Recension: Leonard Cohen, Scandinavium 12 oktober.



I söndags såg jag Leonard Cohen. Cohen, vars konsert i somras på Sofiero i Helsingborg fick Jan Gradvall att löpa amok i anteckningsblocket och beskriva den som den mest givna fempoängaren någonsin, och göra jämförelser med Van 73, Dylan 66 och Elvis 55. Sådana skriverier genererar vissa förväntningar. Minst sagt.

På väg in i Scandinavium möts jag av en tämligen åldrad publik och en hel del kända ansikten. Nedanför vårt sällskap sitter bland annat Tomas Von Brömsen. (När jag passerar honom undertrycker jag tvångstanken att spontanskrika "HEBBE LELLE, PAPPA SKA GÅ PÅ CAFÉ JAPAN MED FRÖÖKEN NELSSON Å DANSA HULA HULA", mitt gamla paradnummer bland imitationer.)

På scengolvet ligger en gigantisk turkisk matta och scenen omgärdas av tygdraperier som med hjälp av golvlampor skiftar i alla regnbågens färger. När draperierna för en stund blir mörkröda saknas bara en baklängestalande, dansande dvärg och du har The Black Lodge i Twin Peaks. 

In på scen kommer musikerna, tätt följda av en spänstigt småjoggande Leonard Cohen. Jublet som möter den 74-årige giganten är mäktigt. Leonard ser rörd ut och lyfter med ett leende sin hatt till tack och startar konserten. 

Och konserten är en mäktig upplevelse. Redan efter tre fyra nummer inser man att man kommer att få uppleva något utöver det vanliga. Cohens låtkatalog är ofattbar stor, nästan outtömlig. Under tre timmar spelar han den ena klassikern efter den andra. So Long Marianne, Take this waltz, In my secret life, The Partisan m.m. är mästerliga. Ljudet är kristallklart. Musikerna som backar upp honom är fantastiska, särskilt gitarristen som under hela konserten briljerar med sitt fingerplock. Körtjejerna, med Sharon Robinson i spetsen, har rent guld i struparna.

Cohens röst (och framförallt hans ord, hans texter) är i centrum och han sjunger varje låt som om det vore för sista gången. Han går ner på knä och fraserar sin lyrik ömsom viskande, ömsom med sin djupa baryton. Han kramar ur varje ord. Inlevelsen är imponerande. Det är fantastiskt att se honom ta tillbaka "Hallelujah" från Jeff Buckley och bjuda publiken på en bergochdalbana av gåshud. Och det är svårt att tro att gubben är 74 år när hans fingrar flyger fram över nylonsträngarna under den makalösa "The Partisan". För att inte tala om hans lika flyhänta "Avalanche".

Allt som allt är detta en magisk afton. Att spela i tre timmar utan att bli tråkig kräver något extra av artisten. Och det har Cohen; han har extra allt.

----

Betyg: 5.

Bäst: Nästan omöjligt att välja. Någon av "The Partisan", "Take this waltz" eller "Avalanche".

Sämst: Att han inte spelar Sisters of Mercy och Chelsea Hotel.


Kommentarer
Postat av: johnny

Fick bara en trea i dagens tidning...men jag litar mer på din analys. Den ligger säkert närmare sanningen.

2008-10-14 @ 18:58:26
URL: http://nederbird.blogspot.com
Postat av: Anders

Av Markus Larson ja - och hans åsikter ger jag inte mycket för. Kanske en tvåa...:)

2008-10-14 @ 20:37:58
Postat av: Gorillan

Visst saknar Markus Larsson trovärdighet :) Skönt att man inte är ensam om den åsikten...



Verkar ha varit en riktigt bra konsert.

2008-10-14 @ 23:14:14
URL: http://shadazz.webblogg.se/
Postat av: Anders

Det var en oklanderlig konsert - med massor av spelglädje!

2008-10-15 @ 08:08:33
Postat av: TP

Jag läser nästan aldrig rescensioner längre. Jag har hittat rätt forum för att stilla min nyfikna musiksjäl å det är hos er mina vänner. Länge leve bloggen!!

Härligt att uppleva Cohen i sitt esse. Men jag hade blivit ruskigt besviken över att inte få höra "Sisters of mercy" så det var tur att jag inte gick.

Hans nyvunna energi sparade han ihop under fyra runkfria år i klostret.

2008-10-17 @ 23:21:09
URL: http://skivgrisen.blogspot.com/
Postat av: Anders

Att du inte läser recensioner förstår jag mycket väl, TP. Man måste tänka på blodtrycket.



Och jag kan hålla med om att det är konstigt att Sisters of Mercy inte fick plats i en tre timmar lång konsert. Men du hade nog gillat den ändå. Det törs jag lova.

2008-10-18 @ 10:10:49
Postat av: Lintis

Ja, fan vad bra det var.



Hade varit mäktigt att höra The Traitor, men kanske för bra för verkligheten.

2008-11-13 @ 16:35:45
Postat av: Anders

Gott å se dig, lintis!



Ja, det är synd att ha klagomål efter den konserten.

2008-11-13 @ 17:04:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0