Det musikaliska arvet
Ansvaret som förälder är större än jag tidigare förstått. Och framförallt riskerna. Att jag skriver så beror på Per Sinding-Larsen.
Jag brukar med stort intresse titta på hans videoblogginlägg "Festival med", där kända artister får skapa egna drömfestivaler. Det slår mig att nästan alla artister refererar till sin barndom. De säger saker i stil med: "Ja, jag måste ju ha med The Band. Farsan spelade ju deras vinyler under hela min uppväxt. De har format mig.", eller: "Jag hade förmodligen inte lirat i band idag om inte morsan hade varit så galen i Paul McCartney.", eller: "Att vårt band låter som det gör beror förmodligen på att våra föräldrar var stora Cream-fans". Och så vidare.
Aj då. Det gör uppfostrandet vanskligare. Vanskligare eftersom att jag, och framförallt min musiksmak, mitt musik-DNA, en dag kan komma att bli brödtext i tidningar som Sonic eller Uncut, om min son i framtiden (hypotetiskt, jag vet) skulle bli rockstjärna.
Mina föräldrar får väl tacka sin lyckliga stjärna att jag inte blev rockmusiker. Musikaliskt lämnade de mig under mina första levnadsår närapå vind för våg. Under större delen av min barndom hade vi inte ens en skivspelare hemma. På den tiden hade min far ett motstånd mot alla nymodigheter. Text-TV kallade han bland annat trendsäkert för en övergående fluga. Och vad värre var, så tillhörde han den alltför stora skaran män, vilka har ett så bräckligt musikintresse, att det dör i samma stund de gifter sig. En gubbe med andra ord. Det finns många sådana gubbar i min bekantskapskrets. Alltför många. (Jag föredrar att vara, som någon kallade det, en åldrande hipster - dvs. en medelålders man som förtvivlat försöker hänga med i den nutida musikens svängningar.)
Med andra ord låg alla gamla vinyler nedpackade i förrådet. Musikintresset var nollgradigt. Ett faktum som lämnade mig värnlös; jag var ett potentiellt offer för vilken musikalisk radiodynga som helst.
Räddningen var dock den "skivsamling" som vi faktiskt hade. Den bestod av fyra kassettband, fyra blandband av märket Maxell 60, med massor av godbitar från den nedpackade skivsamlingen. Under bilfärderna (och de var många när jag var barn) lyssnade vi på banden, om och om igen. Edith Piaf och Bob Dylan samsades med Simon and Garfunkel, Beatles och Rolling Stones. Och Bernt Stafs "familjelycka"! Så trots "tji skivspelare" var - ironiskt nog - min musikaliska daning alldeles ypperlig. För bättre musik får man leta efter.
Och hade det inte varit för blandbanden hade mina influenser i en potentiell Sinding-Larsen-intervju förmodligen varit "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" med Povel Ramel, "Jag vill ha blommig falukorv", med Hasse Alfredsson och "Help" med The Beatles. De var nämligen hitsen på dagiset jag gick på som barn.
1983 köpte vi till slut en skivspelare. Vi var sist i Sverige. (Åtminstone bland dem som hade fungerande elektricitet.) Jag var precis fyllda fjorton och hade fört en hård och uthållig kampanj för stereoinköpet. Det hade gått trögt. Kampanjen lyckades först då jag erbjöd mig att stå för halva kostnaden, med pengar jag tjänat på mitt första sommarjobb. Att inköpet sammanföll med min mest svårartade reggaeperiod, var en olycklig slump, och stor ironi, eftersom den tvingade mina föräldrar att genomlida två år med tunga baktakter, boastade av ett par rejält feta högtalare. Bob Marley, Black Uhuru och Jimmy Cliff fick vitrinskåpen att skallra därhemma. Jag tror det är rimligt att påstå att mina föräldrar lärde sig att hata reggae under de åren. Och jag tror inte de har mjuknat än. Reggae avnjuts bäst i rummet där musiken spelas. Mina föräldrar satt aldrig där, utan i rummet bredvid. Och i rummet bredvid är reggae jamaicansk tortyr.
Tillbaka till uppfostrandet.
Att musiken jag spelar präglar min son har jag naturligtvis redan förstått. Därför serverar jag honom rikliga mängder Dylan, Waits, Beatles, Pixies, Pendergrass, Elliott Smith, The Smiths, och allt vad de heter. Detta gör jag främst av två skäl:
1: Jag vill ge honom en god uppfostran. Jag ser det som min plikt att ge honom en god musikalisk grund.
2: Jag vill vaccinera honom mot MTV.
Efter att ha sett Sindings blogg lägger jag till ett tredje skäl.
3: Att jag inte vill ställas i dålig dager i min sons hypotetiska framtid som rockstjärna.
Och jag har gjort vad jag kan. Förra året exempelvis, lotsade jag - med varsam hand - in Elias (2 år vid tillfället) i rockens magiska värld genom att låta honom se Bruce Springsteens konsert på Hammersmith Odeon, 75. När vi släckte ned ljuset och njöt till den magiska "Thunder Road", kände jag mig som "Årets Pappa". Och ett par veckor senare visste stoltheten inga gränser, när Elias trollbunden tittade på musikdokumentärerna: "Be Here To Love Me" (Townes Van Zandt) och "Joe Strummer: the future is unwritten".
Så när en åldrande Per Sinding Larsen om tjugo år frågar Elias, rockstjärna och frontman i The Dipers, om hur hans drömfestival skulle se ut, kan jag lugnt luta mig tillbaka och klia mig i skägget, i vetskapen att ingen kan klandra mig för dess innehåll.
Jag har gjort allt man kan begära av en far.
Som jag kommenterat tidigare på grisen så vet jag inte var jag fått mitt sanslösa musikintresse ifrån. Visserligen fanns det skivspelare i mitt hem men den nyttjades väldigt sällan på sedvanligt sätt. Det var i så fall jag som botaniserade hårt i mina föräldrars spretiga skivsamling som kunde innehålla allt från Max Roach till Les Humphries Singers. De senare var för övrigt min första konsertupplevelse, både i min å Scandinaviums ungdom. Otacksamt ville jag gå hem efter en halv låt då jag tyckte volymen var för hög. Beatles å Simon & Garfunkel fanns även i mina pärons samling. En del övrigt intressant oxå som säkert präglat mig. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Jag har ju själv ingen att prägla tyvärr eller kanske som tur är. Jag får nöja mig med att ha haft en viss påverkan på Jimpans å Gonzos musiksmak.
Jag är fullständigt övertygad att du ger Elias den bästa musikgrunden man kan få i livet. Barn känner när det är äkta å din kärlek till musiken är så tvättäkta så Ariel bleknar.
Apropå reggae next door. När jag spela You trip me up med Jesus and the Mary chain gick farsan totalt i vinkelparterr å undrade var jag tappat min hjärna(eller var det öron?). Att inte anse rundgång vara musik kan vara en generationsfråga. Strax efteråt flyttade jag ut i lagårn där jag kunde spela så öronen blödde.
Det ska bli spännande att följa the Dipers(snart the Droppers)
"Det börja tidigt, så tidigt jag minns
Å bakom det hela stod ju förtås ett kvinns
Jag pratar om morsan, hon öppna världen för mig.
Hon satte på radion å ut kom en häftig grej
Det kom
MUSIK MUSIK
MUSIK MUSIK"
Oj, din kommentar matchar mitt inlägg, i ymnighet:)Det gillar jag! Jag tror musikintresset, och då menar jag äkta musikintresse, inte det gubbar har, ligger och pyr och bara väntar på att blossa upp. Det har inte med eventuella skivsamlingar och skivspelare att göra. Man föds med vurmen helt enkelt. Det är intressant att du som barn tyckte att volymen var för hög. Det brukar ju normalt vara första tecknet på gubbifieringen av tjugoåringar vilka stelnat i formerna. Du vet vad jag menar. De där människorna som envisas med att sänka volymen när de hör okänd musik, i motsats till exempelvis en skivgris, som höjer. Och undrar vad det här är för nåt spännande.
Vi får se vad som händer med The Dipers/The Droppers/The Dippers i framtiden. Frågan är vilken genre de kommer tillhöra. Kanske en crossover mellan punk, ska och electronica?!
Jag fick den ju i talboksversionen, och det tackar jag för. Mycket bra formuleringar och jag känner igen mig en hel del. Mina föräldrar har haft en stående kommentar i alla tider, när de ständigt vridit av ljudet på diverse apparater under uppväxten: "Åh va skönt! Bästa knappen!"
Tackar! Kan tänka mig att de gillade den knappen. Gamlingarna gör ofta det!
Det ämne som du berör är i högsta grad viktigt... Den musikaliska uppfostran kan ha ödesdigra konsekvenser om den misssköts. Själv försöker jag så gott jag kan, med blandade resultat. Den äldsta dottern gillar en hel hög med i mina öron trams,men det polarna gillar e ju viktigt. Som tur är gillar hon oxå Håkan som spelas flitigt i hennes rum och nu senast även Duffy som e lite väl lättsmällt i mina öron, men dock ett fall framåt.
Däremot hyser jag stort hopp till den lilla... Hon satte häromdagen ihop sin alldeles egna DAG VAG samling som hon mer än gärna spelar så det skallrar i rutorna. Hennes andra stora favvosar e Clash...jag e en stolt fader.
Du kan vara stolt, Gonzo! Med all rätt. Och jag vet att du, liksom jag, inser allvaret när det kommer till uppfostran, särskilt musikalisk sådan.
