippien, är du inte.

2008-09-22 @ 12:18:42
Postat av: Jimmy

Underbart skrivet ur livets märkliga vagga Anders, vem kan vara läskigare än trappmannen i Matshugget (fråga Gonzo) Världsrekordet i långdistans på kort bana sattes troligen denna kväll-natt



2008-09-23 @ 07:27:25
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com/
Postat av: Anders

Tackar Jimmy! Trappmannen i Masthugget. Låter som en svensk tv-thriller från 70-talet. Minns Tryffelsvinet, den läskigaste karaktären i SVT:s historia!

2008-09-23 @ 09:43:09
Postat av: Gonzo

Faaan tiden kommer ikapp.....trappmannen ja det är en historia som passar utmärkt en mörk höskväll i Jimmys källare.....vem skall vara "Gimpen"

2008-09-23 @ 20:33:41
URL: http://www.skivgrisen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0