Årets låtar 2 - "Goin' to Acapulco"
För mig är I'm not there, filmen om Bob Dylan, en av årets största filmupplevelser. Kanske den största. Och naturligtvis har en film om Dylan ett soundtrack som slår det mesta (förutsatt att man gillar Dylan).
Soundtracket är ett veritabelt himmelrike för den som gillar (Dylan)covers. Personliga favoriter är bland annat Stephen Malkmus tolkning av Ballad of a thin man, och en rykande Tombstone Blues som kan väcka de döda, signerad Richie Havens.
Men den absoluta höjdpunkten för mig, på detta bländande bra coveralbum, har sedan dag 1 varit Jim James & Calexicos lysande version av Goin' to Acapulco. Och det är inte bara soundtrackets bästa låt. Det är även filmens starkaste scen (ironiskt nog i den tråkigaste delen av filmen, den med Richard Gere som outlaw); där en vitsminkad Jim James, uppbackad av Calexico, sjunger så hjärtat blöder utmed den röda militärrocken. Och jag har inte haft anledning att ändra uppfattning sedan dess.
Goin' to Acapulco - en av årets mest spelade låtar i min ipod.
Och tveklöst en av årets bästa låtar.
.
Där sen man. Jag tyckte att Dylan-filmen var riktigt tråkig och blev inte alls engagerad. Visst var Cate Blanchett bra, men det räckte inte. Och jag lyssnar mer än gärna på Bob Dylan. Du får gärna beskriva filmens storhet - förklara vad jag inte förstod! Jag behöver din hjälp!
Klart jag hjälper dig, Gorillan!
Vad jag gillade med "I'm not there". Musiken (alla ljuvliga covers), den fragmentariska och fantastiskt komprimerade biografin (som fick med det mesta)och rollprestationerna (framförallt Cate). Jag ser I'm not there mer som en musikfilm än som en "vanlig" film. Eller en dramadokumentär. Och som sådan är den genialiskt uppbyggd. (Förutsatt att man kan sin Dylan.) Framförallt älskade jag greppet att låta hitsorier berättas i bakgrunden (som när Beatlarna jagas av teenyboppers efter att Dylan introducerat till drogernas värld - vilket är korrekt biografiskt), det är som den gamla serien Adamson fast i filmformat. Briljant.
Summa summarum: Filmen som helhet är ett lekfullt (mycket tack vare Adamsongreppet) tvärsnitt av väl valda delar av Dylans biografier/filmer där igenkänningsfaktorn och referenserna är nyckeln.
Annorlunda och kanske exklusivt för inbitna Dylanfans? Kanske det. Tråkig? Inte för mig, men jag kan förstå att vissa tycker det (även om jag aldrig skulle ha räknat inte dig i den skaran, not in a million years ;-)).
Dessutom såg jag filmen utan vetskap om alla kritikerrosor. Och det är alltid bra för filmupplevelsen.
Filmens absoluta höjdpunkt!!!!! Underbart vackert och min favvo på soundtracket, ihop med Ritchie Havens så klart. Listan har börjat starkt!!
Så är det, Gonzo. Jim James röst, jag säger bara det. Och visst har det börjat bra - ribban ligger redan på 2.40.
Jag undrar om förskolejohan skulle gilla going to acapulco? Jag älskar den! En av få Dylancovers som överträffar orginalet.
Hahaha. Bloggkaraktärerna får liv.
Jag vet inte om Förskolejohan hade accepterat covern. Enligt honom är ingen bättre på att vara Dylan än Dylan själv. Men det var kul att du älskar den, Säris:)
Hörde låten för första gången precis. Riktigt bra tycker jag; vackert, skört och lägereldigt. Wunderbaum!
Lyssnade Bon Iver tidigare i dag - lät som gospel för ateister (vilket självklart ska tolkas mycket positivt).
Haha - gospel för ateister. Den var fin!
Jo, scenen med Beatles är riktigt bra! Men hade nog för höga förväntningar (som vanligt). Det är bättre att lyssna/läsa eller se något utan en massa bagage.
Min åsikt om Bon Iver håller jag för mig själv (om du förstår avd jag menar). Han släpper ju en ny ep i början av nästa år, och det jag hört låter mycket lovande.
Så är det, Gorillan.
Och vad gäller Bon Iver så förstår jag mycket väl vad du menar. Och som du vet är vi inte ense där:)
Jag förväntade mig inget av filmen och fick ut väldigt mycket. Älskar scenen när den unge svarte Dylan läser nyheten att Woody Guthrie ligger på sjukhus.
Lintis: Yes! den är fin. Allt med den unge svarte är bra...det vimlar av referensgodis där.
PS. Såg att du tipsar om Coetze. Kul! Håller med dig, det är ren njutning att läsa hans böcker. Knivskarp kille det där!
Goin' to A.. är verkligen ljuvligt fin! För egen del är jag annars upp över öronen i Mark Lanegans tolkning av Man in the long black coat. Men det finns många gobitar på det soundtracket som sagt :-)
Yes! håller med dig Malin, den är också riktigt bra, helt klart!
